Det har snöat så in i vass... spirean...

... och det verkar fortsätta med det...

 

Så då blir det lite innepyssel...

Jag frågade ju senast vad den konstiga virknålen var för nåt.

Nu har jag googlat och hittat...

Blåsa ut bläckplumpar till stora träd...

... skulle jag väl inte klara av mer utan att bli yr i bollen...

Fjordingögon över bommen... mot blå himmel.
Men allt var annorlunda igår... alltså en annan fjording och ett annat väder :).

Fick chansen att ta en liten träningstur inför den kommande ridkursen i akademisk ridkonst.
Behövde i lugn och ro tänka igenom vad jag lärt mig hittills och vad jag kunde fråga om och vad jag har speciellt problem med. För att göra det behövde jag helt ensam sitta i sadeln, testa lite enkla saker, känna av hur hästen reagerar på olika hjälper.

Nåt jag äntligen lyckades lite med, nu när jag var helt själv, var att i stället för att göra ledande tygeltag och jobba "stort" med tyglarna som jag har alltför lätt att börja med, så mindes jag att hålla händerna mera stilla och nära varann och endast göra mindre justeringar, halvhalter, med lätt hand. Just den här fjordingen är ju så extremt känslig att hon genast protesterar mot hårda händer med att göra tvärtemot. Men lyckas man ge tygelhjälper som om man höll fågelungar i händerna så får man en lika mjuk respons tillbaka och lydnad. Helt otroligt!

Visst finns det mycket att göra bättre, men ändå, jag blev så glad igen över hästens lyhördhet. När hon insåg att hon inte fick avsluta jobbet samtidigt som de andra fjordingarna, utan skulle fortsätta en stund till, så började hon lyssna in vad jag sa. Innerskänkeln svarade hon på med att böja kroppen, viktförändringarna i sadeln reagerade hon på, och mot slutet gick det åter att skritta avslappnat och göra mjuka serpentiner med endast en ultralätt kontakt i tyglarna.
Till allra sist satt jag av och ledde henne en stund på banan medan jag småpratade med henne :). Löjligt, javisst, men den kommunikationen kan vara viktigare än man tror. Inte minst för människan...

En ordentlig pannlugg är bra, speciellt om den är tjock och lång. Som flugskrämmarfransar ungefär, eller vad de heter som man kan fästa på hästarnas grimma i pannan så de skyddar ögonen lite. Den äldsta fjordingdamen stod i hagen igår och jag stod och pratade med henne och en stund höll hon sitt huvud mot min mage och jag höll mina händer som skydd för hennes ögon mot flugorna. Hon stod alldeles stilla en lång stund och njöt av att slippa krypen i ögonvrårna. Gumman!
Idag fick hon ett litet mjukt men ändå väldigt nyttigt träningspass med min ridkompis som ryttare. De såg så harmoniska ut där de skrittade i små volter och andra mjuka böjningar. Hon verkade väldigt nöjd.

Jag fick chansen att samtidigt återknyta kontakten med en annan fjording. Hon är väldigt stark och envis, men så otroligt känslig. Ofta gör jag alldeles för mycket med mina händer, så det bara blir en dragkamp. Även om jag verkligen försöker vara mjuk. Men idag, på slutet, lyckades jag tvinga mina händer till ultramjuka halvhalter och supersnabba eftergifter vid minsta lydnad från hästen. Och hon blev så lyssnande, så jag kunde avsluta de sista övningarna med ganska långa tyglar, och ändå svarade hon. Gumman!

Alla är favoriter på sitt sätt, när man väl lär känna hur de fungerar. Like!

Grått i kvällssol... Vackert! Har pratat med henne en hel del den senaste tiden. Hon verkar ha uppskattat det. Undrar om det skulle märkas om vi tog en träningstur också... Skulle hon lyssna bättre? Antagligen, om jag bara lyckas lyssna in henne tillräckligt...

Kom just hem från en kort stallstur. Hälsade på några av hästarna i hagen. Märkte att småknotten är väldigt besvärliga.

