Terrängtur i blåbärsskogen...

Fiskarna i havet... eller närmare bestämt: ynglen i akvariet. Vackra, men lever farligt eftersom de stora har en tendens att äta upp dem när det humöret faller på. Dehär ynglen är från ifjol. Ett par tre av dem överlevde eftersom de fiskades upp till ett "barnrum" innan det var för sent.
Ville bara sätta in bilden. Färgerna är så fräscha. På nåt sätt.
...
Men färgerna var också fina ute i skogen idag.  Sett uppifrån en fjordingrygg. :)
Första riktiga terrängturen sedan 2005 (ögonoperation). Gissa om jag var nöjd ! när vi kom hem helskinnade, utan att ha haft några problem att hållas kvar, och med ett par rejäla galoppsträckor att minnas. Traven på skogsstigen mellan blåbärsris och getporskvistar var också väldigt härlig, speciellt som stigen ställvis var väldigt mjuk och behaglig även för hästarna att trava på. De njöt.
Sista galoppsträckan blev rena glädjegaloppen, kändes det som. Försökte mig på lite halvhalter för att kolla om fjordingdamen lyssnade, men hon svarade att hon inte har tid att stanna än, måste bara få springa av sig lite till :). Som tur är, för mig, kom det lite sämre underlag emot, så vi fortsatte i en glad trav i stället :)!

Terapi!

En liten miljonblomma bröts av i blåsten. Jag tog in den i farstun i ett litet glas tillsammans med de vita stjärnorna som jag rensade bort eftersom de hade spridit sig så kollossalt på helt fel ställe.
Blev ett vackert blickfång i "vindfånget"!

Men i natt är det risk för frost, så jag sprang ut med fiberduk och tänkte igenom vilka jag är mest rädd ska frysa i natt... Helst vill man ju att ingen ska frysa, men man kan inte skydda allt hela tiden...

Har ett skräprum i trädgårdens ena hörn som jag inte riktigt vet hur jag ska klara av... Där finns många olika sorts blommor planterade. Vissa trivs jättebra, andra sådär. Problemet är att det är helt omöjligt att hålla bort ogräset som det är nu. Det är dels en fyrkantig blomrabatt på drygt 2 x 2 meter. Strax bakom den har jag tidigare haft morotsland, men det kom myror dit så jag flyttade morotslandet och i stället fick det hörnet tjäna som plantskola. I detta hörn, också ca 2 x 2 meter, har jag planterat överloppsblommor som jag tagit upp eller delat på från andra blomrabatter. Men ogräset ogräset. Och så vissa blommor som sprider sig så in i vassen effektivt...

Funderade igår om jag skulle rensa fram ett par gångar genom dessa "ogräsrabatter". Jag kunde fixa gångarna mellan de favoritblommor jag gärna vill se mer av och i stället rensa ut en del av de blommor som sprider sig alldeles för vilt. Då skulle jag slippa till bättre att rensa inne i rabatterna, från gångarna. Och så skulle det bli lite mysigt att gå där mellan blommorna... Vet inte vad jag skulle lägga som gångmaterial... Gräsklipp till att börja med?

Roligt att fantisera om nåt nytt. Fåse om det blir till nåt alls. Ska inte behöva kosta nåt. Ska bara vara en möjlighet till att ge utlopp för idéer och fantasier. Jag berättar säkert mer när/om det blir nåt av tankarna.

En fjording spanar in en flockkompis som varit på terrängtur och nu är på hemväg och syns mellan träden där borta mot skogen till, undrar vad hon har att berätta, om hon alls vill snacka med mig...

Det har varit så otroligt vackert väder hela helgen! Och Mitthobbyrum kom sig ut på friskluftsintag varje dag! :) Och till utevistelsen hörde en hel del plumsande i snön, eftersom skaren inte håller riktigt bra mera. Både igår och idag blev det skogspromenader längs ridstigar. Och lite däremellan. Totalt kanske ca åtta kilometer! Lite nöjd är jag allt. Man mår ju så mycket bättre...

