På tal om fjordingar och träning...
Vill man se "finska bilder" och youtube-klipp på fjordingträning så kan man kolla på en finsk blogg med mycket i bildväg. En ung dam i övre tonåren tränar en ung fjordingdam på 6-7 år, alltså också på sätt och vis i tonåren. Hur blir det då när två tonåringar möts och försöker samarbeta? Ibland blir det lite körigt, lite bus, lite "jag vill inte", lite "jag vägrar"... vem vet inte hur tonåringar är :)? Den här bloggen tycker jag hittills varit intressant att följa med, både motgångar och glädjeämnen. På filmsnuttarna tycker jag också det märks att samarbetet gått framåt, sakta men säkert, och sånt gör mig åtminstone peppad att fortsätta min egen lilla träning.

Här är adressen, och var lugna, bilderna och filmerna är universella vad gäller språket :)!

http://kilokirsikoita.blogspot.com (direktöversatt ungefär: ett kilo körsbär :)...)

Med tålamod går arbetet framåt, ger träningen resultat, och mitt i allt kanske man märker att man fått en av de bästa vänner man kan ha, en fjording som litar på en, som vill lyssna, som vill komma när man "ropar", som älskar att samarbeta...
Utopi? Vet inte, har aldrig haft en egen häst, kommer troligen aldrig att ha en. Men de som finns i min närhet vill jag samarbeta med så långt jag kan...

Fjordingens ål, från pannluggen till svansen (nästan). En konstig posé? Jo, han står på bakbenen, håller på att försöka sätta en av de andra killarna på plats (som inte syns på bilden). Fast mest är det nog bara lek grabbar emellan i den sköna solen en precis lagom varm/kall vinterdag i februari.

Killarna motionerar sig själva för det mesta. Ibland går det runt runt i hagen i full galopp för att sluta med en nästan perfekt slidestop (western) precis vid grinden. Om man står där känns det som att det finns risk att man får tre fjordingkillar i famnen vilken sekund som helst. Men nä, de klarar stoppet galant... :)

Själv fick jag chansen idag att motionera mig själv och en fjordingdam på den vintriga ridbanan. Snö att plumsa i finns hur mycket som helst. Ibland låtsas fjordingen vara trött och ovillig att ta ut stegen, men sen plötsligt kan det nog visa sig att hon bara spelade teater, och så sätter hon iväg i fjädrande trav.

En annan scen hon verkar älska att spela upp för mig är att klia sig på benet, vela hit och dit, för att plötsligt helt klart lyda minsta lilla fingervisning om en böjning, en öppna, en liten övning för inner bakben på volten eller liknande. Men nu när det har stormat då och då och vinden fört med sig ett och annat höstrå till ridbanan, så gäller det för ryttaren att se höstråna innan fjordingen ser dem, så man hinner sätta hennes tankar på annat just när man passerar de mumsiga bitarna :). Man får inte somna, man ska helst vara ett steg före så funkar samarbetet bättre.

En utmaning jag gillar, även om det ibland får mig att undra när jag nånsin ska lära mig rida! :)

Hevoset ja Ratsastus är en färggrann hästtidning som jag många gånger, åtminstone på min finska sida, hänvisat till. Det finns alltid nåt i den tidningen som får mig att stanna upp och tänka efter...
I varje tidning finns det en tecknad serie, som handlar om ett medelålders (?) par som har skaffat häst. Frun i huset är hästgalen sedan barnsben och allt kretsar kring hästen och dess behov. Mannen får finna sig i att bygga stall, fixa med allt möjligt grovjobb. Pengarna går åt till hästgrejer, veterinärsräkningar, transportkostnader, hö och foder osv. Men känslan i serien är trots alla problem väldigt positiv, om än ibland ironisk.
I senaste tidnings serie talades det i sista rutan om lyx trots ständig brist på pengar. För de har ju trots allt kylskåpet fullt med mat (=massor med morötter), en reservplats att bo på ifall det behövs (=hästens box är rymlig och varm...), de har varma kläder och kan göra pengar på det (=frun stickar tröjor, vantar och mössor av all vinterpäls som kommer varje vår), och folk på stan säger: ... och så har de egen häst och allt, vilken lyx!

