En timme kvar av det gamla året.
Önskar er ett Gott Nytt År! Med många trevliga stunder i stallet, många inspirerande stunder i handarbetshörnan och mycket avkopplande och grönskande i trädgården när det blir så dags! Kanske nån amaryllis eller en bukett tulpaner gläder er på vägen till trädgårdssäsongen!

Måste ju påpeka att min amaryllis från ifjol, som varit utplanterad under ett träd i somras, och som tillbringade några höstveckor i potatiskällaren, nu ståtar med en (alltför) lång blomstängel och röda knoppar, kanske tre! Det trodde jag aldrig! Den hade ju en tidningsstrut fasttejpad de första veckorna efter källarvistelsen, för att den inte skulle få ljus, och se, då kom knoppen fram!

Den andra amaryllisknölen, som var mindre, har inte orkat ge någon knopp. Kanske den får lite extra gödning i vår och sen en ny chans nästa höst?!

Det hoppas väl alla på, efter diverse misslyckanden och tillkortakommanden och stora misstag: Att få en ny chans, att få försöka på nytt, visa att man nog lärt sig nåt av tidigare misstag...

Så här inför det nya året. Utan att för det avge några löften...

En gammal hästdam njuter av sitt hö i det grådimmiga vintervädret.

Jag märkte att jag nog antagligen börjar bli gammal, jag grät när jag såg julgranen som dottern klätt så fint medan jag stökade i köket. Granen var så vacker!!

Som när jag själv var riktigt liten och väcktes till julottan och tassade ut till vardagsrummet för att se den tända granen, eller när jag var lite äldre och själv hann först till granen, för att tända den. Så vackert!!

Jul, jul, strålande jul.

En julpensé i granris förgyllde lillajulen i stenpartiet. Innan snön kom. Nu är det jul överallt. Vitt vitt vitt. Vackert.
Jag tror jag stänger datorn och tar på mig reflexvästen och testar sparkstöttingen!? Innan de hinner grusa vägen. Det lönar sig inte att drömma sig bort till nåt trevligare än snöyra, det är väl lika bra att ta snön tillvara nu när vi har den, Carpe Diem!

Har man tur får man se nån naturligt vinterpåpälsad fjording som frustande får jobba lite i det mjuka landskapet!

Lugnt och stilla i rutan... men i verkligheten har det varit en hel del. Julfest med lucia och jultablå i traditionell stil, tog fram tårarna ibland, med de små herdarna och de ungdomliga vise männen... När juldagsmorgon glimmar jag vill till stallet gå... Och dagen innan var det snabbgenomgång av programmet, "ingen får kunna sin vers utantill" :). Enkelt men vackert.
Och i morgon ska man ju vara på slottsbal (i rutan) och fira självständigheten (vilken?) och får man se några av de fårade ansikten som faktiskt vet vad självständigheten innebar då, för länge sen, så har man fått mer behållning än av allt glitter, siden och sammet.
Sen är det ju hög tid att skriva julkort, börja knåpa med julpresenter om man ska knåpa dem själv. Och om inte, så är det dags att tänka ut vad man ska köpa, för i affärerna blir man nog bara förvirrad av det stora utbudet.
Senast jag skulle ha en 50-årspresent, i somras, så gjorde jag ett besök på en hantverkarmarknad och inhandlade ett som annat smått användbart där. Flera av hantverkarna fick nåt sålt, och mottagaren behövde åtminstone inte oja sig över den glittrande kristallvasen... :). Vet inte om jubilaren blev nöjd, men jag blev glad inombords när jag tänkte på de hantverkare som fick sina alster sålda. Det var ju också så fina saker som folk orkat knåpa ihop!

Hästbrist alltså. Men idag fanns det TunneHevonen i postlådan. Vackra bilder och vacker text om horsemanship. Dessutom har jag fått bekanta mig med en western-hästtidning LuckyRider. Väldigt intressant, och bra saker fast det ju nog är väldigt färgat av westernridning. Blir åter så sjuk på att träna själv. Men juletiden är en knepig tid... fåse imorgon, när man ju får vara självständig :).

Här saknas hästar, hästhistorier, fjordingbilder och annat som gör en på gott humör.
Jag vet. Det har varit lite för mycket annat nu. Lite julgardinsupphängning och adventskalenderfix (ett adventskalenderhus gjort av tändsticksaskar, där lådorna ska fyllas med delar av en julhistoria, som ännu inte är skriven mer än till en femtedel) och så lite julkrubbeframplock med tillhörande juldukar o dyl. Sånt måste också få ta sin tid. Annars är det inte roligt.
Men när julkrubban är på plats ska jag nog hälsa på hästarna också och hoppeligen ta en liten träningsrunda så jag inte glömmer vad jag så stort har planerat i dressyrväg i fantasin under bilresorna till och från jobbet...

Novembertomater och novembermalva. Båda bilderna fotade för nån vecka sen.

Det är lite förunderligt.

Numera är tomaterna uppätna, samtliga :).

Malvan har jag glömt kolla om hon blommar fortfarande eller om hon börjat samla krafter för nästa sommar... Kanske jag minns kolla ikväll när kaninen ska ha mat, måste ta ficklampan med.

Julgardiner hängdes upp i vissa fönster idag. Med piskande regn utanför. Befrämjar inte direkt julstämningen, men man har klarat av "svarta" jular förr så...

Julkalenderns första lucka får öppnas i morgon. Alltså ska även den hemmagjorda kalendern fixas färdig ikväll... åtminstone de fem första luckorna... Sista minuten uppesittarkväll kanske...

ps. tog en tur i trädgården, malvan ser lite frusen ut, men färgen på både blad och blomma är den samma... ds.

En pensé i advent.

Varför blommar den i farstun i slutet av november? Och vad har en pensé att göra med advent? Kanske är det enkelt:

Adventsstjärnan har tänts på den djupblå himlen. Dags att söka sig till stallet och se vad där har skett...

Den lär ska blomma där tills det blir kallare än - 5 grader utomhus. Då först börjar kylan tränga in i farstun och rimfrosten lägger sig på fönstren. Tills dess får den förgylla adventstiden, det finns knoppar som väntar på att få slå ut! :)

Kanske även bildligt...

Hur det har gått med plankan? Ja, hur gick det?
Igår glömde jag. Helt. :)
Idag blev det lite mer än 2 minuter.
Men jag har problem med knäna... de låser sig så otrevligt så jag helst vill avbryta...

Men den här övningen tror jag kommer att märkas nästa gång jag tar ett ridpass vid stallet.
Nu är det bara alltför mycket annat som står ivägen i mitt huvud när jag ska boka in ett stallsbesök. Men det börjar bli kris. Hästmätaren står på noll. Och det räcker nog inte med en liten frustning för att visaren ens ska börja röra på sig. Bör åtgärdas :).

Även ryttaren behöver träna för att uppnå bättre resultat vid ridträningen. Brukar det stå i olika hästtidningar. Sant. Och jag brukar försiktigt bläddra förbi alla bilder med situps, stretchningar, jumppabollövningar och dylikt. I stället tittar jag på vackra hästbilder... försöker glömma det jag läst.
Varför är det så svårt att hitta ett bra, enkelt men lagom effektivt träningsprogram som man sen faktiskt skulle utöva, inte bara en vecka utan ... till årets slut typ (det är ju faktiskt inte så länge...!!)?

Föll för frestelsen att nappa på ett telefonerbjudande om KuntoPlus-tidningen (plus en sportklocka som jag antagligen aldrig kommer att använda fullt ut...).
Visst innehåller tidningen mycket bra. Om mat, om vitaminer, om träning, om "vanliga mänskors" problem med träning osv. Och fräscha bilder och korta artiklar som man orkar läsa, men, men...

Senaste tidningens "ledar"-skribent fick mig i alla fall att testa en sak. En planka till kvällsmaten. Va? (Lankku iltapalaksi.) Jo, den berömda plankan, en statisk belastning av musklerna. Hon menade att redan en minut varje kväll gör väldigt gott, bara man gör det rätt och inte fuskar.

Jag slängde mig på golvet, telefonens stoppur framför näsan, och så tänkte jag, visst!

KuntoPlus skrev att det (för ledarskribenten) började i ett kafferum med att nån skröt över att hon klarade 2 minuter. Nån annan sa att hon säkert klarar 3 minuter. Det blev en tävling nästa gång de var på stranden, en av kompisarna klarade 10 minuter!

Om man klarar det eller inte lär inte ha nåt med ålder att göra. Guinness rekord i ämnet innehar en 70+ tant i USA som orkade mer än 30 minuter!