Det där att gå på en ridstig som bara hästar gått på är ganska intressant när det är mycket snö. De går ju i varandras spår, och i sina egna. Alltså när framhoven lyfter, söker sig bakhoven till samma spår automatiskt. I skritt alltså. Det betyder att det på ridstigen fanns en massa "hål" som ju var lite för små för en 39:ans sko. Alltså gällde de att gå på "åsarna" mellan hovspåren. Och så gällde det att ta lika långa steg som fjordingarna gjort. Men hittade man bara den där jämna takten så kunde man gå ganska behändigt balanserandes på "åsarna". Men då gällde det att resten av kroppen också hängde med och inte vinglade hit eller dit, för då missade man en "ås" :).

Jag kom på mig själv med att tänka koncentrerad dressyr. Alltså spände jag magen en aning för att "frigöra" skänklarna/fötterna från överkroppen så att benen fick söka åsarna i lugn takt medan resten av kroppen skötte balansen så gott det gick med lite viftande armar och rörlig överdel. Bäst gick det om man dessutom hade huvudet rakt, siktade framåt med blicken, även om man måste se ner för att inte trampa fel. Alltså en riktigt hälsosam balansövning för mig!

Kanske jag därför inte heller kände mig speciellt styv på hästryggen nu i eftermiddag när det plötsligt gavs chans till en ridtur på banan. Trots att det var länge sen jag red senast så kändes det riktigt bra. Och jag vågade också ge utrymme för fjordingen, som frågade om hon får sätta lite mera fart. När jag svarade "ok" på den frågan så var det inte längre så viktigt att sätta fart. Hon bara frågade :). En lyxig stund tillsammans med hästen!

Fortfarande vitt i skogen runt fjordingen som travar fram med bolmande froströk ur näsborrarna.
Nåja, inte frost idag precis. Första dagen på länge som det kändes rent av varmt i solen även om vinden var isande kall runt knuten. Men vitt är det. Och vitare än det brukar vara den här tiden tror jag. Vanligare är det väl nog med lite smutsgrå snö i slutet av mars än den här kritvita nysnö som yrde ner häromdagen. Men visst är det vackert!

Fick en liten barbackatur idag på ridbanan. Lyxigt! Jag var nog mera avslappnad än förra gången (övning ger färdighet!) och vågade trava mer. Kändes som en liten seger. Känns lite löjligt, men så är det. Har mycket att jobba med när det gäller balansen.

Hemma igen på gården slängde vi oss i snödrivan och gjorde änglar, mest för att få bort lite hästhår från kläderna. Jag gjorde först en normal ängel, när man först sätter sig i snön och sen lägger sig ner på rygg. Sen märkte jag att jag kanske hade mest hästhår frampå, så jag ställde mig på knä i snön och slängde mig huvudstupa fram och gjorde en ängel den vägen också. När jag låg där så sneglade jag på snöytan och såg... en massa hästhår! :)

Terapidag vid stallet alltså idag. Med rejäl rykt, lite ansning av manen, och så ridturen. I vacker vårsol och med fågelkvitter som ackompanjemang. Bättre kan det knappas bli!

Vänstersväng är lättare än högersväng när man leder en häst. Konstaterade jag idag när jag promenerade med en fjording på ridbanan, för att låta henne gå på nåt lite mera gåvänligt underlag än den isbana som fanns i hagen. (Och för att samtidigt rykta bort lite vinterpäls...)

Eller högersvängen är kanske inte svårare, men den ska förberedas mer för att bli bra, för att hästen ska förstå vart den ska. Om den ska svänga till vänster (och man alltså leder på vänster sida, som ju kanske är vanligast) kan den ju bara gå efter, men om den ska gå till höger, bortåt, så ska den ju inte följa efter utan gå före, på ett sätt, gå undan... Den första högersvängen jag gjorde gav jag inte hästen nån chans att veta vad jag menade, så hon blev överraskad, så att säga. Men sen promenerade vi en del serpentiner över bommar mitt på ridplanen och då lyckades jag visa henne bättre vad det var fråga om. Jag borde lära mig att hantera hästar från marken. Också. Förutom allt annat jag borde lära mig. :)

Av fjordingdamens vinterpäls hade jag en hel del med mig hem. Både i kläder, skor och i näsa, mun och kanske ögon... Det blev till att fixa ett "badkar" i snön där hemma, så man fick skrubba bort det mesta innan man stövlade in. 

