Det talas ibland om att vissa hästraser har tecken som visar att de inte blandats upp med en massa olika raser, att de inte har förädlats hur som helst enligt människans tycke och smak. Ett sånt kännetecken är zebraränder på benen.

Norska fjordingar har dessa ränder, vissa riktigt tydliga, andra har dem mer diffust. När vinterpälsen släppt sitt grepp kommer ränderna fram tydligare. Vissa fjordingar "mörknar" betydligt när vinterpälsen är borta. Det blir lättare för mig att se skillnad på alla fjordingarna i hagen. Okej, jag vet nog vilka skillnader jag ska titta på för att skilja dem åt, men ibland tar jag fel... Men en av dem, en gammal trotjänare, har en betydligt vitare lugg än de andra. Henne tar jag inte miste på om jag ser luggen :).

Jag kom på att den här bloggen kallas Mitt hobbyrum. Okej, häst och ridning är i allra högsta grad hobby. Men det finns mycket annat i Mitt hobbyrum också. Det sker lite klumpvist bara. Nu just är det mera häst, föl, akademisk ridning, Sara Silfverberg kanske, Sally Swift -bok, mocka stallet, rensa i blombänkarna osv.
Men i höstas-vintras var det det här.

Det lila-rosa är bastgarn, köpt på rea, blev till en kasse. Jag blandade virkgarn med för att ge bättre hållbarhet, eftersom bastgarnet går att dra av hur enkelt som helst.

Det gråa nätet är en enkel trekantssjal modell mindre, saknar fransar än, men ska få det i tid till hösten. Garnet är ca 25 år gammalt akryl-nåt, hittat i en gammal resväska jag har fyllt med diverse...

Det jeansblåa är det senaste projektet, tänkt att bli klart i början av sommaren. Garnet köpt förstås på rea, en nylon-bomullsblandning som lätt fastnar i mina trädgårdsjordssträva fingrar och som dessutom stickorna lätt delar på om man har för bråttom. Men färgen och "konsistensen" gillar jag. Fåse om det blir klart...

Slut på den rapporten! :)

När det stormar i livet på olika sätt, eller det annars blåser väldigt hårt... då kan det vara väldigt lugnande att se på dessa vågor i stället.

Mitt bland vågorna ska man ändå inte gå, om det vankas middagshö, eller nåt annat gott. Speciellt inte om man inte har stålhättor på skorna.

Kan ni räkna hur många norska fjordingar det finns på bilden? :)

Gammalt är vackert.
Hjärtbergenian har funnits här länge länge. Och sprider sig sakta men säkert om man inte håller ett öga på den. Och det gör jag inte. Förutom inåt resten av blombänken, dit får den inte breda ut sig, för där kommer en kellukka emot, som jag inte vill ska kvävas. Den är från mitt barndomshem. Hittade tydligen en lagom plats där den kan växa till sig.
Bergenian överraskar varje vår på ett speciellt sätt. Man står där och plockar lite ogräs i rabatten tidigt på våren, och blir plötsligt fundersam, en humla surrar? Här finns ju ingen blomma åt en humla att surra i? Jo, under bergenians blad ser man de vackra försiktiga blomknopparna som gjort den tidiga humlan lycklig. Jaså, det blir nog vår i år också!

"Hej, min mammas fina hästsvans fanns visst här på bloggen för en tid sen. Nu tycker jag det är min tur! Är den inte fin?
Jag är en ganska liten kille än, ca ett och ett halvt dygn bara, men ni skulle se min galopp! Speciellt när min stora tjejkompis retar upp mig och rusar runt i hagen!
Vilken ras jag är? Norsk fjording, såklart!"

Som ni förstår har både trädgård, inomhuspyssel och mycket annat kommit långt nere på listan, när den här charmören visar upp sina krumsprång...

Men solen sken lite idag också, och till och från kastade jag blickar på blombänkar, stenpartier och järngrytor som ska fyllas med jord och blommor....

Det finns bättre dagar och sämre dagar. Oberoende vilken dag det är kan det var skönt att hålla någon i tassen. Då helst en rejäl tass. Man får automatiskt lite tröst.

Angående blomlökar kom ju krokusarna upp, men endast några blommade. Vad kan det bero på? Jag som bara minns att jag i tidningar sett en massa krokusblommor med knappt några synliga blad alls. Jag har bara blad. Men nåja, de kom i alla fall upp!