Jag testade alltså. Första gången säckade jag ihop efter 28 sekunder ;). Andra dagen klarade jag en minut, igår klarade jag 1,5 minut. Räknar nog inte med att öka i samma takt hela tiden, men om det är så hälsosamt för rygg och mage (framför allt rygg) som de säger, så lönar det sig att testa!

Mitt mål är inte 30 minuter. Mitt mål är att kunna balansera upp min kropp (framför allt mitt huvud!!!) bättre när jag rider, så att signalerna jag ger till hästen blir mer entydiga och inte så motstridiga. Bättre balans och viktfördelning!

Höstmiddagen börjar lida mot sitt slut. Rätt så knapert, men ändå står fjordingarna för det mesta med långa halsar och söker de sista gröna stråna... (Snart är det julmiddag som ska planeras... för oss lutfisk, vitsås, risgrynsgröt, skinka... ) förutom idag under ridlektionen.
Plötsligt syns det tre fyra ljusa fjordingkroppar som rusar hit och dit långt borta i hagen, ibland på bakbenen nos mot nos, ibland i full galopp efter varann. En sorts höstglöd mitt i diset? Så roligt att se!
Jag glömde nästan bort skänklar-händer-viktfördelning-blicken rakt fram... men den sekunden tog fjordingdamen vara på och svängde åt fel håll :). När jag tog tag i tyglarna igen fann hon sig snabbt, låtsades om inget, äh, jag bara måste kolla en sak där på kortsidan...
När ridlektionen skulle avslutas red jag henne med väldigt långa tyglar efter den andra lektionshästen. Eftersom jag visste att hon visste att det var slut och att hon högst troligt skulle gena i det sista hörnet för att hinna ut från ridplanen lite snabbare, så tog jag bara tag i tyglarna igen, fortfarande löst, och tog en liten mini-fingervisning i yttertygeln "nej, vi genar inte idag" och hon vek örat mot mig, godkände fingervisningen och gjorde en perfekt "hörna".
Jag blir bara så lycklig varje gång fjordingen förstår en så mjuk anvisning! Blir så glad över deras vilja att lyssna och lyda! Klart man vill fortsätta på den mjuka linjen då!
Vill fortfarande lära mig mer!

Hästfocus, Hevoset ja Ratsastus, TunneHevonen och Hippos är tidningar jag läser regelbundet. I varje tidning finns nåt intressant, nån pärla som det löns att ta var på.

Framför allt blir jag så ridsugen alltid när jag läser dem. Jag vill prova på. Jag vill utvecklas i samspelet. Jag vill träna mig i att hantera hästen mjukt, att förstå mig på olika hästar med olika temperament, att träna utan att ha fel mål i siktet. Och: Att sätta hästens välmående högre upp än att jag ska få säga att jag hoppat så och så högt, gjort så och så svåra dressyrrörelser, galopperat så och så snabbt... eller tränat så och så länge... Läste i senaste Hästfocus, tror jag, en rubrik om att 10 minuter kan räcka ibland... har inte hunnit läsa mer, men...

I Hippos finns bland annat Kyra Kyrklunds kolumn som jag alltid läser. Kyra, som har så fantastiska olympiska framgångar och vet så mycket om träning, har alltid förmågan att med vanliga ord förklara nån viktig princip att minnas vid hästhantering, eller vid träning. Eller så berättar hon nåt hon själv varit med om som ger lärdom åt en helt vanlig dödlig som knappt ens fattar galoppen rätt :)!
(Borde egentligen klippa ut kolumnerna och klistra in dem i en bok för att ha lite av hennes samlade visdom inom samma pärmar. När man nu inte har hennes bok, förstås...)

Jag brukar säga: När jag blir stor ska jag lära mig rida! :)

Fjordingbilder har det varit brist på länge här på bloggen, känns det som. En sen höstmiddag kanske det här är, och fjordingfölet gladde sig över att hitta de där saftiga gröna bladen som de äldre inte lyckats snusa sig till i skogskanten.

Hästbrist just nu. Allvarligt. Men det ska väl åtgärdas. Efter lite mer stenvirkande, lite pianospelning, lite chaufförsjobb hit och dit och lite jobb, förstås.

Var nog och diskuterade med den här killen häromkvällen. Han väntade på att få komma in i värmen och det smaskiga höt. Blev besviken när jag inte kunde göra något åt saken. Men han behövde nog inte vänta länge. Snart lyste det hemtrevligt i stallets fönster och det rofyllda tuggandet hördes från boxarna.

Läste i dagens Kuriren om en som bett i stallet och tyckte det var alldeles ypperligt att kombinera det med mockning. Kan tro det. Skribenten ifråga är visst präst, men fick nöjet att mocka och passade på att be, när det ändå var så lugnt och fridfullt och ostört.

Man kan faktiskt reda ut en del trassliga tankar (och låta dem utredas) samtidigt som man flyttar en del av boxinnehållet till skottkärran :)!

Virkade stenar alltså.

Uppe till vänster ser man hur de ser ut på undersidan. Det är ju ganska praktiskt att ha virkat där eftersom man då inte behöver vara orolig för rispor på bord o. dyl.
Den ena har jag bara "dragit ihop" med ett virkat snöre med rosett, för att man kan ta av den och tvätta den eller nåt... :) alltså bara testat lite olika sätt.

Den med rosetten på undersidan är inte helt färdig på ovansidan än, ska målas lite också tror jag, så därför visar jag inte den nu. Den var marimekkoinspirerad.

Den uppe till höger är den sk. hjärtliga smörgåsstenen. Försökte fixa små hjärtan på sidorna runtom hela. Stenens form gav inspiration. Kan ev. vara en bit som lossnat när gamla "stenfotsstenar" har kluvits. Den hade så tydliga kanter.

Kul i alla fall att testa lite olika.

Såg en stor rund sten, bra att sitta på och titta på ridlektioner vid stallet, tänkte att för att "täcka" in den med virkat blir det nog en rund duk med diameter på ca en meter :). Tror väl inte att jag ska testa det ... eller kanske... :)!

Stallet, hästar, en virkad sten. Saknas nu när man borde städa.
En ridstund inplanerad i alla fall idag på eftermiddagen. Och "potatisstenen" har fått sällskap av en marimekko-inspirerad sten och en "hjärtlig prickig-korv-macka"-sten. Siktar på att få in bilder i morgon, de är ju helgdag då, så man får göra vad man vill?
Nu borde jag passa på att dammsuga medan huset är tomt på katter, tycker så synd om dem när de blir så rädda av mullret och sladden.

Mina planer inför "ridterapin" idag: Avslappnad sits, mjuka följsamma hjälper, försöka få hästen att vilja göra det samma som jag, och ge henne tid att förstå och lyda. För de vill ju egentligen lyda, lyssna, om man visar dem respekt från början.

Pianolektionen igår var intressant. Eftersom jag bara har en synt modell äldre att öva på här hemma får jag aldrig "pianokänslan" när jag övar. Sen på lektionen märker jag att det är något helt annat, både ljudet och att spela. Man måste vara bestämd, tydlig. Läraren spelade ett nytt stycke (enkelt) för mig, sen skulle jag prova. Jag hörde vid min första ton att jag har ett så tydligt "ursäkta att jag finns"-anslag när jag spelar, jämfört med lärarens. Sen tvingade han mig att "spela så det hörs" och det kändes helt annorlunda, även om jag snabbt slutade, för att inte "störa" med oljudet :). Intressant, alltså. Alltid lär man sig nåt nytt, som t.ex. en A-durskala...:)

Solroslampa av - på. Vem tänder ljuset?
Det kunde vara en bild ur en fotogaferingslärobok från 70-talet. Så ser det ut utan blixt, och så här ser det ut med blixt. Så nu vet ni varför man ibland ska lägga till blixten fast solen skiner :)!

Igår sken solen vackert. Och det var helt fantastiskt att kunna ta en hel eftermiddag i stallsmiljö.

Förmiddagen tillbringades också delvis i stallsmiljö, men inomhus då.
Vintersäsongen inledd: höstens första mockningsrunda!
"Och vad är det för trevligt med det?" undrar kanske någon. Jo, jag tänkte först, efter ca en halvtimme, att jag nog borde ta en tur till ett gym och få lite ordning på musklerna, jag var alldeles darrig i armarna. Men sen i nästa ögonblick tänkte jag, det här är ju gym! Små lätta rörelser, inga stora vikter, men många upprepningar. Precis det man ska göra för att sakta men säkert bygga upp lite styrka i armarna! Så då är jag på gym då! :) i stallsmiljö, där jag trivs!