Terapi hur som helst! Hästhantering och stallssysslor!

(Jag vet: löjligt enkla saker, att leda en häst, hur lätt är inte det! Men samtidigt är det så intressant att reflektera över hur man kan göra det på ett sätt så att samarbetet med hästen främjas och man når samförstånd med minimala hjälpmedel...!)

Fjordingkillen väntar  på varmt vatten i kylan... Och sen är de så söta, även en del av de vuxna, när de dricker och öronen vippar i takt med klunkarna! :)

Det finns alltså mycket annat att se på, fundera på, än en datorskärm, ett internät fullt med information och skriverier... Vad går väl upp mot en fjording med rimfrost i päls och pannlugg, som kommer försiktigt fram till en vid grinden och med vidgade näsborrar tar in lukter från handskarna, blåser ut lite och blinkar fundersamt.

Samtidigt kan man passa på och ta in av den första vårvintersolen, följa fjordingarnas exempel och ställa sig så att man får maximalt av de här svagt värmande solstrålarna på sig. Några minuter kan man väl ha råd med att stå och andas in livet. Känna att just de här två minuterna har jag inte bråttom någonstans!

Fjordingkillen undrar om han ser bra ut med vindrufs i luggen. Och jag svarar förstås: Visst, du är såååå söööt! :)

Killarna motionerade sig själva idag, igen, medan det stod ett antal fjordingtjejer uppbundna vid bommen utanför stallet. Fjordingarna skulle ju visa sig coola och tuffa förstås inför brudarna :). De rusade runt, bråkade, nafsade, stegrade sig, galopperade runt runt i hagen, låtsades vara världens stridstuppar, för en stund. Innan de åter ställde sig vid maten och mumsade.
Just den här killen hade sin mamma där, och de pratade väl lite smått, hemligheter som ingen annan förstod. Söta små gnäggningar och frustningar.

Det blev alltså en skön stallseftermiddag, med en rätt kylig vind i pannluggen, men man höll ändå värmen med att rykta (vinterpälsen börjar lossna!! det är vår!!) och så putsa en fjordingman, också. Det där med att klippa en fjordingman är rätt kallt egentligen, för man kan inte ha handskar på, men samtidigt står man och spänner sig, har båda armarna upplyfta och då och då måste man stå på tå för att nå manen med den rätta vinkeln på saxen. Så det är ändå rätt varmt jobb. Och så är det ju närheten till hästen som värmer också. Speciellt när fjordingen, som idag, stod så blickstilla och halvsov, njöt av rykt och puts. Bara när det hördes en stavgångare i fjärran, knirr-knarr, eller en snöskoter som gasade i nånstans bakom skogen, så lyfte hon alert huvudet och kollade om det var fara och färde för hennes flock i hagen, om hon eventuellt borde varna
dem.

Sen blev det lite lugn skritt på ridplanen, lite böjningar och lite lite tempoväxlingar, från marken då. Bara för att mjuka upp lite. Och behålla kontakten. Terapi!

Vädret har fixat naturliga julprydnader igen där ute. Okej, det är dags att dansa ut julen, som fjordingkillarna när de bråkar med varann i hagen, men lite pynt skadar inte när det är så här naturligt! (gammal bild, igen...)

Tog en liten vända förbi stallet och hästhagen för en stund sen. Gav lite mellanmål åt hästarna, pratade med dem, gosade med dem som kom fram och ville prata. Bland annat den här fjordingdamen (gammal bild, igen...) kom fram och snusade på mina handskars kanindoft. Hon är barfota sen ett antal år tillbaka. Och jag tror väl hon trivs bäst med det. Hon går mest på mjukt och barfotavänligt underlag numera. Och är inte i hårt jobb heller, så...

