Tyglarna i genomvåta ridhandskar, regnet droppande från ridhjälmen, vattnet sipprande in i gummistövlarna från hästens sidor - så sitter man där och koncentrerar sig på mjuka hjälper in i en travvolt på den genomregniga ridplanen och har ett lyckligt leende på läpparna när man märker hur fjordingen lyssnar, intresserar sig, lyder, frustar sitt kännspaka svar på arbetsuppgifterna. (Den här gråblacken har väldigt korta, täta frustningar i stället för långa frustanden som de andra, det låter nästan som om hon säger "Huh, huh, va det här - huh - är kul!")

Ibland svänger hon huvudet lite irriterat mot det piskande regnet, men bara en liten "fingervisning" i tygeltaget behövs för att hon ska strunta i regnet och fortsätta jobbet. Hon verkar trivas trots vädret, och jag njuter av hennes arbetsglädje.

Först när hon är avsadlad, borstad (så gott man nu kan borsta en genomvåt häst i regnet...) och tillbaka i hagen med de andra fjordingarna märker jag att jag själv är genomvåt. Dags att skynda sig hem och byta rubbet så man inte blir sjuk. Och efteråt, länge efteråt, kan man fortfarande känna den där obeskrivbara lyckokänslan av samarbetet. Ännu någon dag efter, när man sitter på jobbet och kämpar med siffror, bokstäver och dataprogram som strular... får man plötsligt en minnesglimt och det fåniga leendet leker i mungipan...

Då kan man verkligen kalla det ridterapi, hästterapi, livsnödvändig hobby, eller vad man nu vill använda för ord.