Så jag hoppas på att få chans att fortsätta med det, lite då och då!

Vad det blir idag vet jag inte än.
Gripenbergs korsord i något skede.
En stallsrunda i något skede.
Kanske lite virknål och garn runt en sten, i något skede, har plockat fram ett par stenar som kunde passa.
Dagen är ju en timme längre... eller är den... så man borde ju hinna med nåt i alla fall.

Potatisstenen virkad! Bild kommer senare, när jag laddat kamerabatterierna (varför ska de alltid vara tomma när man behöver dem?) och fått in en bild på datorn. Mina händer vill virka mera!!! Men tennisarmbågarna protesterar lite väl fort...

Igår blev det hästterapi gånger x, helt överraskande. Fick hjälpa till med att rykta, sadla, tränsa... fick framför allt prata med de fyra fjordingdamer som stod på rad vid stallet, vacker syn!!! Och ridplanen är som bäst nu, lagom fuktig. Och vädret var som bäst i går kväll, lagom varmt, ingen blåst. Fick mjuka upp den äldsta fjordingdamen några minuter på planen, prata med henne, njuta av kontakten...

Och på andra sidan staketet stod sommarens små föl och tittade storögt på, är det så där man ska göra? vad är det för roligt med det där? varför står de inte och kliar varann som vi gör här? var är deras vattenbalja? vad har de för grejer i munnen? är det nåt gott? varför frustar de så väldigt? leker de nån kul lek eller? varför springer inte alla åt samma håll?...

Har tvättat två stenar idag... Den ena hittade jag i potatislandet (gräftade upp de sista potatisarna) - det är inte första gången jag stoppar en sten i fickan när jag är ute och jobbar i trädgård eller annars... första gången kan ha varit för så där 45 år sen :) och sen dess har det skett lite då och då. Den här lackade jag runtom, och sen ska jag testa lite virkat mönster runtom om det går, hade precis den färg fint bomullsgarn som behövdes!

Den andra stenen, bra mycket större och tyngre (skulle inte rymmas i en ficka) plockade jag i september för ca 6 år sedan på ett fält som höll på att tröskas. Jag var ute med kameran och råkade bara se en intressant sten och plockade den i andra handen när jag for hemåt... :). Senare märkte jag intressanta märken i stenen. Men hur som helst, nåt virkande ska jag nog testa där också. Tänkte jag.

Bilden då? Ja, en utmärkt mjuk och härlig skogsväg för ridturer. Men tyvärr blev det ingen stallstur idag, och ingen hästterapi. Den får vi ta en annan dag. Kanske i morgon?

Bra börjat hälften vunnet...
En timmes träning på ridplan mellan och över små små hinder.
Träningskompisen, en bredryggad fjordingdam som jag inte egentligen känner så bra, överraskade mig med gott samarbete. Kanske för att jag väldigt försiktigt "kände mig för" i början, hur hon reagerar på små minihalvhalter, och inte ropade ut "nu ska du göra som jag säger". Det första intrycket är ju så viktigt!
Jag har märkt det med andra fjordingar också. Det gäller egentligen att vara fokuserad från första sekund man knyter kontakt med hästen. Mjukt, lugnt, respekterande, men ändå tydligt.
Vill man ha gott samarbete behöver man vara koncentrerad från början. Så man kan "vara förtjänt" av att få en lyssnande häst, kanske...
Jag bara funderar högt...
Man råkar vara den analyserande typen, funderar varför blev det så här nu? varför gick det bättre förra gången, det var ju samma häst? varför lyssnar hon så aktivt idag när hon inte gjorde det alls förra gången? vad gjorde jag annorlunda?
Hur kan jag bli en bättre ryttare och förstå mig bättre på hästen?

Fjordingflocken betar av det sista gröna. Hagen ser ut som en golfgreen :).
Har varit ute i hagen och pratat med sommarens föl ett par gånger denna vecka. De lyssnar så ivrigt, nosar, funderar om man har nåt i fickorna (även om de nog aldrig matats med godis), vill bli kliade här och där, flyttar sig lite närmare så man kommer åt att klia på favoritstället.

Naturligtvis måste man hälsa på alla hästarna i hagen. Först fram i fredags var stora fjordingkillen på ca 10 år (?). Han är stor, "tung", men otroligt snabb på att flytta på sina enorma hovar, så man får ha ordentlig koll på honom. Men han är så gossjuk, social till max, och trevlig. Tycker om att få lite allmänt beröm och kli här och där. En stund. Sen är han nöjd och man får gå vidare till nästa.

Mellankillen, han som är ettåring, står helt coolt på avstånd, låtsas inte vara intresserad när man gosar med minstingarna, står bara och betar minigräset intensivt. Men när man tar kontakt så är han nog ändå med på noterna :). Han är nog van vid att alla gullar med småfölen, och han själv är ju så stor så man inte riktigt genast ser att han är bara en ettåring.

Hästterapi.
Hoppas jag få mer av idag.
Det behövs.

Jag var inte alls nöjd med mig själv efter gårdagens ridtur. Jag gjorde inte som jag borde. Och framför allt hade jag inte tid varken före eller efter att "prata" med gråblacken, hon kände nog av min stress och min okoncentration. Jag vill bli bättre ryttare, bättre på horsemanship. Absolut.

Ryttare i värmande höstsol. Nöjd fjording efter härlig terrängtur i skogen.

Jag är fortfarande nöjd inombords efter ridturen för två dagar sedan. Ja, inte direkt övernöjd över prestationen, det blir ju sällan så fina stegserier eller fina tempoväxlingar som man fantiserat om innan, men jag är väldigt glad över den positiva kontakten med fjordingdamen. Jag lyckades lura henne att jobba lite mer än vanligt i böjningarna och fick sen hennes typiska "huh-vad-det-där-var-jobbigt" -frustningar till svar. Men hon vinklade ändå sina öron mot mig och frågade: var det nåt mera jag skulle göra? eller kan vi avsluta nu? Hon sneglade mot grinden ett par gånger men genast jag rörde mitt ringfinger mot tygeln så svarade hon. Okej då, vi tar väl några figurer till på banan, sa du levad ;)?

Akademisk ridkonst handlar dels om hästens naturliga rörelser...
... som t.ex. att böja till höger :) som bilden visar så naturligt.

Bärkraft är en annan viktig sak, att hästen ska bära sig själv (och sin ryttare)... och här måste jag hänvisa till hemsidor som talar om det här på ett bra sätt, t.ex. Bärkraft r.f:s hemsida som jag har länk till här bredvid i min lista. Om jag börjar försöka förklara nåt så kan det bli fel. Jag går ju bara på kurs ännu, håller på att lära mig. Har haft förmånen att vara med på ett litet hörn detta veckoslut. Sett fina hästar, fina rörelser, ivrigt lyssnande hästöron och avslappnat frustande hästar som verkat nöjda med sig själva.

Och hört om hur viktigt det är att alltid se till hästens bästa när man tränar den. Att den får andas fritt, inte blir "inspänd" i nacken, inte får för trångt i luftvägarna.

Intressant. Vill lära mig mera.

En gråblack 17-årig fjording helt utan femtiårskris fick en ryttare med hrrm, hrrm... och skulle trava lugnt över ett par bommar och ett pyttelitet krysshinder. Sådär i förbifarten, liksom de andra fjordingarna på lektionen gjort, med betydligt yngre ryttare. Det var ju ingen hopplektion direkt.

Gråblacken saknade alltså kriskänningar och tog ett ordentligt hopp över det pyttelilla hindret, bara för att visa att man behöver inte alltid låtsas om att man har krämpor lite här och där, ibland kan man ändå ta ett litet extra glädjeskutt, bara för att det är kul...
Ryttaren kände glädjen och smittades en aning. (Även om man ändå måste lyssna ifall kroppen sänder varningssignaler... Man ska ju inte vara dumdristig heller.)

Kul med hoppglädje!
Det finns hopp efter femti... :)...

Den äldsta fjordingdamen satte alla fyra hovarna i marken och stod som fastvuxen. Skulle hon behöva jobba? Hade jag inte sett hur hon hade fjordingkapplöpning med 5-åringen för bara ett par minuter sen? Jo, jag hade sett, och hört dundrandet från åtta hovar mot mjuk höstbetesmark. Och glatt mig åt den tydliga spralligheten oberoende ålder :).

Okej då, om andra också får jobba så kommer jag väl. Tänkte hon, tog en lov via vattenkaret, bara för att minnas att hon alldeles nyss druckit sig otörstig, och så kom hon villigt med fram till stallet. Sen gladde hon mig igen med sin arbetsiver och sina lystrande öron. Tur för mig att hon mindes vem hon hade på ryggen när hon galopperade iväg på långsidan och äntligen fick sträcka ut. Glädjen gick inte att ta miste på, men hon lät inte galoppsprången bli alltför ystra, så jag behövde inte vara rädd.