Läste de sista artiklarna i senaste TunneHevonen för en stund sen. Mycket att begrunda.
Bland annat fanns där en artikel om hur hästen kan lära oss att leva i nuet. Vi har en tendens att grubbla på det som varit och oroa oss eller planera för det som skall komma, medan hästen lever nu och ger feedback på det som händer nu. Därför menar somliga att samarbete och kontakt med hästar kan hjälpa oss mänskor att leva mer autentiska, lära oss att godkänna det vi upplever och känner just nu, lära oss att möta verkligheten och klara av den, i stället för att fly... Samtidigt kan vi bli förvånade och förbryllade när hästen
reagerar på vårt verkliga jag och vi inte alls förstår varför. Tills vi hittar oss själva, hittar nuet, och på nåt sätt godkänner den nuvarande känslan, lugnar ner oss, och får märka att hästen också slappnar av när den märker att vi är mera äkta...

Vet inte hur mycket som stämmer av allt det där, men nåt finns där... nåt som gör att hästkontakt innebär terapi...
Terapi som är livsnödvändig för mig, känns det som. Det är måndag i morgon igen. Vad nu det innebär... :).

Fjordingman i farten, men jag hann ta en bild, sådär som man ska ta en fartbild, man följer med det rörliga föremålet och så blir bakgrunden charmigt suddig. Nåja, ingen kvalitetsbild. Men kvalitetstid nog!! Vid stallet, med hästar i närheten, frusningar, busande tvååringar (fjordingar, alltså)...
Att man kan må så bra just den stunden!

Sen frös jag lite eftersom jag inte var den som motionerade på hästryggen, men sånt får man råda bot på med att hoppa och skutta på stället, eller mocka lite snö invid ridplanen eller nåt annat.

Gott Nytt FjordingÅr!
Eller Gott Nytt HästÅr!
Eller Gott Nytt MåBraÅr i stallet!
Eller Gott Nytt VirkaStickaGarnÅr i hobbyrummet!
(Jag vet, det är nytt år först i morgon, men vem vet om jag sitter vid datorn då...  Och det där med att schemalägga inlägg till att publiceras en viss dag tycker jag är lite fusk, även om jag testat den fina möjligheten också.)

Det kom snö i massor. Och läget var bäddat för snögalopp. Och fjordingarna var helt klart ivriga på att få sätta fart. Men eftersom det skulle vara en vanlig lugn ridlektion fick de ge sig till tåls... åtminstone tills nån höll i longeringslinan så att farten inte blev helt okontrollerad :). Men visst märktes glädjen!

Säg den glädje som varar, brukar man säga. Det blev tö, tö, vatten, slask. Och nu får man ty sig till hockade vinterskor för att hållas på benen. Men kanske det blir riktig vinter efter det här. Jag menar, när blidvädret pressat ihop en ordentlig snömatta som får frysa till, så kan det få komma "vanlig" snö sen som man vågar ta en snögalopp på eftersom grunden är någorlunda jämn och stadig. Om man vågar alltså...
Man kan ju alltid hoppas.

Och mina amaryllisar har svällande knoppar men har inte orkat visa färger än. Fåse om det lyckas att jag får se dem blomma ett tredje år! Ska nog fota dem i så fall så ni får se! Hur små och ynkliga de än må vara!

Något mer NyttÅr-ande än så här lär det inte ska bli. Jag tar dagen och stunden som den kommer. Först mat, sen ut till stallet hoppeligen, sen kaffe med jultårtsrester, sen slöa med nåt onyttigt, sen... ja, vem vet om jag får inspiration att ta en sticksöm i handen. Jag har en del halvfärdiga :).
Och få se om det blir porslinskurs även denna vårtermin! Var på ett litet släktkalas igår och såg en enkel men fin Pentik-skål på kalasbordet och märkte att jag åter började tänka i porslinsmålningsbanor med mönster, färger, former, udda idéer...

Vi fortsätter så länge inspirationen finns!

Lucia, fjordingar, frustningar, snöyra, snöskottning, julstädning, julkort i postlådan, pepparkakor, julbasarer. Det är väl ungefär de aktuella orden i dessa dagar. Och så lite handarbete som mellanmål, inte att glömma fotbollsmatch med favoritkatten, julfestförberedelser, var finns lådan med julgranspyntet, har jag risgryn hemma, köpte jag mandel redan, eller?? Och har jag tändstickor i skåpet och ljus nånstans? Det är mycket att tänka på.

