Helskodda eller halvskodda ridbyxor? Har ju nog trott att helskodda ridbyxor ju måste vara det ultimata för en lyckad ridträning :). Har tänkt att jag är ovan och okunnig, fel på mig, min kropp passar inte osv...
Men sen hörde jag att en skicklig ridintruktör "från utlandet" egentligen tyckte att helskodda ger ryttaren sämre möjlighet att påverka ridningen med små sitsjusteringar, man sitter helt enkelt för stadigt, och efter att själv prövat på några gånger och inte lyckats vänja mig vid mina "nya" helskodda, så börjar jag tro att hon hade rätt. Åtminstone när det gäller mig.

Förstås beror det också på vad slags övningar man vill göra. En hoppträning eller en terrängtur är något helt annat än små böjningsövningar på volter och tempoväxlingar i olika former på ridbanan. Visst är en bra kontakt med hästen lika viktig, eller kanske viktigare, på hoppbanan eller på terrängturen, men den är kanske lite annorlunda där. Om man däremot helst vill jobba på ridbanan med att få hästen att lyda med så små hjälper som möjligt, försöka styra med sitsen mer än med tygeltag, om man vill jobba just med små uppmjukande rörelser, öva upp känslighet, då behövs bra kläder som inte hindrar, eller styr...

Kanske.

När jag blir stor och har lärt mig rida ska jag berätta hur det egentligen är :).
Tills dess hoppas jag att hästarna har överseende med mig och min okunnighet, och hjälper mig att hitta balans och kontakt, så att jag inser att det är samarbete som gäller i första hand.

Koncentrationen var på topp, antagligen, eftersom jag inte märkte att det "spillde" ner, alltså regnade ordentligt ett tag (enligt stallskompisen som ryktade en häst under tiden). En ridtur på plan alltså. Jag försökte få ordning på mina ben, muskler, balans, händer, tygeltag... Kommer att vara rätt mör om ett par dagar. Borde stretcha ikväll. Det minsta jag kan göra just nu för att inte vara alltför styv och motarbetande nästa gång det blir ridträning. För om jag inte är i skick, och följsam, så känns det antagligen obekvämt för hästen också...
Egentligen skäms jag, som inte sköter mig bättre. Fast jag tänkte nog ett tag på att slappna av riktigt ordentligt, inte spänna mig, inte irritera hästen med skänklarna, bara följa med. Men så får man en idé att man ska göra en viss övning och så sitter man igen och spänner sig och glömmer allt det naturliga... Eller så tänker man att man inte ska låta hästen heller göra hur den vill, och så måste man låtsas göra nån viss böjning eller en volt just där eller... I stället för att bara hitta samhörigheten... Och njuta av kontakten som ju ändå finns där, om man tyder hästens öron rätt. De vinklar sig hit och dit så fort man nuddar lite med en häl i sidan eller rör ringfingret en aning runt tygeln.
När jag blir stor ska jag lära mig rida! :)

Prins Gustavs öga. Så vår-skir och vacker, mitt i allt det höstgula-bruna-ruggiga! Han låter vänta på sig varje år. Ända tills jag tror att det inte blir nåt. Och så plötsligt lyser han upp regnruskigaste höstdag med sina blå ögon! Härligt med så olika blommor i trädgården med så olika timing och karaktär!

Will you still need me, will you still feed me, when I´m sixtyfour?
... kunde man sjunga när man ser de här skrutten... :). Det är bergklintens fröhus. Vet inte om de innehåller dugliga frön, men det kostar inget att testa! Så i nästa års mass-sådd ska de få visa vad de går för :)!
Fast jag tycker faktiskt att de här också är granna på sitt sätt. Liksom gamla rynkiga människor är vackra. De innehåller så mycket liv... av alla dess olika nyanser...