Hon hade en mjukare dag idag. Var det den plötsligt varma solen efter allt regnande? Eller var det galoppen med ungtjejen strax innan? Nåt gjorde i alla fall att hon jobbade mera, på ett annat sätt idag. Jag skulle ju gärna tro att jag satt rättare... att min sits inte hindrade henne lika mycket... att jag också var mjukare än vanligt med hjälperna... och på så sätt gav henne rörelseutrymme på ett annat sätt...

Jag hade rensat ogräs ganska intensivt ett par timmar igår och en timme idag och tänkte för mig själv att om jag skulle ta en tur på ridplanen nu så skulle jag vara så mörbultad att jag säkert inte skulle kunna hindra hästen så mycket i dess arbete. Men var det så?

Ryttaren behöver hur som helst, helt klart, mera motion och stretchning för att kunna vara följsam i arbetet med hästen...

Terapi alltså idag, i solen, vid stallet och med hästarna.

Första frostnatten. Klarblå hösthimmel. Rimfrost överallt. Men min atlas har fortfarande knoppar att öppna, och dagen blir vacker och relativt varm, så... Men en hel del andra växter börjar säga tack för i sommar. Den djupblåa pensén som jag tagit frön av varje sommar och sått på nytt klarar nog några frostnätter till, den har en så varm färg, trots det blåa. Och flera av de små sensommarsådda penséplantorna har knoppar så jag hoppas på en lite utdragen höst så de hinner...

När man får börja söka fram handskar (för kylans skull) och en extra tröja innanför jackan så är det nog höst på riktigt. Mitt hobbyrum blir mera inomhusrum på kvällarna nu. Det blir ju så fort mörkt ute. Igår kväll blev det fortsatt virkande på min "väska av stövelskaft". Har lovat så många att visa upp den sen, så jag borde få den klar innan jag får nästa "fenomenala" ide att sy, virka, sticka eller knåpa :). Man borde smida medan järnet är varmt...

Men dagtid, speciellt idag med strålande solsken och glittrande höstlöv, så kan nog hobbyrummet passa utomhus, antagligen delvis vid stallet... Då existerar inga virkningar, stickningar, eller ens smärtor i rygg och muskler... :) då glömmer man det mesta, när man står bredvid en fyrfoting som ska tas hand om...

Markus Holsts ridhandbok på nätet, artiklar i Hästfocus, tankar från tidningen Tunne Hevonen (=känn din häst), Kyra Kyrklunds spalt i Hippos och diskussioner och tankar bytta med andra ryttare och framför allt med en ridinstruktör i närheten med samma intresse (=mjukt samarbete ger mer resultat, att ge hästen tid att lära sig ger snabbare resultat, "långsamt är snabbare"). Där är väl mina inspirationskällor i korthet, plus diverse googlande på olika uttryck och olika omtalade hästmänniskor (Pignon, Oliveira, Branderup osv...).

Eftersom jag för tillfället inte tar regelbundna ridlektioner. Dessutom är jag osäker om jag i närheten skulle hitta en ridskola som följer liknande principer... Men ett litet deltagande i en kurs i akademisk ridkonst ger alltid nåt nytt, oberoende om man själv sitter till häst eller om man bara tittar på och deltar i teorin. Sen får man följa känslan, sin egen kropp, hästen man för tillfället rider på. Det ska kännas bra, så otvunget som möjligt, utan att hästen får göra vad som helst. Att hitta samarbetet.
Så att båda är nöjda, och frustar :), efteråt.

Fjordingkapplöpning. Från betet in till rasthagen. Sommarens föl håller sig bland de främsta :). (Nu är ju skärpan urdålig och dessutom paintshopade jag bilden till att likna lite mer en oljemålning, men bara lite, så några skarpa hårstrån och gnistrande glimtar i ögonvrårna hittar ni inte här.) Det är hög tid att sätta in en fjordingbild igen.

Idag när jag körde förbi hagen, stod hälften av hästarna i rasthagen och andra hälften på andra sidan staketet ute på betessidan, fölen stod nästan näsa mot näsa men med staketet emellan. Det var troligen helt ok, flocken kunde bara inte som helhet bestämma sig om de skulle vara i rasthagen eller på betet... Jag borde nog ta med kameran igen och få lite fler bilder...

Häromdagen fick jag chansen att för en halvtimme rida en färdigt uppvärmd fjording. Jag behövde inte fundera på en lugn start alltså, men jag koncentrerade mig några minuter på att hitta kontakten med henne, lyssnar hon? vet hon vad jag menar? vilket humör är hon på? Sen lät jag henne springa av sig lite extra. Eftersom det inte fanns någon annan på banan behövde jag inte heller ta hänsyn till någon annan. Fjordingdamen, med sina 18 (?) år på nacken, frustade och satte i en högre växel när hon märkte att det var fritt fram. Jag njöt, men måste ett par gånger stryka henne över halsen och säga "du hittar väl inte på nåt bus?". Toppenstund! Och sen när jag borstat av henne, fick hon stå och torka i kvällssolen medan jag friserade hennes man. Oj, vad jag njöt!

Höstbukett, porslinskanna, sten, träskopa.
Jag är inte den som brukar plocka in blommor på hösten och njuta av dem inomhus. Jag föredrar att njuta av dem där ute. Men nu råkade gullbollen bli så lång, och eftersom den står under takkanten så händer det sig att ett skyfall får den att böja sig så djupt att den inte längre orkar stå rakt. Så jag plockade några till farstun. Men det såg lite tomt ut. Nåja, sak samma, jag for ut igen och rensade bort lite onödigt i blomrundeln. Och voila! hade jag lite rödklöverplantor (med rötter) som mycket väl passade i porslinskannan som utfyllnad, innan de hamnar på komposten eller nåt.
Stenen minns jag inte längre varifrån den kommit. Men det kunde gå att måla på den.
Träskopan är nog något så trendigt som ett loppisfynd. :)
Vet inte vad jag skulle vilja använda den till. Så den får finnas där i farstun som en lite robust prydnad.

Svampplockning i disig höstskog. Korgen är inte överfull, många svampar i skogen var fulla med mask, men några fina soppar till stekpannan har jag i en avdelning i korgen, och i en annan de traditionella små pepparriskorna (bara de små!) som ska förvällas innan de hamnar i stekpannan och blir till knapriga småspikar. Jag får vara nöjd.

Dessutom hittade jag lite blåbär och några hallon, lagom till en dessert! Mums med vaniljsås på!

Som pricken på i:t var jag inte ensam i skogen. Och nu talar jag inte om de mindre trevliga älgflugorna. Mitt i allt hörde jag hovklapper, och jag fick se två fjordingar galoppera förbi en bit ifrån på den mjuka skogsvägen. Vägen är just en sån som bara helt enkelt inbjuder till en ordentlig galopp, om man frågar fjordingarna :).

Och bilden då? Jo, där jag stod och njöt av de galopperande, frustande hästarna så fanns plötsligt det allra vackraste stilleben man kan hitta. Helt naturligt. Alldeles av sig själv. Utan någon mänsklig florists designande hand.
En bekant frågade mig sen, tog du den med dig hem? Men för det första kom jag inte ens på tanken att man kunde göra nåt sånt, den hörde ju hemma just där, i det hörnet av skogen, och för det andra satt den fast (jag antar det, jag rörde den inte ens, den var för vacker att röra, jag nuddade bara vid den lurviga mossytan).
Men vacker!

Drottningen, eller var det kanske Kronprisessan, skulle ordna fest. Det var höst och det skulle väljas en klänning som passade årstiden. Inspirationen fann de i ett stort spindelnät i trädgården.
Klänningen var tillverkad i ett tunt tunt tyg som föll helt underbart vackert och sakta svängde i vinden. Men var skulle de hitta ett passande smycke?

Naturligtvis hittades det också i trädgårdens skattgömma! Och så det gnistrade sen! Alla gästerna var helt förundrade och beundrade den glittrande pärlkreationen! Aldrig hade de sett något så vackert!

På tal om emaljämbar. Kattungen har hittat en favoritlekplats, och ibland är han inte ensam där uppe ovanpå lobeliorna och en före detta pensé. Så ingen behöver längre fråga mig varför mina sommarblommor ser så tillplattade ut. Men ibland är de vackra ändå.