Snart är det jul alltså.
Plats för den gamla vitsen: Jag tänkte jag skulle gå ut men det går inte. Varför inte det? Jo, julen står för dörren! :) :)

Skäl att minnas: Bättre att ha lite råddigt i huset men ha ro i sinnet, i stället för att ha tiptop städat i huset och kaos i huvudet. När julafton kommer alltså. Då ska det helst finnas ro att mellan risgrynsgrötskokande och lutfiskkastrullen ta sig en snabb titt på schackbrädesmålande i KalleAnka-TV eller hänga upp favoritängeln i julgranen eller skratta åt dvärgarnas dans med Snövit...

Och mitt i allt detta hoppas jag att jag kan ta mig tid att gå till stallet, antingen när juldagsmorgon glimmar, eller nån annan dag i helgen, och se vad som där sker. Både bland frustande fjordingar och i höet i getternas krubba, bokstavligen eller bildligt.

5555 sidvisningar... är det nåt att fira?
Kanske jag borde haft bild på min andra orkidé som nu blommar för andra gången! Jag är så glad att de överlevt båda två och att de orkar ge de allra vackraste blommor i mängd och länge, länge...!
Jag som egentligen inte alls gjort nåt för att de skulle överleva. Jo, vattnat lite, förstås. Kanske tillräckligt lite :)! Roligt hur som helst!
Jag trodde jag hade lagt in en bild på den rosa orkidén, men tydligen är den bilden kvar i kameran...

Till stallet var jag i eftermiddagsmörkret idag. En liten minihästdos blev det, så riktigt under noll är inte mätaren. Ja, dosen var mini. Hästen var stor. Fjordingstor med tjock päls, som gjorde att han såg ännu större ut. Hur som helst, liten hästdos, för överlevnadens skull :).

Framsteg, högre hinder, svårare dressyrprogram, intensivare träning, större tävlingar... Det är ju sånt det skrivs mycket om i olika bloggar som berör hästar. Sånt skriver inte jag. Kom på mig själv med att tänka, att jag ju alltid skriver om de där samma kringelikrokarna på ridbanan, om samma kontakt hit och dit, om samma försök att förstå hästen och få hästen att förstå mig... Det går ju inte framåt! Eller gör det?

Jag är inte ute efter att klara högre hinder, svårare dressyrmoment, större prestationer... Men jag är ute efter mer hästkontakt. Sånt jag mår bra av (kommunikation, djurkontakt), och sånt som hästen mår bra av (skötsel, lugn träning, omväxling, lite nya intryck, nån som för en stund kan vara dess ledare...).

Därför kan dagens hästkontakt också kännas meningsfull. En favorit i flocken fick lite extra omvårdnad och sen blev det en lugn promenad på en skogsväg tillsammans med en annan häst. Lite andra intryck, lite andra dofter, lite omväxling i höstskymningen... Och jag mådde åtminstone bra. Blev varm, inte bara pga. den för mig raska promenaden, utan också av just kontakten. Det funkade.

(Åter en gammal bild, men en favorit är alltid en favorit, och våren kommer ju alltid efter vintern, så en vårbild skadar inte :) ... )

Loppisgarn av olika ålder och färg i en vacker trälåda som jag fått som en alldeles speciell present. Det passar ju alldeles ypperligt i Mitthobbyrum :)!

Och som pricken över i:t en bit av en gammal tidning bland de gamla nystanen, och i artikeln med bild fanns en recension av en teaterföreställning i Helsingfors med Leif Wagner i den manliga huvudrollen.

Och mina tankar flög tillbaka i tiden till de gånger man som liten bänkade sig framför en inhemsk film, t.ex. Munkkiniemen kreivi, med Leif Wager och Regina Linnanheimo...  
Sua vain yli kaiken mä ra-a-ka-as-tan...

Tänk vad ett billigt loppisfynd kan rådda till det i Mitthobbyrums hjärna :D!

