Det är åter porslinsmålningsdags. Varje vårvinter så länge tanterna är tillräckligt många att bilda kurs :). Och så länge vi har nån "lärare" på plats. Fast nån av tanterna sa ett år, då det var lite svårt att få ihop tillräckligt många deltagare, att om vi inte får ha kurs rent officiellt, så ordnar vi egen kurs, för måla ska vi! :)

Porslin har jag ju att välja på. Har ju hittat lite på loppisar och andra ställen, ibland helt tydligt nån som själv sysslat med porslinsmålning men sen inte orkat, kunnat, velat längre. Kvar finns en del vitt porslin av målbar kvalitet. Billigt.

Har hunnit vara med en gång på kursen i vinter. Hade en långsmal, rörformad liten vas som jag hittat på ett loppis. Bavaria stod det, så då borde det vara perfekt för porslinsmålning. Eschenbach är också bra. Eller Selltmann Weiden. Då är det överlag bra kvalitet. Inte för tjockt, inte för tunt.

Tjockare porslin, eller hur man nu säger, kan få små ytfel i den heta brännugnen, om inte den som bränner tänker efter och sänker värmen lite för just de produkterna. Glaseringens kvalitet är också viktig för slutresultatet. Men det har jag inte ännu lärt mig se, om en glasering är bra för målning eller om den riskerar spricka vid bränningen.

Hur som helst, jag har börjat, och borde nu hitta på ett annat porslinsprojekt också så jag har två parallellt.

Det blev kexrutor på vasen, med svarta tunna streck. Lite sick-sack. Vissa rutor råkade få tjockare "ram" så jag gjorde lite mer utkrusad ram på dem, med prickar och bågar. Kursdragaren sa, ja nu har du kex både från rätsidan och avigan. Det tänkte jag mig aldrig. Men så blev det. Och nu vet jag inte alls hur jag ska fortsätta. Bara jag lyckas blanda färg och får sitta med penseln i handen och testa, så har målet nåtts, terapi. Vasen kan ju användas som vas oberoende färg och mönster :).

Jag läste en intressant fundering här (http://ridcoachcecilia.blogg.se/2015/january/har-vi-ratt-att-tygla-hasten.html) om vi har rätt att tygla hästen, om för och emot, bra eller dåligt. Det är ju också stor skillnad hur vi håller i tyglarna om vi har sådana.

När man funderar kring natural horsemanship och i stort så mjuka metoder som möjligt, så hamnar man ju förr eller senare att fundera på sina egna händer och fötter...

Bloggarens funderingar var öppna, inga starka åsikter, utan ärliga funderingar. Jag tyckte om att läsa och fundera själv var jag står, vad jag tycker. Bra att nån sätter på pränt de frågor man själv har och dessutom utvecklar dem lite längre i punkter och motargument och ...

Är ni det minsta intresserade av etik och rättvisa i hästkommunikation, så ta en titt på hennes funderingar.

För övrigt fortsätter jag stjäla någon minut nu och då att läsa några meningar i Sven Forsström bok Tala hästarnas språk. Och eftermiddagskaffet avnjöt jag på ett par minuter på ett café med servitris som gärna talar häst&sånt :). Någon minut terapiprat... innan jag rusade vidare.

Sven Forsström är en känd svensk "hästmänniska" som skrivit en del böcker om hästkommunikation och dylikt.

 

Jag har tidigare ett par gånger skrivit om det fantastiska kommunala biblioteket. Man går in helt gratis, man väljer en bokhylla och börjar titta. Gratis. Hittar man en intressant bok kan man slå sig ner och börja läsa direkt. Fortfarande gratis. Hinner man inte läsa tillräckligt får man låna hem boken och fortsätta när man har tid. Fortfarande gratis.

Okej, ni vet alla hur ett kommunalt bibliotek fungerar. Men man kan hitta överraskande fynd...

 

Jag gick in till biblioteket med familjens yngsta som skulle ha fler "tegelstenar" att plöja genom. Själv hade jag ingen tanke på att låna, men gick till hyllan där det finns en hel del hobbyböcker.

 

Jag lät fingrarna spela över bokryggarna, virka, sticka, sy i lappteknik, måla porslin, makramé, trädgård, kompost, och så stannade fingrarna vid Sven Forsströms böcker. En har jag läst, för länge sen, och jag mindes att jag gillade stilen.