Angående trädgården annars, så har jag hittat en stor fin sten i åkern bredvid, som passar alldeles utmärkt som bord för en blomkruka vid en av "portarna" i häcken. På andra sidan porten finns redan från tidigare en stensamling som jag haft en liten blomplantering inuti. Men den fordrade så väldigt tät bevattning, vilket jag inte klarar av :), så i stället får stensamlingen snart fungera som bord. Krukorna har jag redan, stora vanliga lerkrukor som jag målat mörkbruna. Nu ska jag bara plocka fram lite ljusblå färg och piffa upp dem lite. Har jag tänkt. Det är förstås möjligt att tanken som var god från början ersätts med en annan, ännu bättre tanke innan jag hinner göra så mycket... Vi får se.

Plockade samtidigt några mindre stenar ur samma åker. Vilken tur att åkern skulle plogas och harvas i år! Annars hade jag inte hittat stenarna nu, när jag behövde dem!! :) De ska placeras som extrahöjning och modifiering av mitt lilla stenparti (högst ett par meter i diameter, mitt på gräsmattan). Stenarna ska ju ändå plockas bort från åkern. Och nu behöver de inte flytta så lång väg!
Den stora stenen vid porten måste jag nog mödosamt rulla dit, den hade jag aldrig orkat lyfta. Återigen tur att det var så nära! Och att ett schaktblad drog den ur åkern till gräsmattskanten så jag fick en början!

Och så var det Leena Kurikkas bok då. Om kontakt med hästen, hästhantering.
Läste ut den, kom på att ett enda kapitel handlade om ridning. Det sista. Det som slutade med: Njut!
Det handlade alltså om att hitta samspelet, men också en ömsesidig respekt. Hästen ska förstå vem som bestämmer, vem som är ledaren, men ledaren måste förstå vad som är bäst för hästen i olika situationer och handla därefter.
Otroligt intressant och utmanande.

Red senast på en lite mera obekant fjording igen. Testade lite av Kurikkas knep för att få hästens uppmärksamhet, för att få önskad reaktion. Det funkade! Men man måste faktiskt vara uppmärksam på hästens reaktioner så man inte svarar på fel fråga, så att säga. Kontakten ska vara omedelbar, inte fördröjd, sånt förstår sig inte hästen på. Direkt, rakt på sak. Ett tack ska komma direkt på den rätta rörelsen. Ett "nej, inte så" ska komma direkt på en felaktig tanke, och sen en korrigering, "så här menar jag". Vi som ryttare behöver med minsta möjliga kraft ge hästen bästa möjliga chans att förstå oss.

Då blir det som Kurikkas sista meningar i boken: Både häst och ryttare är nöjda, och så ska man minnas njuta av samspelet!

Den här bilden är från ifjol. Ännu får fjordingvännerna vänta på den dagen när de får storma ut på det gröna havet. Men de känner doften av det härliga saftiga. Och så fort de har en chans stuvar de ner sin nos i en grästorva. :)
De små flygfäna har ännu inte heller dykt upp i fullt antal. Det är relativt lugnt mellan hästryggarna. Svansarna har nog börjat vifta, men inte vispa. Än.

Jag har varit mycket ute. Saknar inte alls tiden här framför datorn. Blev lite orolig. Hur gör de, de som är så trädgårdsbloggande och trädgårdsplockande och blomsterfascinerade. Hur hinner de?? Men så läste jag i trädgårdsbloggen Min Eden (länk finns nere till höger) att hon inte heller... Läsarna får ursäkta sig men nu är det bråttom. :) Skönt att nån erkänner sanningen! Klart att det är bråttom! Det märks ju på vädret!

Sen hade hon en så inspirerande :) bild av skottkärran full med diverse trädgårdsattiraljer, bl.a. mjölkhinkar, som jag ju kopplar ihop med stuprännorna. Eller gjorde det, rättare sagt. Nu har vi nya stuprännor, väldigt låga, oho!, kanske en liten sandlådshink ryms därunder? :) Hur ska jag nu ta tillvara regnvattnet?? Får ta mig en funderare.