Lika är det med vissa blomrabatter. Roligt för fyrfotingarna att smyga bland dagliljor och bergenior och andra högresta blomblad. Resultatet blir ibland rätt förödande när två "tigrar" drabbar samman i en liten lekfull fight mitt framför min skyddsling Crimson Pirate eller nån kattfot (växten alltså) eller sköldpaddsörten som jag hoppas få se blomma...

... Men visst är det också vackert utan lollipop!
Det är bara hur man vinklar det... man får ta vara på det fina man får. Carpe diem.
Så här såg det alltså ut i år, innan temyntan fällde sina röda blomblad och de runda fröställningarna började synas. Funkians blommor har vissnat och koncentrerar sig på att sprida sig lite till (hoppas jag) och samla krafter för vintern. Jag ska ge den lite kompostjord så den får nåt nytt att "tugga" på.

Temynta, lollipop och funkia, och så emaljämbar med sommarblommor...
Så hade det kunnat vara i år också, så var det ifjol. Men i år blommade lollipopen mycket tidigare, så funkian och temyntan fick hålla tillgodo utan lollipop.
Sommarblommor, förresten, det är väl alla blommor. Få uteblommor blommar på vintern...

Det är nästan bara rensandet kvar nu. Och flytt av perenner. Och göra rum för såna som håller på att kvävas. Och så har man ett presentkort till en blomsterträdgård kvar att använda, ska nog fundera på någon ny perenn, av den gamla goda sorten, som passar på en gammal gårdsplan. Fåse vad det blir.

Gråblacken stod i tur igår, mitt i allt. Det blev en kort träning på banan i sensommarkvällen.

Det var varmt och kvavt, och flygfäna, underliga små stickiga flugor, surrade runt oss som galningar. Har aldrig varit med om liknande. De kom in i näsan och i ögonen och var man så oklok att man öppnade munnen kunde man vara säker på att de var där också... Och jag som envisades med att prata med "min" fjording, fick finna mig i att då och då spotta ut flugor.
Ändå hade fjordingen ännu mer problem med dem. Hon försökte nog skaka dem av sig, men det hjälpte föga.

Det som slog mig var hur hon ändå inte lät flugornas irriterande surr överrösta de uppmaningar jag gav henne. Hon lyssnade så noga, försökte förstå mig, försökte klura ut vilka av mina motstridiga hjälper hon skulle lyssna till. Jag måste medge att jag inte var värst tydlig, men just därför berömde jag henne också, varje gång hon gjorde det jag menade, varje gång jag märkte hur hon försökte förstå mig.

På en akademisk ridkonst -kurs en gång, på teoridelen, hade läraren/instruktören oss att parvis leka häst och ryttare. "Hästen" kunde förstås inte prata, han skulle försöka förstå. "Ryttaren" skulle inte använda ord, hästar förstår ju inte ordens innebörd direkt, men "bra" kunde man använda när hästen gjorde som man ville. På det sättet fick man försöka med mjuka "handhjälper" och "bra" få hästen att utföra det man på förhand tänkt ut som uppgift åt den (det kunde vara att den skulle sätta sig ner på en stol, eller svänga sig ett varv runt, eller gå till ett visst ställe eller nåt).

Det var intressant att pröva på, att försätta sig i hästens situation. Man insåg att man behöver vara tydlig, inte flamsa på, inte göra flera saker samtidigt, inte heller babbla hela tiden, för att budskapet verkligen ska ha en chans att nå fram. Ibland lyckades man, ibland inte, ibland gick det snabbt, ibland fick man ha tålamod och gå kringelikrokar för att nå det mål man ställt upp. Likadant är det i ridträningen. Ibland går det inte alls som man trott, man får dela upp uppgiften i små bitar, och ta en liten bit i taget, innan hästen förstår helheten...

När man hade hästrollen kunde man nästan se hur ens öron fladddrade och vippade fram och tillbaka :) för det var svårt att uppfatta "ryttarens" order, speciellt som det fanns fem andra "ekipage" i samma rum som också sysslade med liknande uppgifter - en vanlig ridlektion alltså för "hästen"!

Nåja, en akademisk mästare skulle förklara det där mycket bättre, enklare och begripligare, men jag kom bara att tänka på det. Hur intressant det är!! Och utmanande!!

Och så när man fått höra de kännspaka "Huh, huh, det där var jobbigt, men visst var jag bra?!" -frustningarna från den gråblacka fjordingdamen med "fluggloria", och sen står och ryktar henne speciellt på favoritställena, och hon bara står och njuter med halvöppna ögon, då kan man åter konstatera, det här är nåt att ta vara på just nu, Carpe Diem!

Tyngdförflyttning för att åstadkomma sidvärtsrörelser och böjning... vid behov lätta tygelhjälper. Det sysslade jag med häromdagen. På ridbanan vid avskrittningen.


Fjordingdamen hade sysslat med körning tidigare på dagen så jag förväntade mig en svårförflyttad häst med tungt huvud. Men hon överraskade mig med att lyssna när jag försökte minimalt flytta över tyngd från ett ben till ett annat (palikkaratsastaja.blogspot.com förklarar det här med mycket mera finess) och snirklade på i miniserpentiner mitt på banan. Visst såg jag att hon sneglade på grinden, hon visste ju att det snart var slut på lektionen, men ändå gick hon tålmodigt i det kringliga spår som jag med tyngdförskjutning ville styra henne i.

Det som jag märkte var att jag är mycket mera sned i kroppen än jag tidigare trott. Jag hade otroligt svårt att sitta rakt. Eller att sitta på annat sätt än "med bilens gaspedal under höger fot". Fjordingen var nog säkert lite konfunderad över den "oroliga" ryttaren, men när jag fick tyngdpunkten rätt, så böjde hon sig rätt! Och det på långa tyglar (det var ju trots allt avskrittning)!

Det jag märkte också igår i trädgården: jag skulle "riva gräs" längs jordgubbslandet (i stället för att slå med lie, trimmer har jag inte börjat hantera, än) och blev förstås trött i höger arm/hand. Jag bytte om och skulle riva med vänster, men jag märkte hur svårt jag hade att koordinera musklerna till att jobba lika effektivt, det lyckades helt enkelt inte lika bra. Men träning skulle nog ge resultat. Helt säkert.


Idag skiner solen. Det lär nog bli en stallstur. Kortare eller längre. Och lite "gräsrivande". Kanske lite perennflyttande. Min rosa näva i stenpartiets mitt breder ut sig för mycket. En del kunde förflyttas till ett annat lite torrt ställe där revsugan fått alldeles för mycket makt. Projekt finns i massor. roliga saker.

Och så kan jag säga som jag leende brukar höra min svärmor säga: titta, det kommer ett nytt blad här i mitten på orkidéns bladrosett! Vem hade trott det om mig? Inte jag!

Tyglarna i genomvåta ridhandskar, regnet droppande från ridhjälmen, vattnet sipprande in i gummistövlarna från hästens sidor - så sitter man där och koncentrerar sig på mjuka hjälper in i en travvolt på den genomregniga ridplanen och har ett lyckligt leende på läpparna när man märker hur fjordingen lyssnar, intresserar sig, lyder, frustar sitt kännspaka svar på arbetsuppgifterna. (Den här gråblacken har väldigt korta, täta frustningar i stället för långa frustanden som de andra, det låter nästan som om hon säger "Huh, huh, va det här - huh - är kul!")

Ibland svänger hon huvudet lite irriterat mot det piskande regnet, men bara en liten "fingervisning" i tygeltaget behövs för att hon ska strunta i regnet och fortsätta jobbet. Hon verkar trivas trots vädret, och jag njuter av hennes arbetsglädje.

Först när hon är avsadlad, borstad (så gott man nu kan borsta en genomvåt häst i regnet...) och tillbaka i hagen med de andra fjordingarna märker jag att jag själv är genomvåt. Dags att skynda sig hem och byta rubbet så man inte blir sjuk. Och efteråt, länge efteråt, kan man fortfarande känna den där obeskrivbara lyckokänslan av samarbetet. Ännu någon dag efter, när man sitter på jobbet och kämpar med siffror, bokstäver och dataprogram som strular... får man plötsligt en minnesglimt och det fåniga leendet leker i mungipan...

Då kan man verkligen kalla det ridterapi, hästterapi, livsnödvändig hobby, eller vad man nu vill använda för ord.