Har inte riktigt hunnit med själv, känns det som. Då när jag står och pratar med en häst, eller ryktar och "svampar av" en häst, så är jag närvarande till 100 %. Men däremellan tycks allt gröta ihop sig. Hoppas på några semesterdagar nästa vecka då jag ska verkligen hinna ifatt mig själv och kunna hitta var jag befinner mig på tidsaxeln :)...
Låter besynnerligt. Men jag känner mig besynnerlig också. Jag hör av mig på nytt när jag vet vad som felas mig, annat än att jag är "hästsjuk" :)!

Ridkurs på kommande alltså... och faktiskt också hästmassagekurs! ... kanske jag sa det ren?

Ett par långa stallskvällar passar bra när det nu råkar vara paus i regnandet :).
Ikväll fick jag sätta mig i sadeln för en liten halvtimmes träningstur. Gamla fjordingdamen stod redo när jag kom till stallet. Och hon var framåt och positiv. Jag blev glad och försökte på alla sätt vara mjuk, följsam, låta henne lära mig vad som menas med mjuka hjälper. Och hon svarade mig mot slutet med mjuka böjningar (i vänster varv då, som hon är bättre på) på lång tygel. Dessförinnan behövde jag ju nog visa lite tydligare vad jag menade, men när hon förstod, så var det bara att antyda lite med sitsen och egen kropphållning. Like it!

Peppar mig själv inför ridkurs allså... Akademisk sådan. Tog en liten träningstur häromdan. I tur stod den äldsta fjordingdamen. Solen stekte, ridbanan var het och dammig. Så jag tänkte inte göra mycket, bara lite böjningar hit och dit, lite lydnadstest, lite fråga vilket humör hon var på.
Fjordingen tyckte inte om hettan, men var nöjd då inga småkryp störde just den stunden. Och hon svarade direkt på hjälperna, var väldigt positiv.
Men det jag märkte, som jag också läste om i Markus ridhandbok (på nätet), att man rider annorlunda så snart nån står och ser på. Mycket troligt är att man inte längre rider för hästens bästa, utan för att visa att man kan, visa att man får hästen att lyda osv. Och då är det inte längre horsemanship. Alltså det märkte jag senast. En ridkompis gav mig lite instruktioner/uppgifter från sin senaste ridlektion. Och genast blev det en inte enbart positiv ridupplevelse. Men jag märkte snabbt skillnaden, olusten, och sa: nätack, jag ska fortsätta som jag själv tänkt, och lyssna på hästen. För jag red ju trots allt på en äldre häst och vädret var tungt även för yngre hästar. Jag ville lyssna på hästen, inte på åskådarna... lyssna på mitt hjärta, inte på "jag ska visa".

Jag tror inte att träningen blev sämre för det. Det blev både böjningar och tempoväxlingar. Men utan att tvinga fram nåt. Och jag var genast mycket gladare inombords efteråt. Och det tror jag fjordingen var också...

Ett förberedande inför akademisk ridkonst -kurs alltså... Då behöver man prata med hästarna, söka kontakten på olika sätt. Det har varit väldigt varmt de senaste dagarna, så inga intensiva träningar på het ridbana är särskilt lockande för varken ryttare eller häst, men en hästdos måste man ändå få då och då för att överleva... 
Jag har varit inne i hästhagen, ryktat lite, masserat lite, pratat och fråga var jag ska klia mest :).

Och så kan man också söka efter tips från Markus Ridhandbok på nätet :)! Jag sökte efter nåt på google häromdan och fick in en diskussion som fanns just på denna Markus Holst ridhandbok. Angående akademisk ridkonst, bra och dålig sådan, och varför den kan vara både bra och dålig, eller rättare sagt beroende på ridinstruktören. ... Alla hästar är inte toppdressyrhästar, alla är inte topphopphästar, alla är inte toppfälttävlanshästar, men alla hästar trivs med omväxlande träning på rätt nivå. Och alla hästar mår bra av akademisk ridkonst på just deras nivå. Och akademisk ridkonst i sin rätta form erbjuder träning med hästens välmående i fokus. Och för ryttaren skulle jag säga... för som Markus säger i sin ridhandbok, ridning ska inte vara en massa måsten. Ridning och hästkontakt ska vara roligt, positivt. Och så blir det bara man ser till hästens egenskaper och dess lynne, lyssnar in... horsemanship.