Visst fick jag upp mitt miniväxthus, och nu är det fullt :).
Alltmöjligt smått och gott. Det återstår att se vad kommande väder gör med plantorna...
Min "perenn-skola" som jag planterade i mitt gamla grönsaksland i höstas mår bra. Nästan alla perennplantor har klarat sig. Ska bara sätta lite mera bark mellan de olika grupperna så jag kan gå med finskorna (fin-skorna) utan att bli gyttjig fast det just regnat :). Det händer sig nämligen att jag, när jag just sagt hejdå till nån som varit på besök, bara måste ta en runda och kolla läget, och då kan det hända att jag inte har världens mest oömma skor på mig. Men rundan är nödvändig ibland, för hälsan!! :)

Hur som helst. Ut och njut nu! Om det bara är möjligt! Snart är det så fullt med småkryp så man får hålla fast mun... hela tiden.

Jag brukade ha hästsvans i min ungdom, dvs en som satt högt upp. Numera har jag också hästsvans, speciellt när jag rider, men då är den lågt ner, för att hjälmen ska passa.
Det här är däremot en riktig hästsvans, en fjordinghästsvans av tjockare sort. Bra att vifta bort flugor med. När de börjar komma på allvar.
Det märktes igår vid mockningen i stallet att nu är det sommar. Det flög omkring lite småkryp i boxen. Inte mycket, men de syntes mot det insilande solljuset. Och nånstans uppe vid taket surrade en förvirrad humla som hamnat på insidan i misstag.
En fluga gör ingen sommar. Heter det så?
Eller en svala gör ingen sommar? Hur som helst är det sommar nu, för flugor finns både inomhus och utomhus. Och idag såg jag tre svalor som svirrade omkring i jakt efter boplats och mat.

Att diska så en överfull diskbänk blir tom på disk är mycket mera nöje, om man har ett öppet fönster bredvid sig, så man hör fåglarna kvittra. Åtminstone den här tiden på året, när man ännu inte vant sig vid alla bofinkar, rödstjärtar och diverse -sångare som kvittrar sin vårglädje. För att inte tala om kvällstid, när koltrasten högt och klart och högtidligt proklamerar var han bor!

Det kan vara skäl att stiga ut på trappan en stund i vårkvällen och lyssna in lite natur. Man får lite mera själ av det. Eller hur man nu ska säga det.

Det finns morsdagsbuketter och så finns det morsdagsbuketter. Den här är i en klass för sig. Dryga fem cm hög, gjord av papper, och av värme. :) Kortet i bakgrunden är också speciellt, som morsdagskort, och annars också. Kombinationen är oslagbar. Man kan bara tacka...

Ormvråken seglade här över för en stund sen. Jag har hört hans klagande skri lite då och då, så jag vet att han är här. Som han brukar. Han syns inte ofta. Men idag visade han sig så tydligt, seglade, sökte efter nåt... Kanske var han sur på mormorkatten som just satt mitt på gräsmattan och smaskade i sig en stor, fet råtta. Där for hans mellanmål. Hoppas han hittar nåt annat ur skogens gömmor. Så att grannens hönsfåglar får vara ifred.

Naturen bjuder på mycket. Gratis. Fritt fram att ta för sig, njuta, titta, lära sig, meditera över. Skådespel. Drama.

Ridkursförmiddag i strålande sol. Kan det bli bättre? Utomhus dessutom. Det visade sig att ryggen behöver mera motion. Min alltså. Ja, kanske hästens också, för att den ska bära sig bättre. Förstås. Men min framför allt, för att den ska bära mig bättre. Bärkraft, alltså! Jag var ju bara åhörare denna gång, därför visade ryggen sina svagheter :).

Man kan alltid lära sig nåt nytt. Kanske inte alltid det man trott eller väntat sig, men ur det mesta kan man plocka nyttiga små guldkorn. Att tänka på. Att omsätta i praktiken. I sin egen vardag. Lite modifierat. Eller modellerat, som ridläraren sa.

Måste naturligtvis fota det fina blåa jag såg idag.

Ormöga har äntligen börjat fundera på att slå ut, där mitt på gräsmattans stora blomrundel, där vinden pinar. Solen värmer ju nog, men ... det blåser idag, igen.

Rosenflockeln hade börjat visa sina första skott. Tyvärr hade jag inte märkt det, inte trott att den redan nu skulle börja, så då har frosten nypt den i näsan ordentligt. Hade jag vetat så hade jag förstås kunnat täcka över med lite granris.