Fjordingföl, blåklocka, sommarväder, hästhage...
Det kan hända att den här bilden har varit med förr, men vissa bilder tål att tittas på flera gånger. Har jag tur, får jag hälsa på de här och flera andra fjordingar i morgon!
I fredags var det ridtur igen, i värmen. Men flugorna och myggorna höll sig rätt bra på avstånd. Och det fläktade skönt mellan varven. Jag riktigt kände hur fjordingen jag jobbade med längde på stegen, njöt för fullt, när vi jobbade med vinden i ansiktet.
Det blir inte mycket på dator i den här värmen. Man vill ta vara på vädret. Det lär ta slut snart, om "gamla märken stämmer". Det är ju så när man bor i ett land med fyra årstider. Tack och lov bor man här! Det skulle ju kunna bli tråkigt annars!
Ännu en vecka jobb, rätt intensivt sådant, tror jag, sen två veckor semester. Om det blir som planerat. Fåse hur mycket häst det blir, hur mycket kattungsbus, hur mycket trädgårdspåtande (massor...), hur mycket bärplockning, hur mycket skolklädersshopping, hur mycket... glass!

Sommarvärme. Jobb. Ingen trevlig kombination. Kanske. Men glass kan man köpa varje dag att äta på hemvägen, förstås. :)
Hästarnas vattenbaljor ska fyllas på, jämt, men det är skönt att "klotta" i vatten när det är varmt... :)
Kvällstid är det behagligt väder att ta en titt i hästhagen, kanske ta en hopprunda på banan över bommar och cavalettin, utan häst... det är ju motion! Och alla hästtidningar av värde poängterar ju nuförtiden hur viktigt det är att ryttaren också får motion!
Häromdagen agerade jag draghjälp åt en tveksam shettis :) (med ryttare), men det var bara det att jag måste hela tiden kolla bakom mig så han inte var för nära. Det busfröet kan ju få för sig att nafsa mig där bak :)! Jag vill ju inte bli arg på en sån charmant kille :).
Kanske jag kunde ta hjälp av en fjording nästa gång, rida före och lura shettiskillen att hoppa och ta några volter i trav? Man vet aldrig vad man kan hitta på...
Men idag är det nog rekordvarmt, så inget spring, vi satsar på sim i stället...

Lollipopen har blivit tre. Roligt!
Den vita rosbusken är rejält ansad. Behövdes.
Borstnejlikorna är mörkröda. Vackert!
KeramikFranklin-sköldpaddan har sällskap av klarblå bergsklint, skinande vit prästkrage och orange-mörkröd indisk fingerört samt det rödorangea emaljämbaret med blåa lobelior och gula och blåa penséer. Ser ni fotot som jag inte har laddat upp? :)

Men hästbrist har jag. Fjordingbrist. Även om jag var till hagen igår och pratade med dem. Mest funderade jag med en av de äldsta fjordingdamerna, hon fick lite extra gräs av mig medan vi funderade på... medan jag mindes senaste ridturen... och värmdes av kontakten, samförståndet, samarbetsvilligheten...
Det skulle vara på plats med en tur igen. Senast måndag, kanske...

"Min" gråblacka fjording (som inte alls är min men som jag har privilegiet att få lära känna allt mer) visade sig åter från sin bästa sida igår. Trots flugor och bromsar i ögonen och på alla tänkbara ställen... Jag kan inte sluta förundras över att en häst kan vara så sammarbetsvillig!
Redan på vägen från stallet till ridbanan visade jag henne med små små halvhalter att jag nog håller i tyglarna och har koll på henne fast tyglarna hänger emellanåt. Hon verkade förstå vinken och beredde sig för att lyssna.

Jag gav henne utrymme att skaka på huvudet under uppvärmningsskritten, så att ens någon fluga skulle ge sig av. Och även om jag nästan omedelbart börja leda henne in på små volter här och där och miniserpentiner mitt på banan så lät jag henne skaka av sig en del av flygfäna. Och hon lät sig styras i böjningar på rakspåret, i ökningar och minskningar av volter, så till sist tyckte jag att hon måste få springa undan det irriterande surrandet. Hon hade inget emot att öka till trav. Och då fläktade det åtminstone lite. Men ändå var hon lyhörd! Vid minsta antydning till halvhalt lystrade hon och undrade: ska jag faktiskt stanna, sakta in, eller trodde du bara att jag hade somnat ? :)

I ett hörn av banan trodde hon att hon blev skrämd av nåt, och började tveka, men så gav jag henne en liten koncentrerad volt att fundera på just där, och då glömde hon bort allt annat och fortsatte jobba, lyssna, lyda.

Väldigt enkelt. Väldigt basic. Men också väldigt roligt med samarbetet!!
Ger mersmak. Alltid. Och en önskan om att själv bli bättre på att sitta, att lyssna, att samarbeta, att träna rätt, och att göra allt så mjukt som möjligt!

Fjordingfölet är nyfiket och socialt. Ska man fota det i hagen så får man se till att knäppa snabbt innan mulen hinner sudda till kameralinsen :).
Det har varit intensiva dagar. Slutet av semestern gick mycket i ridandets, stallets, fölningens tecken... Spännande dagar. Två föl under två veckor gamla springer med sina mammor i det gröna gräset i hagen, slänger sig plötsligt ner i det gröna och sover en stund, för att sedan spritta till och ta en full fart framåt -galopp runt mamma.
Ridkursen var bra. Jag fick en del riktigt bra tips att träna efter. Och under instruktörens kommentarer och direktiv fick jag ett par gånger en känsla för hur det ska kännas när hästen går rätt, när träningen bygger upp muskler... Nåt att minnas, lagra djupt i kroppen så man känner igen det sen när man tränar på egen hand. Och: genom allt söka den mjuka kontakten till hästens mun, ge efter så fort man märker att den tänker rätt... :). Jag gillar den här sortens träning! Och det verkar hästen göra också!

Trädgården grönskar, i stallet dagsgammalt fjordingföl, vissa frön är ännu inte i jorden, kattungarna ska snart läras att gå på lådan i stället för att göra sina behov i något hörn, eller som lille Mirre gjorde: ställde sig bakom mammans matkopp och blötte upp maten... mamman, som ju är en klok mamma (som tjuren Ferdinands mamma), putsade noggrannt upp allting så att inte ungen skulle få skulden för nåt... :).
Det blev varmt och jag hann aldrig ta fram alla sommarkläder innan det blev kallt igen...
I blombänkarna är allt huller om buller, mest ogräs då förstås...
Jag har tänkt göra nåt nu snart. När inspirationen slår till. Det ska vara roligt, annars kan det kvitta...
Räddade några små aklejaplantor från gräsmattan innan gräsklipparen körde över allting.
Och hittade också några små solrosplantor där fågelbordet har stått, och har räddat dem också. Visst vet jag att det är löjligt. Men det ger nåt slags glädje att rädda sånt där smått som kommit av sig själv...
I morgon ska jag... kanske...
... men först en dos Gripenbergs korsord, som jag aldrig hann med i helgen!
Tidigare ikväll blev det en liten dos akademisk ridkonst på fjording... Nåja, det där var en stark överdrift... Men det blir dags för akademisk kurs i helgen så jag ville fundera igenom lite vad jag skulle vilja fråga instruktören sen på kursen, och sånt gör man bäst på ryggen av en fjording som varit med många gånger förr... Jag kom fram till: antingen slutar jag rida nu, eller så måste jag gå in för att lära mig rida. Min yngre ridkamrat flinade när jag delgav mina tankar och sa, visst vet jag att du fortsätter att rida, du skulle inte kunna sluta! :)

Humlen har hittat en bekväm plats nu, tre år efter att jag tog en planta från skogsbacken bakom uthusen. Nya skott väller fram ur marken runt den lilla "videstamstriangeln" som jag hastigt bankade ner i jorden och band ihop upptil till en "tipi" utan hud. Fåse om jag ännu får ångra att jag tog in den i mitt favoritträdgårdshörn. Få se om jag får flytta på "aklejdrottningen" som bor som närmaste granne, den som är från mitt barndomshem och som jag så gärna skulle se växa, blomma och breda ut sig...

Alltid finns det nåt projekt att fundera på i trädgården. :) Tur det!
Hittade ju blåbärsris tidigare i våras, i vår "björkbacke" ut mot vägen. Den backen som är full av små trädskott av tall, gran, enris, rönn och jag vet inte vad. Lite rödaktigt ris syntes och jag undrade vadnu? men kom fram till att jag nog inte har nåt emot att den torra backen får ett nytt tillskott i växtutbudet :). Borde bara märka ut stället på nåt sätt, med nån blomkruka, stenkant med blomster eller nåt, så inte gräsklipparen kapar allt när jag inte hinner säga till... Undrar om det möjligen också skulle komma bär till hösten? Såg dessutom igår att skogsstjärnor blommade där för första året! Det måste ju betyda att den lilla skogsparken är ... en skogspark!

