"Min" gråblacka fjording (som inte alls är min men som jag har privilegiet att få lära känna allt mer) visade sig åter från sin bästa sida igår. Trots flugor och bromsar i ögonen och på alla tänkbara ställen... Jag kan inte sluta förundras över att en häst kan vara så sammarbetsvillig!
Redan på vägen från stallet till ridbanan visade jag henne med små små halvhalter att jag nog håller i tyglarna och har koll på henne fast tyglarna hänger emellanåt. Hon verkade förstå vinken och beredde sig för att lyssna.

Jag gav henne utrymme att skaka på huvudet under uppvärmningsskritten, så att ens någon fluga skulle ge sig av. Och även om jag nästan omedelbart börja leda henne in på små volter här och där och miniserpentiner mitt på banan så lät jag henne skaka av sig en del av flygfäna. Och hon lät sig styras i böjningar på rakspåret, i ökningar och minskningar av volter, så till sist tyckte jag att hon måste få springa undan det irriterande surrandet. Hon hade inget emot att öka till trav. Och då fläktade det åtminstone lite. Men ändå var hon lyhörd! Vid minsta antydning till halvhalt lystrade hon och undrade: ska jag faktiskt stanna, sakta in, eller trodde du bara att jag hade somnat ? :)

I ett hörn av banan trodde hon att hon blev skrämd av nåt, och började tveka, men så gav jag henne en liten koncentrerad volt att fundera på just där, och då glömde hon bort allt annat och fortsatte jobba, lyssna, lyda.

Väldigt enkelt. Väldigt basic. Men också väldigt roligt med samarbetet!!
Ger mersmak. Alltid. Och en önskan om att själv bli bättre på att sitta, att lyssna, att samarbeta, att träna rätt, och att göra allt så mjukt som möjligt!