Jag hittade en så intressant tråd i Markus ridhandbok så jag måste printa ut den så jag kan läsa den utan dator :).

Är åter anmäld till en kurs med "utländsk" ridinstruktör om några veckor. Hur ska jag förbereda mig?
Vill hitta den rätta "känslan", hur det känns när hästen jobbar på rätt sätt.
Vill få små praktiska tips om hur man kan få hästen att mer och mer jobba på rätt sätt.
Vill hitta just såna tips som gör att man utan krafttag får hästen att förstå vad man menar.

Där spelar vikthjälperna förstås en stor roll.
Borde sätta mig på en sån där balansplatta som man egentligen ska stå på... Det går att sitta på dem också (antingen på golvet eller så placerar man plattan på en rak stol) och öva upp lite mer rörlighet i "sittdelen" av kroppen. En ridinstruktör pratade en gång om att dansa salsa. Och det är väl lite just de rörelserna som är bra, i liten skala, när man ska justera viktfördelnningen i sadeln. Och när man ska störa hästen så lite som möjligt i dess arbete. Alltså vara följsam.

En annan viktig sak är "bålstabiliteten" som Jan Brink pratade om i Ponnyakuten i år. Som gör att man inte säckar ihop och är vinglig framåt och bakåt vid tempoväxlingar, utan kan sitta så rakt ovanför hästen som möjligt i alla lägen. Över hästens mittpunkt. Ha, kom att tänka på den där gungande leksaken som passar för riktigt små barn, en liten clown eller gumma eller nåt, med en stor tung klump i botten. Så hur man än puffar till den så gungar den tillbaka till utgångspunkten. Men den vinglar en hel del innan den slutar röra sig, och det är just den vingligheten som man gärna skulle träna bort.

Där har väl Sally Swifts tankar om centrerad ridning en liten fin bild om hur nån drar en uppåt i håret. Och då alltså i det hår som sitter fast snett bakåt ovanför öronen. Om man föreställer sig att nån håller i det håret och lätt drar rakt uppåt medan nedre delen av kroppen gungar med i hästens rörelser så borde man rimligtvis hållas rätt så bra vid hästens vikt-mittpunkt. Och då underlättar det om man är rörlig i "sittdelen".

Tja, varför skriver jag det här? För att ni ska lära er? Njae, snarare för att påminna mig själv om vad jag borde tänka på... inför ridkursen, inför nästa träningspass, inför morgondagens kontorssittande (upp och dansa salsa så fort arbetskamraterna har ärende till nåt annat rum :) ...)!

Måste nog se till att få hälsa på en fjording i morgon...

Fjording på grönbete. Sommarblå himmel. Gräset grönt. Vinden skön. Sommarlov.

Mitthobbyrum tillbringade eftermiddagen/kvällen vid stallet. Det blev att hämta hästar från grönbetet - alltid sån speciell känsla att gå där i gräset i den stora hagen, plira med ögonen mot solljuset: vilken var det jag skulle ha nu då? Och så att hälsa på dem som kommer fram och undrar vad man har för ärende. Och sen att se till så det inte blir bråk på väg till grinden. Och naturligtvis en sväng förbi vattenbaljan ifall hästen behöver få ta en klunk först. Jo, hon var törstig idag. Ordentligt. Så hon fick dricka i lugn och ro. Jag hade ingen brådska.

Sen en ryktning, lite koll om hon hade många insektsbett, och så ut på ridbanan. Banan var fuktig och så där lagom. Inget damm, inte för våt. Toppen. Men hästarna har just precis fått börja gå på grönbete, slukar säkert gräset alltför ivrigt, äter kanske lite för mycket, och blir lite dåsiga sen när det blir jobbdags. Så jag fick jobba lite extra för att väcka fjordingdamen idag. Men hon var nog sen väldigt positivt med. Och fick sen efteråt avsluta med en lugn ridlektion innan hon fick ta kväll. Det blåste så där lagom. Inte just alls otyg i luften. Bara en geting som ibland trodde vi var en blomma, men han fick sig några gånger med spöt i luften så han gav sig av mot lugnare marker.