Zuccinin hann inte som jag hoppats. Eller: jag skötte den inte på rätt sätt. Men några små frukter hann jag se och smaka på, och blommorna är ju så fina. Och så är själva växten lätt att sköta som så. Inget ogräs tar kål på den storlekens planta :)! Antagligen nåt jag testar igen nästa år. Sår lite tidigare än i år, kanske.
Grannväxten längs samma tegelvägg, pumpan, är också jättefin, lång ringlande stadig växt som tycks ha samma färg och form på blommorna (typiskt!). Klarade också bra av störtregnen som forsade ner från takkanten ovanför. Stadiga grejer :)! Sak samma om det finns några brännässlor i krukan, de orkar ändå inte mäta sig med pumpan.
Majsen står också i samma rad, längs väggen. Har blommat både rött och gult. Fåse om jag ännu hinner se nåt som liknar början på majskolv. Färdiga, mogna majskolvar får jag nog köpa i butiken om jag ska ha några, men ett litet eget början skulle vara kul. Majsens blad har piskats av stormar och regn så de är riktigt sönderrivna och spretiga, När jag ser dem tänker jag alltid på förritidens afrikanska slavarbetare på majsfälten...

Dagens besök i stallet gav också en relativt god skörd i terapikorgen: två hästar ryktades och pratades med. En putsades innan hon skulle till jobbet. En annan var lite svettig efter jobbet på ridplanen och borstades tills hon var torr och alla hårstrån var tillrättalagda efter alla remmar och selar och sånt. Och naturligtvis måste man ta en liten pratstund med killarna också, vid deras mysiga skogsglänta. Igår var de lite extra busiga och visade sig på bakbenen med lekfull fight bog mot bog. Idag var de lugnare, det småstrilande regnet var ju inte så trevligt...

Ska man månne hinna plocka svamp mer i år eller??

Frön samlas in, sena trädgårdsblommor fotograferas, eventuella omändringar i trädgården planeras, grunnas på... Än har jag inte kommit mig iväg till trädgårdsbutikens sena rea... billigare så, men om man ändå skulle...

En ridtur blev det i alla fall häromkvällen! Med världens mest hotfulla mörka (snö?)moln runtom, men knappt en droppe föll på hela tiden! Och när man slappnar av i en muskel, i en del av kroppen, så spänner man sig i en annan... Det går ju inte att plocka sig själv i bitar och placera dem en i taget där de ska vara, de hänger ju ihop hela tiden, påverkas av varann. Men om man tränar opp sin medvetenhet och rörlighet och följsamhet så kan man komma närmare det där perfekta samarbetet med hästen. Läste en bit i boken Ryggvänlig ridning ikväll, medan jag satt i bilen och väntade på en passagerare. Hade nån sett mig så hade de trott att jag hade myror i brallan, när jag vred och vände på mig i bilsätet, med "en hand på sadelns framvalv och den andra sträckt bakåt för att röra vid hästens kors" och "skänklarna på plats orörliga vid hästens sida medan en hand klappar hästen på manken på motsatta sidan" osv. Jag försökte ju bara få kroppen att hjälpa mig minnas vilka övningar i rörlighet och följsamhet jag kunde träna på nästa gång :)!

En tanke jag läste: man märker vilken sida man är rörligare/stelare i om man tänker efter åt vilket håll man helst svänger sig om för att se bakåt, t.ex. för att se efter om nån följer efter en. Jag hade nog inte tänkt på att man kan vara olika rörlig på det sättet också, men det inverkar ju direkt på ens sätt att rida volter t.ex.!

Utmaningar finns alltså... Desto större orsak att fortsätta träna regelbundet, både med och utan häst. Vilken tur att man inte har lärt sig allt :)!!

Det var fridfullt att stå och se på fjordingen som halvslumrade i kvällssolen. På fotot fastnade inte bara kvällssolen utan också kvällsskuggan som lät sig fångas på fjordingens manke.
Det kan vara en väldigt liten detalj som ger en guldkant till den annars halvslumrande vardagslunken, som gör att man stannar upp och märker, oj, där nånstans skymtade jag visst det som kunde kallas ... frid? ... lycka? Det är bra om man hinner uppfatta den känslan, hålla kvar den en stund, konstatera att det finns såna stunder lite då och då, om man tar vara på dem.
De kan finnas i svampskogen också, när man ger sig tid att i lugn och ro rensa en liten goding och försiktigt lägga ner den i korgen, och i näsan känner man redan doften av smörstekt svamp...
Eller en morgon på väg till jobbet, när man kör förbi den där jättefina höstsprakande aspen, och tänker: jag måste söka reda på färger och penslar och måla lite höst...

Jag vet att det finns massor av olika nävor. Det finns bloggar som bara koncentrerar sig på hundratals olika varianter av nävor. Men de här är mina. Nävor in my life :).