Garnen då? Jo, en del lingarn - kul! - och en del "raanugarn" - kul! - och nåt riktigt riktigt tunt garn i "härva" som jag inte har en aning om hur jag skulle kunna använda, men om det kostar sisådär en euro totalt, så vad gör man? Nog är en biljett till Munkkiniemen Kreivi mycket dyrare :)!

Och det hände sig vid den tiden... att mitthobbyrum köpte en, nej tre, liljeknölar på en trädgårdsmässa till reapris. Och hon skötte dessa knölar omsorgsfullt, planterade dem i en stor gryta i trädgården. Och bladverket växte och växte, hela sommaren. Vackert var det, men... skulle det inte komma blommor också? Jo, när hösten redan närmade sig med stormsteg kunde man se en besynnerlig stam som växte fram bredvid den egentliga knölen, mitt i grytan. Och när nattfrosten redan började hota, kunde man se besynnerliga knoppar som skiftade i lila-rosa. I mitthobbyrum blev det till att springa med skyddande fiberdukar flera nätter och ett oroligt pratande med blomman, måtte den hinna slå ut innan snön!!

Och se, den hann blomma! Mellan frostnätterna! Och ståtlig var den, vacker som en... brud?

Sen hände det sig att en dylik blomställning inte orkade växa fram fler gånger, även om knölarna plockats fram varje sommar. Men minnet lever kvar, hur vacker den var. Nu tror jag bestämt att jag råkade glömma ta in den när frosten gjorde sitt intåg i höst, och jag är rädd att den är frusen... Återstår att se. Det var en krinum powellii, om jag inte minns riktigt fel.

Andra knölar kan jag ju försöka med i stället. Det stod i dagens tidning att det är dags att väcka amaryllisen nu! Det betyder att det inte är så fasligt långt kvar till jul!

ps. Jo, det blev en lämplig hästdos idag med. Så man överlever ett par dagar kanske. Lite stallsjobb, lite "hämta häst i hagen", lite "skrubba bort intorkad lera". ds.

En fjordingrygg får illustrera eftermiddagens träningspass. Träningen var mest för mig, känns som en evighet sen senaste ridtur, hur gör man? :). Fjordingen som stod i tur har alltid varit en liten utmaning för mig på flera sätt, men samtidigt gillar jag henne så skarpt. För även om hon är så kollossalt envis ibland, så kräver hon egentligen en ryttare med väldigt mjuk hand för att hon ska lyssna. En motsägelse i sig. Och svårt.

Men när mitt minne återvände, från förra turen med den här fjordingdamen, så vågade jag testa det allra mjukaste. Och hon belönade mig (så kändes det) med att godmodigt göra alla de besynnerliga figurer på banan som jag bad om. Men så fort jag glömde bort mjukheten och blev irriterad, vilket hon antagligen genast märkte genom spänningarna i mina händer och skänklar, så svarade hon med att göra tvärtemot, eller söka sig ut på egna vägar i egen takt. Så då fick jag ta ett djupt andetag igen och söka fram mjukheten, och hon tackade och lydde.

Helt otroligt! Och så var det ju hur mycket terapi som helst! Gillar! :)

Dahliorna som köptes till "balkonglådorna" har städats bort. De hann frysa, ovan jord. Men de ska få övervintra i potatiskällaren, är det tänkt, luftigt i en öppen plastkasse fodrad med tidningspapper. Knölarna såg faktiskt riktigt fina ut. Om vintern blir lagom, och fukten är lagom, och våren är lagom, och undertecknad lyckas väcka upp dem när de är på sitt bästa humör, så kanske, kanske någon av dem skjuter skott på fönsterkarmen!! Trots att de är bara sommardahlior. Jag vet ju att det är möjligt i våra förhållanden (potatiskällare, rumstemperatur osv) bara jag tajmar det hela rätt! En gång tidigare har det lyckats!

Liksom amaryllisarna som redan slumrat en stund i potatiskällaren.

Har plockat havre idag. Inte flyghavre, utan vacker gul havre. Och rensat den i den hårda vinden genom att tömma kornen från ämbar till ämbar med långt mellanrum. Skräpet flög bort, kornen föll ner. Det mesta i alla fall. (Jag testade också att rensa den redan när jag plockade den. Jag tog en näve (en vippas korn) och slängde dem vågrätt i hinken, men konstaterade att risken var alltför stor att en del korn föll bredvid...)