Föltider för många. Den här krabaten är nog några år gammal vid det här laget men man minns med hjälp av bilder...

Sen växer de opp och deras egna personligheter kommer fram allt tydligare. Väldigt intressant att iaktta och märka vid hantering hur olika hästar kan vara som ändå växt upp på samma gård.

Och så har vi ju mammornas humör då, som skiftar alltefter vilken dag det är .Och nu pratar jag fortfarande om hästar :)!
Fick möjlighet att lite träna den gamla fjordingdamen igår. Ibland har hon dåligt humör vid hanteringen, men till 99 % är hon samma lugna fjording på banan oberoende humör. Igår hade hon en bra dag. Inga sura miner, ingen vresighet. Jag tror hon hade semester, som jag, och iddes inte bry sig i sånt som hon annars kunde vara irriterad över. När jag kliade henne under pannluggen, vände hon sakta sitt nedsänkta huvud mot mig så att jag skulle fortsätta lite till. Jag tänkte: nu skulle hon ha världens chans att ge mig ett tjuvnyp. Men hon fortsatte njuta. Och sen på banan var hon lyssnande och lydig, även om hon också sa till när hon tyckte nåt var på tok :). Vilket jag respekterade och försökte förstå och i stället lurade henne att göra nåt annat.

En terapistund, och alltid lär man sig nåt nytt!

Inte min hårfläta. Även om min mor påstod i tiderna att jag har hår som hästtagel. Det här är äkta hästtagel. Och att stå i vårsolen och fläta den och småprata med hästen är terapi...

(Nu är det här också en gammal bild och hästdamen ifråga vet jag inte alls om hon finns längre och i så fall var.)

Det blev en varm stallsrond idag. En kompis skulle delta i en ridlektion, jag hade planerat att pyssla om en gammal favorit och skritta henne lugnt på banan. Men när jag kände den brännheta solen, och den torra luften, så kom jag på andra tankar: fjordingdamen ifråga hade lätt att få svårt med andningen, bäst att inte anstränga henne i den här luften. Bättre att vänta på lite friskare väder.

I stället tog jag en rond i hagarna. En ung kille som jag pratat med tidigare slutade äta när jag ropade på honom, och jag gick in i hagen med en ryktborste och gav honom en enkel putsning medan vi pratade om ditt och datt :). Sen lät jag honom fortsätta äta, och for in i den större hagen. Vem var intresserad av en enkel ryktning där?

Jag hade siktat in mig på den stora killen, men han var upptagen med att möblera om med en trädstam med spretiga grenar som låg på marken :). Okej, det finns väl andra, tänkte jag. Överraskad blev jag att den gamla fjordingdamen från gårdagens ridtur stod och "ignorerade" mig, annars brukar hon kunna dra sig undan om hon vill vara ifred. Jag frågade om jag får rykta henne lite, hon nickade med huvudet och tuggade. Så jag började försiktigt strax bakom örat där jag vet hon har ett favoritställe :). Hon rörde sig inte en tum medan jag ryktade henne. Vi fick en fin pratstund tillsammans i solen :). Samtidigt sneglade jag på ridlektionen på banan bredvid och lyssnade på vilka uppdrag de fick att utföra där. Man kan kanske snappa upp nåt knep till nästa träingspass!

En sak som jag tänkt på efter gårdagens ridtur, nåt som sagts många gånger av många: Om man har problem att få hästen att utföra en sak, kan man försöka dela upp uppgiften i små etapper och gå ett steg bakåt och ta det bit för bit, i stället för att prompt försöka driva igenom allt på en gång. Det kräver mer av ryttaren men det blir så mycket roligare när man ser framsteg, även om de är små.

Grönt i backen och i skogen... snart! Björkarna håller som bäst på att slå ut där det är som varmast och mest i lä. (Den här bilden är från nån tidigare vår, därför är trädens löv så stora.)

Idag har det verkligen varit varmt! Men när jag gick förbi hästhagen var det ingen som klagade där, alla hade placerat sig i samma hörn av hästhagen, en del stod med sidan mot solen, en del låg och dåsade, precis som om de solade :). Men törstiga är de. Så fort det fylls på i vattenbaljorna är de där och tar djupa klunkar. Man riktigt ser hur de njuter av drycken. Värmen är väl också som bäst nu innan alla flygfän har vaknat och börjar surra omkring dem och bita dem.