När jag rensade lite runt stenpartiet idag såg jag också att mina vildsmultron har smitit ut på gräsmattan och faktiskt blommade, fast själva plantorna var så små att gräsklipparen knappt skulle se dem! Det är ju faktiskt bara en liten havtornshäck mellan smultronen och blåbärsriset så kanske de har stämt träff :)!

Man går ju i väntans tider... när en absolut favoritfjording ska till att föla! När som helst! Därför måste jag bara sätta in en bild på fjolårets charmtroll. Han är rätt stor nu, tror han är vuxen emellanåt, bråkar som en pojke "ska", men får nog igen då och då när de större tycker han blir för jobbig :). Det lär ska vara lite hälsosamt det där att ettåringar får lära sig var de står i flockens rangordning, vilka regler som gäller. Samtidigt som man märker att många av de vuxna ibland har otroligt stort tålamod med honom, låter honom hållas i sina bus åtminstone en stund... :). Så han själv också får en chans att hinna visa respekt...

Själv borde jag förbereda mig mentalt på den akademiska kursen i början av sommaren... Jag var åhörare/åskådare igår på en dylik kurs men med en annan lärare. Intressant att se på, lära sig att se hur hästen ska gå för att "gå rätt". Lätt är det inte, men när man hör lärarens kommentarer och uppmaningar samtidigt som man får sitta på första parkett och spana in hästens rörelser så... Intressant! Jag står/sitter alltid och skänklar själv, justerar tyglarna, rättar till sitsen, när jag lyssnar på en sån lektion. (Undrar hur det ser ut egentligen, skrattretande, myror i brallan... men sak samma, de andra som står där har hur som helst inte tid att titta på hur jag "justerar tygelfattningen" i luften!).

Russinkrus utan russin, brukar jag äta som liten :). Kanske någon i familjen inte gillade russin, eller så råkade det inte finnas russin den gången. Det här ser ut som blodbröd. Nu skulle det åter igen vara på plats med en blogg-tävling, och den som gissade rätt skulle få som pris den färgglada ingrediensen hemskickad på posten.

Jag hade varit på en marknad en sommar, och inhandlat det färgstarka kråkbärspulvret, som ju är malet av hela bäret inklusive frö, vilka ju är de allra mest hälsosamma delarna av kråkbäret, det som man vanligtvis spottar ut när man äter dem i skogen. Pulvret höll på att bli gammalt i skåpet, hade inte kommit mig för att använda det, "en tesked om dagen gör underverk". Så jag tänkte, hur ska jag... Och kom att tänka på russinkrus utan russin, men med kråkbärspulver.

Det blev en konstig deg, pulvret sög i sig mer av degsaften än jag trott och jag fick lägga till ordentligt med smält smör. Och det hela såg ut som blodbröd. Men när jag testade sen på den yngste i familjen, sa att jag bakat en kaka, blunda och säg vad det innehåller, så fick jag bara "goda" förslag, så jag antog att det hade varit lyckat i alla fall. :) Men kakan ser inte direkt aptitlig ut. Man får blunda och tänka sig in i skogen där solstrålarna glittrar i både kråkbärsris och ljung och där de två tävlar om utrymmet, och där också odonen lyser så blåa att kråkbären ser helt svarta ut...

Nässelsoppa med havrerutor. Nej, inget recept behövs. Nässlor, sköljda och saxade i mindre bitar, kokande vatten med eko-buljongpulver i, och så kokar man upp det hela. Njut! Kan bara säga mums. Och hälsosamt, bara man har plockat nässlorna på en "ren gräsmatta", ingen kompost eller dylikt ställe... Perfekt som förrätt, eller som mellanmål en kylig eftermiddag när solen vägrar värma och blåsten pinar sig inpå kroppen.

Förgätmigej. Liten som en tändsticka. Här kommer alltså bilden på ogräset som charmade mig med sina blå ögon. Det brukar ju bli rätt höga och skrangliga. Den här anade att den åker ut så snabbt så det är bäst att öppna sina små blå genast, om man ska hinna se solen.

Lite som maskrosorna ibland. Knoppen finns nertryckt långt inne i bladrosetten och ibland slår den ut innan den hinnar få någon stjälk alls. Jag drog upp en del stora maskrosrosetter ur gräsmattan igår, bara för att jag visste att de stora rosetterna är rätt så bra att ta tag i och få upp en stor del av roten också. Man luras tro att man har fått bort mycket... så fel man kan tro, men man ska kanske ta vara på de små glädjeämnena...

Morkullan hördes igår kväll. Hon har kanske varit här länge, men jag har inte råkat vara ute just den tiden på kvällen när hon tar sin kvällsrunda. Det var samma rutt som alla andra år. Hon har rutiner :). Knarr-sirp-sirp hördes det, eller vad hon/han nu sa. Trevligt.

Har fotat ett litet ogräs som jag tänkte visa här. Eftersom inga andra har ogräs i sina rabatter. Och eftersom det var en så liten en. Blåögd. Försökte charma mig, som alltid, vilket också lyckas ibland, så jag inte ska dra upp dem...
Vilket ogräset är får förbli en gåta tills jag får bilderna överförda till datorn, och tills jag tar mig tid att sitta vid den större maskinen, där jag lagrar mina bilder...
Liten och blåögd. Glöm inte det. :)
Lite som kattungarna snart är. Små och blåögda. I morgon kanske ögonen är helt öppna.

Här skulle man ha en tävling, om man var en seriös bloggare, och den som gissar rätt vilket ogräset är skulle få... blomsterfrön, eller ogräsrötter på posten...

Jag skickade en gång en blomsterrot, en trädgårdsnäva, per post till landet i väst. Mottagaren visste inte av det, och hade hamnat på en oplanerad resa på ca en vecka. När hon kom hem och skulle öppna posten hade nävans rötter arbetat sig ut ur kuvertet även om det var extra tjockt med flera lager papper!! Livskraft av den kalibern... skulle man ha... ibland...

Dagens terapi: drog upp ogräs längs grusgångskanten... försökte få den rak... Man hinner tänka en hel del under tiden... och lyssna på fåglarna... och prata med katten som kom och hälsade på, rullade sig i gruset och gick sen tillbaka till sitt favoritställe vid häcken.

Mat för katter. Kattmat av bästa sort. Och värme.

Den här bilden är några år gammal... Kattungen längst till vänster är nåt i stil med gammelmormor nu, men har just fått en liten kull ungar att ta hand om.

Det är nåt speciellt med kattungar. Vilsamt. Åtminstone när de sover och äter... Sen när de springer överallt och man får se upp så man inte trampar på nån svans eller tass i köket, så kanske man inte är lika överförtjust i dem. Men oj, va de kan vara roliga.

Men hur ska man göra när man har huset fullt med katter och det dyker upp en hemlös katt på gårdsplanen, en som så tydligt hör hemma nånstans, är så kärvänlig, är så tam, vill ingen något ont... Och ingen man ringer åt vet vems det kan vara...

En gråblack fjording fick mig att koncentrera mig ordentligt igår. Det kändes som om det var alltför länge sen senaste ridtur och vädret var stormigt, vilket gör mig osäker, tror att hästen ska hoppa till för minsta vindpust...
Men fjordingdamen knegade på i lugn takt, lyssnade på mina önskningar, försökte få igenom sina önskningar (att få sätta ner mulen vid sidan av ridplanen där det grönskade så gott), men godkände ändå mina protester och svarade till sist med att gäspa stort flera gånger :). Jag kände bara plötsligt att kontakten till munnen försvann för ett par ögonblick, betslet klingade i tomma intet i den stora gäspningen :D! Jag har aldrig varit med om att "tråka ut" en häst förr. Men jag har hört nånstans att det är ett gott tecken, för då är hästen avslappnad och bekväm i sin situation, inte spänd och besvärad. Så då tar jag det som ett gott tecken! Själv blev jag också lugn då, och kände en djupare samhörighet med hästen.
När jag sen ledde ut fjordingen från ridplanen, med grön gräsmatta på båda sidorna, förväntade jag mig att hon skulle försöka ta en tugga, men inte det minsta försök heller!
Hon överraskade mig och gladde mig med sitt lugn. Ridturen gav återigen mersmak. Som alltid.

Gullviva, Mandelblom, Kattfot och Blå viol, Fjädernejlika, Vintergröna ... de finns där ute allihopa, allt är på gång i stenpartiet och utanför. Och den första vita blomman bland skogssmultronen!

En ledig dag, alltså sitter man inte framför datorn. Allra minst när solen skinar utanför och det utlovas vårens vackraste dag. Men ibland måste man... tvätta kläder, diska, städa upp annat, och då tycks man också kunna sitta vid datorn åtminstone en stund medan den laddar sig...