Har jag tur nu så torkar havren fint, utan att mögla, och så får kaninen lite havre från egen gård också! Kom att tänka på förr i tiden, när man stod vid sädestorkens stora behållare tillsammans med pappa, och försökte förstå vad han menade när han kände på kornen, om de var torra nog, och så smakade man också på ett korn, liksom pappa, och försökte förstå hur bra det var...

Prins Gustavs öga. Så vår-skir och vacker, mitt i allt det höstgula-bruna-ruggiga! Han låter vänta på sig varje år. Ända tills jag tror att det inte blir nåt. Och så plötsligt lyser han upp regnruskigaste höstdag med sina blå ögon! Härligt med så olika blommor i trädgården med så olika timing och karaktär!

Will you still need me, will you still feed me, when I´m sixtyfour?
... kunde man sjunga när man ser de här skrutten... :). Det är bergklintens fröhus. Vet inte om de innehåller dugliga frön, men det kostar inget att testa! Så i nästa års mass-sådd ska de få visa vad de går för :)!
Fast jag tycker faktiskt att de här också är granna på sitt sätt. Liksom gamla rynkiga människor är vackra. De innehåller så mycket liv... av alla dess olika nyanser...

Zuccinin hann inte som jag hoppats. Eller: jag skötte den inte på rätt sätt. Men några små frukter hann jag se och smaka på, och blommorna är ju så fina. Och så är själva växten lätt att sköta som så. Inget ogräs tar kål på den storlekens planta :)! Antagligen nåt jag testar igen nästa år. Sår lite tidigare än i år, kanske.
Grannväxten längs samma tegelvägg, pumpan, är också jättefin, lång ringlande stadig växt som tycks ha samma färg och form på blommorna (typiskt!). Klarade också bra av störtregnen som forsade ner från takkanten ovanför. Stadiga grejer :)! Sak samma om det finns några brännässlor i krukan, de orkar ändå inte mäta sig med pumpan.
Majsen står också i samma rad, längs väggen. Har blommat både rött och gult. Fåse om jag ännu hinner se nåt som liknar början på majskolv. Färdiga, mogna majskolvar får jag nog köpa i butiken om jag ska ha några, men ett litet eget början skulle vara kul. Majsens blad har piskats av stormar och regn så de är riktigt sönderrivna och spretiga, När jag ser dem tänker jag alltid på förritidens afrikanska slavarbetare på majsfälten...

Dagens besök i stallet gav också en relativt god skörd i terapikorgen: två hästar ryktades och pratades med. En putsades innan hon skulle till jobbet. En annan var lite svettig efter jobbet på ridplanen och borstades tills hon var torr och alla hårstrån var tillrättalagda efter alla remmar och selar och sånt. Och naturligtvis måste man ta en liten pratstund med killarna också, vid deras mysiga skogsglänta. Igår var de lite extra busiga och visade sig på bakbenen med lekfull fight bog mot bog. Idag var de lugnare, det småstrilande regnet var ju inte så trevligt...

Ska man månne hinna plocka svamp mer i år eller??

En sensommarkväll i stallet. Lite småregn. En fuktig skogsväg. En häst och hans skötare tar en lugn promenad i kvällsskymningen. Vackert. Lugnt. Fridfullt.
Fjordingar hämtas från hagen. Ska få jobba en stund lite senare. Ryktning. Småprat. Småregn. Fridfullt.
På väg hem från stallet är huvudet igen fullt av idéer. Allt man ville pröva med hästarna. För att få mer kontakt, mer samspel, också med de hästar som man annars inte jobbar med. Man vill mer. Precis som konvalescenten på ridbanan, visst får jag trava? nog ska vi väl galoppera också? vadå, ska jag måsta ta det lugnt säger du? bara skritta? jaha, jaså, okej då, men nog skulle du få se... Jo, jag såg nog att fjordingen, som egentligen är på långvila, nog gärna ville öka takten, mera framåtanda i skritten får man leta efter :)!