Detta bara på tal om lyx, som jag nämnde senast.
Kommer just från en ridtur i djup snö, endast lugn skritt, lite böjningar, lite motion för att vara bättre rustad sen när vädret och föret blir bättre... Jag satt av mot slutet och ledde fjordingdamen en bit i spåret, och konstaterade att det var verkligt tungt. Vi var nöjda att avsluta där, lika slöa båda två, hon efter 45 minuters skritt, jag efter 2 minuters gång :). Lyx, alltså.

Snön yr och stormen far iväg med en alltför stor del av middagen ut ur hagen. Bara att vänta på nästa dukning då, eller knapra på en julgran kanske?

Fjordingkontot för min del har äntligen fyllts på lite. En kort ridtur igår, med uppmjukande stallsjobb efteråt. Och idag också en dagenefter-mockning, för att låta musklerna mjuka upp sig lite.

När folk pratar om lyx, så hänvisar de ofta till något exklusivt, dyrt, kanske en södernresa, eller varför inte en kryssning med en stor båt med massor av restauranger och boutiques... eller en tur till en stor stad med stort utbud både av matställen, caféer och allehanda specialaffärer.

När jag tänker på gårdagens stallsrunda, inklusive vinterpäls på handskarna efteråt, så kan jag inte beskriva det på nåt bättre sätt än med ordet "lyx".

Ridningen gick inget vidare om man söker efter ett tydligt resultat, så egentligen blev den en miss. Men eftersom det var länge sen sist, och jag vet att ridrädslan kan slå till när som helst, och jag har dålig kondition och usel balans, och ändå, trots allt detta, så ville den gamla fjordingdamen för det mesta lyssna till vad jag sade, hon ville trava fort när hon själv fick bestämma var :), hon försökte förstå mina oklara hjälper och suckade nöjt efteråt när jag med några lugna "handtag" masserade hennes rygg efteråt. Jag var bara så otroligt nöjd, jag också, efteråt. Vi har återupptagit kontakten. Bara vi inte låter den "gamlas bort" sen igen, utan fortsätter lite då och då...

Lyx alltså, mitt i snöstormen.

Julstjärnan grönskar medan snön vräker ner där ute. Det är nog vår i luften trots allt!

Jag väntar mig att få en fin skirt grön (giftig!) krukväxt denna vår. En enda gång har jag lyckats få julstjärnan att blomma sen till följande vinter, så jag vet att det är möjligt, men redan att få den att utveckla stora gröna blad, liksom en buske, är ju bättre än de slokande blommorna jag annars har tillräckligt av... :)

Satt i bilen och hörde på radion i fredags att det ju är dags att plantera om sina raringar nu och ge dem chans att visa sina vårkänslor... Någon frågade om att så tomatfrön, men "experten" sa att det ska man nog lämna åt storodlarna, hemmavid är det naturliga dagsljuset ännu för kort för att ge bra plantor, nån gång i mars är lagom.

Min lilla lilla kaffebuske (ca 3 cm?) har överlevt så här långt, trots närkontakt med julgranen, så jag vågar tro att den klarar sig en god stund framöver! Kinarosen som står bredvid visar ännu hur missnöjd den var att hamna bredvid julgranen, bladen gulnade och föll av, och vissa blad är ännu surt "hopskrottade" trots grönska, bara för att de inte gillade granen. (Det är första gången jag märkt tydligt att det stämmer det som sägs, att julgranen inte är bra för inomhusväxter.) Men snart ska jag väl ta en ordentlig frisering på den, så att nya fina skott får ta fart, innan knopparna börjar dyka upp. Visst har mitt krukväxtintresse avtagit en del med åren, men nog är det ändå roligt att kolla in vad som överlevt vintern, och vad man ännu kunde rädda... Lite gröna fingrar har man ändå! :)

Första kortet gjort på eget papper har åkt ut i världen... :).
Med en liten spetsvirkad blomma pålimmad och ett rött hjärta i vart hörn och en blåsippsliknande blomma med akvarellfärg... En salig blandning arbetsmoment, kan man kanske säga. Men mottagaren ringde och sa att hon fick en positiv överraskning när hon öppnade posten. Så nån nytta med det egna pappret...

Fortsättning? Läste åter på google nånstans att man får mjukare (?) papper om man blandar med lite stärkelse, t.ex. potatismjölsklister... Så det blir att koka lite stärkelse då till nästa gång... Och det här tillsatsämnet måste ju provas så jag får orsak att göra en ny returpappersblandning och leka pappersfabrik, vilket inte är så dålig terapi alls, om man annars är på dåligt humör nån dag...