Mina frösådder ser inte vidare framgångsrika ut. Därför leker jag med tanken att hälla ut en massa frön (minns ni bilden ett par inlägg tillbaka?) i en stor grund låda med "såjord" och testa. Det som kommer upp flyttas i egna småkrukor, så får vi se vad som kommer upp... Tror ni att det blir gräsmatta? (nog om jag använder kompostjord :) !) eller blir det nollresultat?

Andra har blommande tomatplantor i sina växthus, jag funderar på små frön. Var och en i sin takt. Carpe diem gäller verkligen nu på våren. Det behövs bara en minut i stillhet ute i friska luften, lyssna, känna dofter (om man inte är i tätaste stan förstås) och låta batterierna laddas. En minut ute gör att man klarar en kvart inne, om man måste... Fast lika gärna tvärtom... :).

Virkad blomma, trasmatta, gulliga tassar, solsken. Hobbyrummet är fullt av idéer. Och klockan har för bråttom. Mitt i allt måste man bara stanna upp och lyssna, vad var det där för fågel? Och så fort man sätter foten utanför dörren möter man det utvidgade hobbyrummet med maskrosor mellan aklejorna (vet ni annars varför maskrosorna alltid lyckas tränga sig så tätt intill de egentliga trädgårdsblommorna? det är ju nästan omöjligt att få bort dem utan att man förstör blomrötterna?!) och grönsaksbänkar som väntar på frön.

Måste nog ut ännu ikväll, tror jag. Åtminstone någon minut. Har en liten terapirundel mitt på den torraste delen av gräsmattan. Ett provisoriskt stenparti som man bara måste titta till lite då och då, plocka bort lite ogräs, kolla så att inte skogssmultronen smiter över gränserna (= får försiktigt placera om revarna som smitit och leda dem tillbaka in på eget område), kolla att inte silverstjärnorna smiter över gränserna (= svårt! de kryper under stenarna och nere i jorden, märks inte förrän de mitt i allt finns överallt!) och så förstås prata snällt med kattfoten som är ny för i år och som jag så önskar få se blomma!

Och så är det en hel del ogräs som ska bort, i alla blombänkar. Jag tar lite här och lite där, inga storarbeten, bara terapi, och så mycket som jag är inspirerad till...

Enkelbeckasinen är på plats. Det är knappt man hör ljudet och knappt man tror att det är en fågel... men han är här i år igen :). Undrar när morkullan låter sig höras... men hon väntar nog på varmare nätter tror jag.

Jag är också här, fast det inte blir så mycket skrivet. Det finns så mycket att lyssna på utomhus, och mycket att räfsa i, gräva i, planera... Och så små fina skott som man bara inte får missa. Sen blir det ju vardagsmat, allt det gröna, nu är det en sensation! Och så mycket fågelsång att njuta av, de korta stunder man tar sig möjlighet att lyssna och reflektera över den. Det blir också annorlunda sen, när svalan också kommit. Då blir man van... Nu är det en sensation. Speciellt efter den långa vintern.

Hästarna, fjordingarna, är också här. I mitt hobbyrum. Senast idag tog jag en vinterpälstuss när jag stod vid stallet, jag rullade den i handen medan jag pratade med en annan mamma, och vips hade jag en hästboll i handen, stor som en golfboll ungefär! Jag tror väl nog att det ska gå att tova sen när man gör det på riktigt... Fåse.

Penséer, ringblommor, tagetes, brinnande kärlek, akleja, myskmalva... här finns frostbehandlade frön av alla de slag. Jag tömde ut en fröburk från i somras för att "inventera" :). Vad som är vad är inte alltid lätt att säga. Men nåt har jag plockat ut därifrån och satt i kruka. Men jag tror ju inte att groningsprocenten (heter det så?) är så hög. De har inte specialbehandlats på nåt sätt, bara glömts bort :).

Idag påskannandagsmorgon tillbringade jag ute i den värmande solen. Tranorna ropade på åkern nedanför, orrarna spelade bakom nästa skogsdunge, tre skogssnäppor flög över mitt huvud och ropade, koltrasten skar igenom luften med sitt skarpa men så mångsidiga läte och jag hittade massor med bellisknoppar redo att slå ut bara solstrålarna får värma lite till. Jag plockade bort lite ogräs här och där, försökte hitta blombänkskanten :) så inte de spirande blomskotten ska trampas ned i misstag bland allt torrt gräs och löv och kvistar...

Krokusarna kommer fler i år än i fjol, trevligt! Kanske de börjar "rota" sig på de bästa ställena. Så nästa år hoppas jag på ännu fler. Några matlökar av den vanliga sorten hade blivit kvar i landet, jag hade ju satt ner "egna matlökar" ifjol och fått fina "blomsterlöksbuskar" här och var, av dem har åtminstone en nu ett riktigt fint grönt skott, det doftade starkt av lök. Hur kommer det sig att de klarat frosten utan att ruttna?

Jag har definitivt inte glömt fjordingarna för allt det vårgrönskande, om nu någon trodde det. Det har blivit ett par riktigt trevliga stallseftermiddagar med massor med vinterpäls. Nu senast tog jag med mig piggborsten in i hagen och lät hästen stå i solen och njuta medan jag borstade bort lite mera vinterpäls. (På det sättet blir ju inte pälstussarna bortstädade utan hamnar troligen i någon nöjd fågelmammas bo.) Det var intressant att märka när jag borstade halsen och bogen så flyttade sig hästen plötsligt ett par steg framåt och närmare mig, som för att säga var hon ville jag skulla borsta mera, på ryggen och korset. Som när två hästar kliar varann, och tydligt talar om var det ska klias mera. :)

Hoppas på en trevlig ridträning idag på eftermiddagen. Borde gå igenom lite de tips jag fick på senaste ridkurs... Och så är ju ridbanan i perfekt skick nu.

Skogssnäppan lät sitt kännspaka pip svischa genom luften ikväll, jag hann se henne/honom också, så jag är säker :). När man lägger det ljudet till spovens tjut, och så dessutom ser tofsvipeparet dansa i luften och gnälla på sitt sätt... då vet man ju nog att det är vår på allvar.

Sen blir det inte sämre av att man hör hästarna frusta från hagen ett par hundra meter bort... och att krokusarna faktiskt behagar sticka upp en och annan blomma (nu ikväll var det förstås bara knoppar, läggdags alltså) och så allt annat som börjar titta fram genom löv och torkat gräs och fjolårs blomblad.

Lövräfsan var i användning. Den svischade också, men inte lika behagfullt som tofsviporna eller bergfinken. Men det är ju så mycket trevligare att släppa fram det gröna lite snabbare än om det skulle vara tvunget att kämpa sig igenom ett tjockt lövtäcke. För det var ju så att det aldrig räfsades här på gården i höstas. Så då finns det att göra nu i stället. Och man får njuta av fågelsången i vårkvällen.

Här skulle det ju förstås funnits nån bild också. Men jag knackar på en annan dator nu där jag inte har några bilder. Än. Återkommer med bilder senare.

Akademisk ridkonst illustrerar inte den här bilden, men en avslappnad häst, och det är ju vad akademisk ridkonst också strävar till, oberoende vad hästen ska göra.

Mitthobbyrum flyttade ut till stallet detta veckoslut. Intensivt för en som inte har egen häst. Men så bra för hjärnan och hjärtat! Egen träning på fredagen, ridlektion på lördagen, teori på kvällen, och så ännu en ridlektion på söndagen. Skönt väder var det, om man undantar den lilla regnskuren i söndags. Och jag fick lära mig en hel del. Om mig själv, inte minst :). Ridinstruktörens kommentarer och försiktiga påpekanden fick mig att se med andras ögon. Vilket ju precis är vad en ridinstruktör ska kunna bidra med. Och som är så hälsosamt för att man ska kunna rätta till små onödigheter som man i sin träning för sig själv lagt sig till med.

Jag ska smälta det än, och försöka minnas det nästa gång jag tar en tur på ridplanen.

Ridplanen hade torkat upp alldeles fantastiskt på en vecka! Man fick sommarkänsla!! Och man märkte på fjordingen också, hon gillade underlaget, jobbade mer gärna än tidigare i vinter, och var med på noterna.

Nu låter ju det här som om jag bara har små detaljer att finjustera i min ridning. Fel!! :) Men för mig som har ridit så pass lite måste man börja med det små grunderna. Och som instruktören sa: Man måste ta bit för bit och bygga på småningom, för att få ett fint hus!