Gråblacken stod i tur igår, mitt i allt. Det blev en kort träning på banan i sensommarkvällen.

Det var varmt och kvavt, och flygfäna, underliga små stickiga flugor, surrade runt oss som galningar. Har aldrig varit med om liknande. De kom in i näsan och i ögonen och var man så oklok att man öppnade munnen kunde man vara säker på att de var där också... Och jag som envisades med att prata med "min" fjording, fick finna mig i att då och då spotta ut flugor.
Ändå hade fjordingen ännu mer problem med dem. Hon försökte nog skaka dem av sig, men det hjälpte föga.

Det som slog mig var hur hon ändå inte lät flugornas irriterande surr överrösta de uppmaningar jag gav henne. Hon lyssnade så noga, försökte förstå mig, försökte klura ut vilka av mina motstridiga hjälper hon skulle lyssna till. Jag måste medge att jag inte var värst tydlig, men just därför berömde jag henne också, varje gång hon gjorde det jag menade, varje gång jag märkte hur hon försökte förstå mig.

På en akademisk ridkonst -kurs en gång, på teoridelen, hade läraren/instruktören oss att parvis leka häst och ryttare. "Hästen" kunde förstås inte prata, han skulle försöka förstå. "Ryttaren" skulle inte använda ord, hästar förstår ju inte ordens innebörd direkt, men "bra" kunde man använda när hästen gjorde som man ville. På det sättet fick man försöka med mjuka "handhjälper" och "bra" få hästen att utföra det man på förhand tänkt ut som uppgift åt den (det kunde vara att den skulle sätta sig ner på en stol, eller svänga sig ett varv runt, eller gå till ett visst ställe eller nåt).

Det var intressant att pröva på, att försätta sig i hästens situation. Man insåg att man behöver vara tydlig, inte flamsa på, inte göra flera saker samtidigt, inte heller babbla hela tiden, för att budskapet verkligen ska ha en chans att nå fram. Ibland lyckades man, ibland inte, ibland gick det snabbt, ibland fick man ha tålamod och gå kringelikrokar för att nå det mål man ställt upp. Likadant är det i ridträningen. Ibland går det inte alls som man trott, man får dela upp uppgiften i små bitar, och ta en liten bit i taget, innan hästen förstår helheten...

När man hade hästrollen kunde man nästan se hur ens öron fladddrade och vippade fram och tillbaka :) för det var svårt att uppfatta "ryttarens" order, speciellt som det fanns fem andra "ekipage" i samma rum som också sysslade med liknande uppgifter - en vanlig ridlektion alltså för "hästen"!

Nåja, en akademisk mästare skulle förklara det där mycket bättre, enklare och begripligare, men jag kom bara att tänka på det. Hur intressant det är!! Och utmanande!!

Och så när man fått höra de kännspaka "Huh, huh, det där var jobbigt, men visst var jag bra?!" -frustningarna från den gråblacka fjordingdamen med "fluggloria", och sen står och ryktar henne speciellt på favoritställena, och hon bara står och njuter med halvöppna ögon, då kan man åter konstatera, det här är nåt att ta vara på just nu, Carpe Diem!