Den äldsta fjordingdamen satte alla fyra hovarna i marken och stod som fastvuxen. Skulle hon behöva jobba? Hade jag inte sett hur hon hade fjordingkapplöpning med 5-åringen för bara ett par minuter sen? Jo, jag hade sett, och hört dundrandet från åtta hovar mot mjuk höstbetesmark. Och glatt mig åt den tydliga spralligheten oberoende ålder :).

Okej då, om andra också får jobba så kommer jag väl. Tänkte hon, tog en lov via vattenkaret, bara för att minnas att hon alldeles nyss druckit sig otörstig, och så kom hon villigt med fram till stallet. Sen gladde hon mig igen med sin arbetsiver och sina lystrande öron. Tur för mig att hon mindes vem hon hade på ryggen när hon galopperade iväg på långsidan och äntligen fick sträcka ut. Glädjen gick inte att ta miste på, men hon lät inte galoppsprången bli alltför ystra, så jag behövde inte vara rädd.

Hon hade en mjukare dag idag. Var det den plötsligt varma solen efter allt regnande? Eller var det galoppen med ungtjejen strax innan? Nåt gjorde i alla fall att hon jobbade mera, på ett annat sätt idag. Jag skulle ju gärna tro att jag satt rättare... att min sits inte hindrade henne lika mycket... att jag också var mjukare än vanligt med hjälperna... och på så sätt gav henne rörelseutrymme på ett annat sätt...

Jag hade rensat ogräs ganska intensivt ett par timmar igår och en timme idag och tänkte för mig själv att om jag skulle ta en tur på ridplanen nu så skulle jag vara så mörbultad att jag säkert inte skulle kunna hindra hästen så mycket i dess arbete. Men var det så?

Ryttaren behöver hur som helst, helt klart, mera motion och stretchning för att kunna vara följsam i arbetet med hästen...

Terapi alltså idag, i solen, vid stallet och med hästarna.