Från tidigare har jag haft en stor trädgårdsnäva som kommer tidigt på våren med ett perfekt rundat bollformat bladverk. Sen kommer blomstänglarna med vackra blålila blommor. Men sen ser de bara skräpiga ut. Blomstänglarna måste klippas bort och bladskaften är långa och håller inta upp bladen mer. Skräpiga alltså i trädgården. (Inte på bilden)

Men sen fick jag en låg variant som blommar rosa. Väldigt fin. Sprider sig bra, lätt att ta "sticklingar". (Syns inte på bilden här, men på bilden jag la in 23 augusti, den med svampskogsfärger). Och höstfärgerna på dess blad är helt enkelt toppen.

På en stor marknad tidigare i sommar köpte jag en ny näva (längst bort på bilden), som jag då inte vet vilken färg den är. Ska bli intressant att se. Den verkar lågtväxande med vackra höstfärger på bladen. Nåt att vänta på nästa år.

Sen när jag rensade längst bort i favorithörnet, närmast brännässelhörnet, så såg jag plötsligt små blad liknande nävor! Mini mini blad med mini mini ljusblå blommor, måste vara en vild näva, tänkte jag, och har nu planterat den i raden med olika nävor. Den finns mitt i bilden i raden av nävor, syns på de tre små infällda bilderna. Och som synes är höstfärgerna även där klart lysande.

Och så fick jag av en bekant en gång en krypnäva, tror jag, eller blodnäva? (närmast på bilden), som tyvärr inte trivdes där jag planterade den. Men förutseende som jag var, så tog jag frön av de två blommor som fanns när jag fick plantan. Dessa frön måste ha hamnat i min massådd och när bladen kom upp kände jag igen dem som näva. Så nu har jag ett hörn med nävor i min trädgårds hobbyrum! :)

En ridinstruktör sade en gång till mig, att jag måste ge så snabba lätta tygelhjälper att fjordingen inte hinner börja protestera och sätta sin kraft mot min - för då förlorar jag förstås :). En supersnabb tygelfattning som ger efter innan hästen hinner reagera fysiskt på den. Det gav en aha-upplevelse för mig, som jag återkommer till gång efter gång. Det är ju inte meningen att tvinga hästen till nåt, bara visa tydligt vad jag menar!

Denna mjukhet/snabbhet blev åter en central tanke när jag för nån dag sedan satt på hästryggen. Fjordingen jag red har en tendens att protestera väldigt starkt ibland (troligen mot ryttarens tvetydiga hjälper!), och jag har inte fått henne att förstå vad jag menar. Nu koncentrerade jag mig på extremt mjukt tygeltag, när jag t.ex. ville böja henne, bara en halv centimeters rörelse med ringfingret. Ungefär som en fjärdedels halvhalt :), och samtidigt fösökte jag så mjukt som möjligt förtydliga med skänklarna vad jag ville. Och varje gång jag lyckades ge hjälper så mjuka som en lätt beröring, så svarade hon, inte med protest, utan med en lätt böjning, precis som jag tänkt!! Men om jag fumlade lite med tyglarna, eller spände mig i sitsen, så kunde hon tänka: sak samma, jag går rakt fram jag!

Ju lättare och mjukare jag var i händer och skänklar, desto mer lyhörd var hon! Och jag blev ju så glad över en sån ridtur på plan! Mer mjukhet och samförstånd, mindre kamp och frustration! Det där att tålmodigt leka fram samarbetet, förståelsen, viljan... I Like!! (Även om jag ibland får kämpa rejält med mig själv för att få fram det tålamod som krävs.)

Och de där hästbilderna jag lovade ta, de finns nog i kameran, kommer nog i något skede. De är ju så gulliga (låter som en tonårsblogg... :D...).

Vackert väder ute. Mycket flunssa inne. Men man kan ta ett par minuter då och då i trädgården och samla frön till nästa vårs massådd!! Återkommer kanske och berättar om årets överraskningar i massådden, måste bara bli lite säkrare först... vad som egentligen kommer upp :)!

I övrigt hoppas jag på fortsatt vackert väder, nyladdade batterier i kamera och mig själv, och trevliga hästmotiv i närheten! Och naturligtvis ska det bokas in en tur med stallskläder och stallshumör och någon trevlig fjording, eller kanske fler, att träna lite horsemanship på!