Porslinsfärg tål inte minusgrader, vilket gör det lite knepigt den här tiden att ta sig till kursen... Färdigt målat men obränt porslin ska väl nog klara kölden, men själva färgpulvren ska nog inte utsättas för minusgrader.

Det skulle vara dags att måla porslin alltså. Blomkrukan på bilden målade jag för nåt år sen, en sån där "i brist på annat mönster och fräscha idéer"målning. Snabbt och enkelt. Men roligt. Man fick ju ha penseln i handen och "smeta på färg"!

Har nog målat fjordingar också på porslin, men märkte att jag inte är den där småpetiga typen att jag vill dra dit varje strå i pannluggen en och en, det blir mera hafsverk... Så jag vet inte... Lika är det ju med katterna. Bäst resultat blir det ju om man får dit alla nyanser i pälsen som finns i verkligheten, och drar dit varje morrhår försiktigt, försiktigt... Har sett på nära håll en porslinsmålare arbeta med kattpäls och andra mjuka djur och hon fick den så mjuk och detaljrik. Vet inte vad jag ska skylla på... fel på penseln? Eller kanske den som håller i penseln i alla fall... :).

Nytt papper av en äggkartong. Det är testat nu. (Dock inte detta på bild, det här är egetpappermedsidenbandruntom -bilden jag lovade lägga in.)

Men först en kommentar om att göra nytt papper av telefonkatalogen... Texten där är ju väldigt liten, och personlig, om man kan kalla det så, bara en massa namn och adresser. Så när man river sidorna i små bitar så syns det i alla fall vissa namn i det nya pappret, troligen... Och eftersom den gyllene regeln är en bra regel: det man inte vill att nån annan ska göra åt en själv, ska man inte heller göra åt andra, så testade jag bara med ett papper, resten fick gå vidare till komposten.

En annan orsak till att det inte lockade att använda telefonkatalogpapper är, att kvaliteten visserligen är tunn, skulle kunna tänkas vara bra, men däremot är den så komprimerad på nåt sätt, att den inte blöts upp som man ville. Och, eftersom jag vägrar blanda in nån elvisp eller mixer, utan rör bara om det för hand, knådar på sätt och vis, så får det vara. Det papper jag gjorde höll inte alls ihop... fjällade så att säga :).


Äggkartongen däremot var helt ok. Syntes dock tydligt var hushållspappershylsebitarna fanns, lite onödigt stadiga bitar i jämförelse med äggkartongen. Men däremot gav de en trevlig liten fläckig färg på de färdiga korten. Och av en kartong fick jag åtta någorlunda "tunna" papper av fotostorlek. Återstår att se hur stadiga de är när de torkat.

De papperskort jag tillverkade till först, av gamla brev, vykort, fakturakuvert o. dyl., blev ju rätt tjocka, men samtidigt också rätt stadiga. En liten kommentar där: ska man måla fina akvareller på korten så ska man nog använda papper av jämn kvalitet och glatthet. Nu märkte jag att på vissa delar av korten tog färgen fast riktigt bra när jag testade med akvarellfärg, medan vissa "glattare" delar (mest då bitarna från vykort och glattare brevpappper) knappt tog emot färg alls. Det var som att måla med vattenfärg på plast...

Men om ni förstår: idag har jag haft en rolig stund i mitt hobbyrum.

Och nu har jag letat fram lite mera papper att riva: I en burk vita fakturakuvert, i en annan lite diverse papperskopior och dylikt papper. Fåse. Vill naturligtvis få fram olika papper för att testa, men också nåt fint att på allvar måla på.

Äggkartongkorten kan tänkas bli rätt mörka i sig. Men ifall kvaliteten på pappret ändå är bra, så tänkte jag pussla till en liten virkad spets eller nåt i skirt vitt, och limma på den grova kartongen... Eller så använder jag kycklinggul färg till ett par virkade kycklingar :) och plågar alla bekanta med påskkort, som jag annars inte brukar skicka... Påskkort av äggkartong borde väl passa!