Men jag vet också att de nog kommer igen. Det har de gjort tidigare om åren också, fast de första skotten frusit. Det tar bara lite längre för dem att blomma. Så då är det återigen frosten som kan ta blomknopparna innan de hinner slå ut ordentligt...

Det är alltså finländsk vår och finländsk sommar...

Skulle ändå inte byta ut dem mot nån annan vår eller sommar. Absolut inte.

Har ju nog sått en del blomfrön. Om man nu ska prata om blommor i stället för stallet.

Både rosenböna, linblommor, kosmos, lejongap, tagetes (egna frön från ifjol), Prins Gustavs öga (har inte kommit upp än??), och några andra också som jag inte nu kommer ihåg. Kommer förstås att bli problem sen när allt ska "skolas om" som det heter. Var ska de då rymmas om det fortfarande är för kallt för mitt miniväxthus... Ja, just det! Jag har ju ett litet miniväxthus att plocka fram! Tack för påminnelsen! Det blir kanske morsdags-görat det då... då får man väl göra vad man vill?

Huvudsaken är att det inte blir för mycket måstas. Det ska vara roligt, intressant, lagom mycket. Som det där med lejongapens frön. Så små att man inte vet om man har jord på fingrarna eller frön eller bådadera. Försök sen att så lagom mycket i krukan... och helt plötsligt har man en hel skog av små lejongap som ska skolas om.

Men i morgon har jag kanske inte tid med blommor och blad, för då blir det att närvara på ridkurs!!! Då blir det öppnor, slutor, balanserad sits, mjuka tygeltag... att hitta sin egen viktmittpunkt, förstå vilka minimini-muskelrörelser som påverkar hästen så den går till vänster i stället för till höger, så den förlänger sina steg eller börjar smyga.....

Intressant!!

Tog en tur till stallet och hästarna. Med kamera. Hittade den här livsnjutaren.
Hon sa: "Jag vet nog att du är där, men just nu måste jag bara ta in lite av den där härliga värmen. Ser du, natten blir lite kylig igen, så jag ska lagra upp lite. Och så pratade du så lugnt och tyst när du kom, så jag utgick ifrån att du inte har nån grimma i handen, den skulle dessutom ha hörts."
Det blev nog en ridtur i början av veckan. Med lite överraskning. Jag och min ridkompis bytte hästar. Så det blev nya utmaningar. Senast vi gjorde det, bytte vi tillbaka efter fem minuter, tyckte det kändes för jobbigt att "lära känna" nån ny. :)
Den här gången verkade vi ha kommit överens, utan ord, att inte ge upp. Vi fortsatte hela timmen ut, med varierande resultat. Jag märkte att jag mitt i allt började få fjordingen att lyssna på mig, även om jag inte talade samma språk som den förra ryttaren. Jag var lite för burdus, lite för vinglig i sitsen, lite för övertydlig i hjälperna, men när jag förstod att hon nog ville lyssna, så vågade jag ge allt "tystare" och mjukare hjälper, och ändå lydde hon. Det var åter en så härlig känsla, att kunna slappna av, veta att hon försöker förstå mig. Vi var överens!

Saknar hästarna och stallet. Vädret idag har ju inte direkt lockat till att rykta dem och pyssla med sånt. Ja, sånt gör vi ju utomhus, vilket är jättebra för mig som allergiker. Då får jag också vara med! :) Men inte just idag då. Tyckte i alla fall att en bild på en mumsande fjording kunde passa, som lite plåster på såren.
I morgon hoppas jag på stallsväder!

Idag har jag försiktigt petat bort lite mera fjolårsskräp ur rabatterna. Men man får vara försiktig så man inte drar upp nåt med rötterna. Långsamt, långsamt börjar det skymta små gröna eller mörkröda skott här och där.
Rosenroten har blivit större över vintern. Det har den blivit varje vinter, ändå är jag lika glad varje år när jag märker att den trivs. Den är ett kärt minne från mitt barndomshem. Den trivdes inte på första stället jag planterade den, men nu... :)
Trädgården ger många glädjeämnen. Och utmaningar. Roligt att det är vår igen... borde ta en titt i min gamla trädgårdsblogg (=gammaldags dagbok) och se vad jag funderade i fjol. Och vad jag kan tänkas vänta mig att hitta var... Konstigt vad man kan glömma...

Men först, ikväll, ska det nog bli en Gripenberg tror jag bestämt. Så de små grå får jobba också.