Indisk fingerört i höstskrud...
Inte nu mera, men för några veckor sedan.

Och jag gillar de här blommorna. Inga kompakta ståtliga plantor, nä, men stora, spretiga, buskiga... Men de är så envisa. När det mesta annat vissnat bort, så överraskar de med en ny fräsch blomma mitt i allt, och vackra blad. Till och med när den första blöta kalla snön smält bort, så står de kvar. Inte dominerande, bara en liten färgklick så man måste gå närmare, stanna en stund och fråga: hej, vem är du?

Och de sekunderna när man andas några gånger i eftertanke, beundran, förundran, de gör gott åt en stressad själ... mikropauserna är viktiga här i livet... 

 

På en vit häst i terräng en sen eftermiddag i oktober... (bilden från en flicktapet på nätet...).

Jag lovade i förra inlägget att skriva om två gamlingar på terrängtur. Det hände sig i fredags att familjens andra hästgalna och jag (den ena gamlingen) skulle ut i terräng vid en ridskola lite längre bort. Jag ville ju så gärna med, men var samtidigt rädd, så jag sa att jag gärna vill ha en säker häst... Det hände sig att jag fick en vit springare (den andra gamlingen) på 22 år med lång vinterpäls (lär vara rädd för klippmaskiner) och världens gulligaste goshumör. Jag frågade tjejen som red lektion före mig hur han var att hantera, hon sa han var lite trög i början men sen nog pigg. Jag konstaterade genast vi riktade näsan ut mot terrängen att det nog var piggt trippande steg som gällde hela tiden. Traven var han med på genast, men underlaget var dels fruset och dels stenig stig, så det blev bara ordentlig trav ute på en åker och lite på en lummig slingrande skogsstig med grenar som man fick ducka för. 

Jag tror ingen av oss kände oss som gamlingar under den terrängturen. Med klarblå hösthimmel, de sista brinnande solstrålarna på trädtopparna och klar luft att andas. Ovanför stadens silhuett såg man rödkantade "snömoln" som tog tillvara de sista solstrålarna. Det var vackert. Det var terrängtur när den är som bäst.

Minirosenknoppen så sent så sent... hann inte visa sin prakt. Men kanske nästa år, hoppas, hoppas...

Eftersom det kom snö mitt i allt, och till och med så kallt att jag återigen detta år får använda ett mindre spett för att få loss morötterna, så blev det att plocka undan det sista i trädgården. Den lilla minidahlian finns kvar än, i det som var innehållet i en stor burk med solrosor, som jag tömde ut bredvid komposten. Komposten finns i skogskanten, så där fryser dahlian inte så lätt, ska bara minnas kolla om det skulle råka finnas friska rotlökar kvar av den vackra lila dahlian, så ska jag ta in den och se om den övervintrar i källaren.

Minirosorna fick göra sällskap med den andra minirosen jag hade från förr, den cerisefärgade, i en trekant i favorithörnet i trädgården. Där har de en liten chans. En cerisefärgad, en rosa, en mörkröd. :) Hoppas, hoppas...

Borde minnas plocka granris och täcka över stenpartiet en aning. Tror visst jag glömde det senaste vinter (?) och en del av växterna hade inte orkat visa sig på hela sommaren. Eller var det bara en så konstig vinter? Minns inte. Minnet sviker, håret grånar, rynkorna står på kö, men jag är glad så länge jag har ögon att se det gråa håret och rynkorna med. Man får väl kanske också vara glad när man känner lite småkrämpor här och där när man går i trappor eller på osäkert underlag, tänk att man kan gå i trappor och på osäkert underlag!

Hoppsan, varifrån kom ålderssnacket? Ska visst skriva ett inlägg om två gamlingar på fin terrängtur... :)!

Minirosenprakt. Inte nu mera,  men för några veckor sen...

På tal om de här färgerna, och vacker ros i skogen, eller härliga hästar...

Är ni intresserade av Natural Horsemanship, och hästbloggande, så kan jag tipsa om en vacker och intressant blogg, där författaren testar och kursar sig i NH, jobbar mjukt och varmt med sin häst, tränar dressyr och hoppning, tar långa sköna terrängturer emellanåt. En helt vanlig tjej. Men kontakten till hästen genomsyrar allt hon skriver. Bloggen heter maestro (klick!) och syftar på hästens namn. Titta in där och njut av bilderna! Och inspireras av texterna!

Fjordingryggar. Bekvämt. Varmt.

Som avslutning på det så kallade höstlovet blev det på tisdagskvällen en lugn ridtur på ridbanan. Jag valde den äldsta fjordingen, som nog egentligen inte behöver jobba så mycket mer. Hon hade gått några dagar helt ifred i hagen och visade sur min när hon såg att jag hade grimman med. Hmm, inte bara gos alltså... Men hon nöjde sig med att visa sig sur och "hota" mig med nafs ett par gånger. Sen kom hon med på den trevliga promenaden genom hagen, genom lilla skogsdungen, ut till rasthagen och så, efter några klunkar vatten där, till stallet för ryktning.