Igår fick jag en annan av mina önskningar uppfylld. Jag fick plötsligt chans till ett ridpass på den äldsta fjordingen, och det sammanföll med att jag faktiskt var koncentrerad och visste vad jag ville träna och vad hon kanske behövde mest just då. Det var inga andra ekipage som jag behövde hålla ett öga  på, vilket ju brukar vara fallet ganska ofta. Men den här gången fick jag riktigt söka den där rätta kontakten och lirka med tyglarna tills jag fick den där lilla böjningen till höger, det där lilla steget i rätt riktning, den där tydliga öronvippen som betydde att fjordingen lyssnade... Jag var så glad över den stunden!

Sen tog hon chansen ett par gånger och satte av längs långsidan, bara i rena glädjen, och jag lät henne sträcka ut en stund innan jag återigen plockade upp kontakten och fick henne att jobba lite mer koncentrerat. Jag är så glad över samarbetet! Visst får jag jobba en hel del på det, men det ger så mycket när det lyckas!

Mått för svanskappa? Nää, jag gick bara efter en fjording häromdagen, när hon kom hem efter en terrängtur, och kunde inte låta bli att fota med telefonen.

Idag blev det fjordingrykt, en av de absoluta favoritfjordingarna från förr, massor med päls, och lite svansutredning. Sen en liten barbacka ridtur på ridbanan för att pejla hur hon kändes, och för att hon skulle få röra på sig i lite lugn skritt efter att hon stått så snällt medan vi ryktade.

Lite tempoväxlingar i skritt för omväxlingens skull, och så mindes jag hur jag förr brukade ha henne att "smyga" fram emellanåt, och hur bra hon var på det, fast hon annars har en ganska ordentlig skritt. Jag kände också nu hur hon samlade sig i den smygande skritten och bakdelen liksom sjönk ner under mig :) (okej, bara någon centimeter men ändå! barbacka reagerade jag så mycket mer på det). Sen lät jag henne gå framåt rejält i lång avslappnad skritt. Öppna var inget problem för henne, även om hon var lite stelare i ena sidan. Det var så roligt att knyta kontakt med henne igen!

Terapi i isande kyla men vacker värmande vårsol.

Stallsturen blev kortare idag. Iskall vind och förkylning passar inte vidare bra ihop. Men fick lite hästkontakt i alla fall, så jag överlever en stund :). En fjording stod färdigt sadlad och väntade på en ryttare, så jag passade på att klia henne lite runt öronen och där tränset sitter, där det brukar kunna klia. Hittade inte den här unga fjordingdamens favoritkliställe, känner henne inte så bra :), kanske nästa gång...

Bilden på "flygande mattan på skaren" som jag lade upp häromdagen är ju en sån där snabb Paint-bild, därav de besynnerliga färgkombinationerna och ihopflytande strecken :). Är lite för lat emellanåt för att ta en riktig kamerabild för att illustrera det jag skriver om, och så är det lite roligt att "klotta" med färg...

Köpte senaste Hästfocus idag, så nu har jag nåt att läsa igen. Intressanta saker om dressyr på nordsvensk och akademisk ridning och allt möjligt... Återkommer kanske om jag hittar nåt jag "borde uttala mig om" :)!

Det där jag skrev igår, om att använda vikthjälper som assistans vid böjningar...

När man böjer från sida till sida så bör man ju rakställa hästen emellan. Ibland hinner man bättre rakställa den om det t.ex. är fråga om en stor åtta mitt på ridbanan, eller om man t.ex. rider över några bommar just där man ska byta från vänsterböjning till högerböjning. Men om man rider ett mindre mönster är det kanske knepigare att hinna rakställa så att inte hästen sen "ramlar in". Där är vikten "av stor vikt". Att man sitter mitt över, och absolut inte "ramlar in" själv till den sida man ska böja, som för att hjälpa hästen att hinna. Mest hjälp får hästen av en bra inramning, bra stöd med lugnt men tydligt tygeltag, men också att man på ett sätt väntar in hästens egen böjning, och inte heller glömmer innerskänkelns betydelse. Vikten är ju alltid viktig, men det märks kanske bättre om man slarvar när man rider "små mönster".