Man kan googla på vad som helst. Virkad fjädernejlika, t.ex. Men utgående från att fjädernejlikan ser ut som på det här fotot, hur i hela världen ska man kunna virka till det då? Har någon faktiskt virkat en sån? Man kan tänka sig att kanterna blir någon förminskad version av den metod man gjorde "flossakuddar" förr i världen... ? Men lika liten och skir som verklighetens blomma blir det nog svårt att åstadkomma. Med någon tunn silkestråd kanske, vad vet jag.

Virkad fjädernejlika har någon nångång googlat på, och hamnade här... Blev den fin? Var jag till någon hjälp?

Hur som helst: fjädernejlikan väntar jag att få se också i sommar, i mitt stenparti, tydligen någon gång samtidigt som den gula fetknoppen "förgyller" gräsmattan i det torraste hörnet av gräsmattan.

På pappersfronten inget nytt. Men fick ett tips om att hemmagjort papper passar bra att måla akvarell på. (Tack för det tipset, syster :)! ) Nu när jag tänker efter har jag nog läst om det, men har ju satt akvarellgrejorna rätt så långt in i hobbylådan... "på hyllan" så att säga, i väntan på bättre tider...
Måste kanske ta fram akvarellfärgerna ändå och testa, fast jag har porslinsfärgerna på första plats just nu. Lite akvarellpenseldrag på papper ska väl gå, medan jag planerar vidare på min katt-tavla i porslin, med tre generationer kissemissar...

En äggkartong och en tom hushållspappershylsa å ena sidan, fyrtio sidor telefonkatalog å andra sidan. Vilken ger fler vykortsstora egentillverkade pappersark? Det beror naturligtvis på hur tunna pappersark man gör, och hur noga man är med själva cellulosatillverkningen innan, dvs omrörning och finfördelning och blötläggningstid...

Jag är alltså fortfarande inne på det här med papper. Men eftersom jag knackar på lilla datorn idag så blev det ingen utlovad bild med sidenband den här gången, men det ska nog bli...

Det där med vad man ska använda dem till är ännu ett frågetecken. Kan man månne forma dem till skålar, lådor eller nåt "nyttigt" medan de är fuktiga? Lite som papier mache kanske, fast det har jag aldrig sysslat med... Återstår att fundera vidare.

Borde smida medan järnet är varmt = medan man har möjlighet att pyssla inomhus. Nästa vecka kan det mycket väl bli helt andra funderingar, om det blir varmare än tio minusgrader. Jag har ju en ridkurs som närmar sig med stormsteg, och jag borde åtminstone förbereda mig mentalt för det hela... Och så vet jag, kommer jag mig så långt ut som till stallet så är det nog något annat som lockar mig på fritiden än en cellulosasörja, hur intressant den än kan vara... :)!

För att inte tala om att solens värmande strålar några minuter mitt på dagen verkligen börjar få mina fingrar att dras mot fröpåsar och blomkrukor... Våren är säkert på kommande!

Såhär blev mitt eget papper, första partiet. Brokigt så det förslår. Men så blandade jag ju in alla möjliga gamla papper, även bilder ur tidningar och "glatt" papper... därför blev resultatet så här glatt... :).

Arket längst uppe till vänster var det sista, tror jag, resultatet av den fina mjuka "cellulosasörjan" blev relativt tunt och slätt papper. Sen har jag läst att man kan spraya stärkelse på efteråt, ev. går det lättare att skriva på det då.

En kuriositet: eftersom jag inte sållade bort just nånting när jag rev sönder gamla kuvert och sånt, så kom det med något litet glittrigt klistermärke också :). Och på ett ark skymtar jag riktigt tydligt ett blått Priority I -märke, färdigt att postas nästan!

Nåja, det gav hur som helst mersmak. Nu ska jag bara testa vad man kan göra med de färdiga arken, vilken behandling de tål. Och så ska jag riva ner lite mer papper i en ny blandning... kanske en äggkartong (?) och lite telefonkatalog... Om kölden håller i sig kan det vara bra att ha en blandning färdig att ta itu med ifall man får lust...

Egentillverkat papper brukar ofta fotas med ett sidenband runtom, antagligen för att ta fram den råa strukturen i pappret... så det har jag också gjort, ska plocka in den bilden här nästa gång jag har nåt nytt att rapportera om på egenpappersfronten.

En skogsväg, en fjording, en ryttare som njuter, lagom kallt för att snön ska gnistra sådär fräscht. Idag hade det varit för kallt, men för nån vecka sen var det lagom. Åtminstone när man fick trava lite emellanåt. Terapi.