 

Den bok jag tog tag i den här gången och började läsa, lutandes mot en teknik-hylla, hette något med "tala hästarnas språk" och även om jag bara läste några meningar här och några där, så fick jag med mig en tankeställare hem... Lånade inte boken, men borde kanske ta hem den i alla fall...

 

Om man inte visar respekt för hästen så visar den inte heller respekt för en. Och en häst som används i terapeutiskt syfte kan avslöja för den som känner hästen vad en sk terapipatient inte själv kan berätta. En häst är så direkt här och nu, allt märker den, allt avslöjar den för den som kan läsa av.

 

Jag vill helt klart lära mig att respektera hästarna på rätt sätt, för att de ska respektera mig.

 

Jag kommer ihåg vad en medelålders hästkarl i nejden sa för en tid sen, han är själv rätt temperamentsfull bakom sitt lugna yttre: "Om man är arg ska man inte gå ut till hästen och försöka få honom att göra nåt, då blir det bara galet. Då jag är arg ger jag mat och vatten åt hästen men annars låter jag honom vara."

 

Jag vill lära mig att vara så här och nu att jag kan hantera hästarna på rätt sätt. Förstå och bli förstådd.

Varför saknas hästprat och ridskriverier här på bloggen?

 



Ifall någon undrar det så här mitt i allt, så kan jag berätta på nytt: det beror på att jag ännu inte börjat rida efter att jag flög av hästryggen den sista oktober 2014.

Jag har abstinens så in i vassen, eller in i manegen eller hur man ska säga, men har inte ännu riktigt vågat ta steget, har väl inte riktigt kraften tillbaka i benen heller. En lugn tur skulle jag säkert klara av, men med levande djur vet man ju aldrig riktigt säkert... Och tanken på att rida kort trav är inte helt problemlös heller. Och om jag skulle rida så skulle jag definitivt vilja kunna sitta ner i traven emellanåt för att få igenom vissa små övningar just som jag ville... Så jag väntar än...

Men har nog varit till stallet som assistent några gånger denna vecka redan, så hästkontakt har det nog blivit. Annars skulle jag väl inte överleva :).

Har tränat idag, och igår, med att mocka snö :). Alltid något.

 

Skrivstilen försvinner, sägs det. Och man står där och undrar, hur kan man klara sig utan att kunna skrivstil? Vem ska läsa våra och våra föräldrars och farföräldrars gamla brev och anteckningar? Ingen kan ju tyda dem då längre? Redan nu har jag märkt lite problem när jag gör t.ex. en inköpslista som familjens yngsta ska läsa... mamma, vad står det där: mummnmmllmm? Allt flyter ihop för dem...

 

Ok, allt ändras, skrivstilen kan kanske finnas kvar ändå, i annan form, som här?(klick)

Ungfrassens eftermiddagslur på tröjärmen...
Han mår bra. Lite för bra, har vi konstaterat. Han har det ack så aktuella problemet "ätit för mycket - rört på sig för litet". :)

Alltså han äter och sover och flämtar så fort han måste göra nåt...
Vi började fundera varför det är så. De andra katterna äter ju lika mycket men är hur lätta som helst?

När lillfrassen var liten var det ingen som hade riktigt mycket tid, eller ork?, att leka med honom som man brukar göra med såna små busar, så han har sen födseln en dålig kondis, helt enkelt. (Sen har han också en helt annan kroppsform, andra gener i sig, märks det, katt modell större och bastantare.)

Så nu "tollade" vi ihop ett lagom litet reklamblad och band en garnstump runtom, med långt, långt band att hålla i. Sen är det bara att springa några varv runt runda köksbordet så har vi en flämtande katt. Men han börjar förstå det roliga nu. Så fort vi tar fram pappersbollen så är han på helspänn. De andra katterna har också nappat på motionsrumban så det kan gå rätt livligt till. Och man ska akta sina fötter och ben, för när flera katter springer efter en pappersboll runt ens ben så finns det risk att man får ett obehagligt antal klor skrapandes i sitt skinn... Det går inte genom märg och ben, men nog genom jeans och leggings...

Men lite kul är det, och sen får man ju erkänna att man själv till och med börjar flämta ibland när man springer undan.... :/?? Dags för lite motion kanske... :) i snöslasket!