Jag ryktade inte så extremt länge, ville i stället få henne snabbt ut på ridplanen på ett lugnt men ändå lite målmedvetet ridpass. Vi tog det lugnt. Hon försökte testa mig, det var ju länge sen sist, men sen blev det samarbete. Jag hade inget spö heller. Försökte bara med min sits, med envisa men mjuka skänklar och kombinationen med eftergifter i händerna få henne med på noterna. Och visst gick det! Inga stora saker, men eftersom hon har "åldern inne" och dessutom inte varit så aktivt i farten, så var det skäl att ta det lugnt. Vi kan säkert öka på motionsfaktorn nästa gång :)!

Jag njöt av kontakten, och som för att tacka henne efteråt, så satsade jag på lite massage. Bara lite lätt massage på några punkter, inte för att bråka med sjuka ställen, utan mest för att ge avslappning, ge uppmjukning, ge värme, ge kontakt. Och jag märkte hur hon reagerade positivt, väldigt tydligt ibland. Så roligt med positiv respons!

Hästmassagekursen jag var på tidigare i höst gav mycket mer än den antecknade teorin i kompendiet och de praktiska övningarna. Den gav en övning i att se Hästen också!
Här på bilden en ung fjording som levererar en mjuk böjning till höger, helt naturligt :).

Var till ett annat stall och se på en ridlektion häromdagen. Alltid intressant med nya intryck. Och så lär man sig eventuellt att se lite på hästarna hur de går, hur de mår, hurudana de är till lynnet.
Framför allt börjar det klia så i fingrarna, man skulle ibland så gärna sätta sig själv i sadeln på en viss häst och försöka ta fram det som man tror finns där men som inte syns på lektionen. Man tror ju att man kan, tills man får chans att försöka och märker hur svårt det är...

Där på ridlektionen fanns en gammal finnhäst, en belevad herreman, som rör sig med lugn sävlig värdighet. Låter sig inte i onödan luras till att skynda. Allt sker långsamt. Skritten. Traven. Galoppen. Allt i slowmotion. Om inte det råkar finnas en annan häst i närheten som lurar herremannen att springa i kapp till andra ändan av ridplanen, för då blir det fart på honom, för han vinner såklart :). Råkade jag se tidigare i sommar :).

Jag har sett honom ett antal gånger på ridlektion, och testat själv, så jag vet hur han är. Men jag hade också hört att han är välskolad, kan mycket. Hmm.
Nu senast råkade ägarinnan dyka upp sådär lämpligt, så hon satte sig i sadeln för en stund, kanske för att visa lektionseleverna vad han går för - och vilken skillnad!
Den gamla sävliga finnhästen syntes inget spår av. I stället fanns det en stor välformad finnhäst med flygande man och tjock, blänkande svans, som graciöst trippade fram i vägvinnande trav härs och tvärs över banan. Och efter ett par volter blev det en hel del travöppna på både långsidorna och på volten. Till sist var det dags för en sportig galopp på volt vid ena ändan av ridplanen. Och jag bara tänkte: det där vill jag också lyckas med, nu vet jag att han kan!

Visst blev han trött, och genomsvettig, men jag anade ett okynnigt leende i ögonvrån när han kom tillbaka från spolspiltan där han fått sina ben avsvalkade och insmorda och inlindade till natten. Det där trodde ni inte om mig, va?

Höststädning i trädgården. Och just idag häst-städning vid stallet :)!

Den här hästskylten fick jag i två exemplar i somras. Gjutjärn, tål det mesta, men jag plockade in dem i alla fall, gillar dem massor. Det står Tervetuloa på dem, välkommen, de passar så perfekt att sticka ner nånstans vid nån lämplig blomma.
Amaryllisknölarna är upp-plockade från sitt sommarhörn i trädgården, och väntar tillsammans med dahliaknölarna i farstun tills de får åka ner i potatiskällaren. Måste bara minnas väcka upp amaryllisarna i tid. Nu har jag ju nog glömt bort dem lite för mycket i sommar, så de ser inte värst kraftiga ut, men ska i alla fall försöka! :)

Häst-städningen bestod i att dels hälsa på småkillarna i deras hage och pratandes med dem borsta bort en hel del sommarpälstussar som lossnade. Men vi hämtade också en fjording i stora hagen. Hon fick en riktigt ordentlig ryktning med massor av gos och extra mycket kli under pannluggen. Till sist tog vi en rask promenad på ridplanen eftersom hon stått så snällt vid bommen. Hon behövde ju få sträcka på sig ordentligt efteråt. Först några större volter och på fyrkantspåret, sen tog jag små serpentiner över hela planen så att hon verkligen skulle få böja sig i båda varven. Efter ett par kortkorta travsträckor, bara för att det var kul, så avslutade vi med promenad till hagen. Jag kan ju tillägga att hon egentligen är "pensionär", därav försiktig motion. Men oj va hon va trevlig och snäll och lydig som vanligt!