Nåja, det här var ju nog droppen. Att jag ska låtsas skriva hur man ska rida si eller så... men jag måste helt enkelt testa mina tankar "till pappers" och påminna mig själv om vad jag ska tänka på. Protestera gärna om det känns så! Jag tänkte bara att om jag reflekterar över det här lite mer så kanske jag minns bättre sen... Man behöver väl inte alltid upprepa alla gamla misstag! :)

Ridning är verkligen terapi. Så är det. :)

Fjordingkillen kollar in vad flocken håller på med i hagen, dit han ska efter träningen.
Men det var inte han som jag "tränade" idag. Det blev faktiskt hans mor, igen, om jag inte misstar mig på släktskapet... hon som är sådär extremt känslig, kräver väldigt mjuk hand, samtidigt som hon kan så lätt tycka helt tvärtemot om man inte är tillräckligt mjuk...

Det blev helt apropå chans till en träningsrunda i dag. Det var vackert vårväder, lagom kallt, och ridbanan har ännu inte börjat visa tydliga tecken på menföre. Alltså perfekt.

Och jag fick åter uppbåda all min koncentration för att hitta mjuka tygeltag, "halvhalter framåt", rama in hästen mjukt så hon känner stödet och tydligheten i ryttarens uttryckta önskan, låt henne inte smita, förhasta inte vid tempoväxlingarna, förbered noggrant, använd vikthjälper som assistans vid de olika böjningarna från höger till vänster till höger igen för att inte behöva alltför tydliga tygeltag, eftersom hon då kan få för sig att protestera...
Och så jobbade vi plötsligt tillsammans. Jag fick bekräftat en del saker jag visst förr, och framför allt fick min kropp bekräftat hur mjuka hjälperna ska vara för att fjordingen ska lyssna och göra det hon hör. Hoppas mitt minne fick lite tydligare bilder att plocka fram sen nästa gång, så jag genast hittar den där mjuka kontakten.

Det är bara att konstatera att mjukt samarbete med ett så stort djur är verkligen terapi, tar fram en mera harmonisk sida i en.

Jag har varit på konstutställning ikväll. I mitt kök. Här och nu. Tog en titt på Lundagårds hemsida den 22 februari 2013 och hamnade mitt i ett svartvitt konstgalleri, en minisamling vackra bilder på mer eller mindre alldagliga saker. Och jag lämnade vernissaget med ett leende på läpparna :). Trevligt!
Vilket fick mig att komma ihåg det jag läste för nån timme sen i dagens Maaseudun Tulevaisuus. En konstnär vid namn Päivi Latvala hade utställning nånstans i Tammerfors (?) och hon målade djur, framför allt kor och andra djur som hör till landsbygden. Hittade hennes galleri HÄR och fick alltså också gå på hennes konstutställning! Det stod nämligen om hennes faktiska utställning i Tfors att besökarna oftast gick ut sen med ett leende på läpparna. Speciellt de som själva kommit i kontakt med landsbygdens djur. En utställning alltså som gav gott humör. Sånt gillar jag!

Att jag sen själv mitt i allt befann mig på fjordingryggen idag på eftermiddagen, helt oplanerat, och fick känna av en hel del gott samarbete med fjordingen, det tar också fram ett leende på mina läppar nu när jag minns det. Det var samma fjordingdam som förra gången, hon som egentligen är så jättekänslig, fast hon kan vara tvärtemot. Jag fick åter testa min förmåga att ge henne frihet men lura henne att lyssna och lyda med en liten liten fingervisning. Och det gick!
Samtidigt smög sig ridrädslan runt ridbanan. Dels rasade det ner snö från ett tak i närheten, och fjordingen blev fundersam. Dels var det en granne som plötsligt tvättade sin bil med en fräsande högtryckstvätt. Dels tror jag att nån tömde slambrunnen lite längre bort. Jag hade fullt sjå att hålla mig själv i schack och inte bli osäker.
Fjordingen lyssnade på mina hjälper, koncentrerade sig noga, och när jag såg att hon åter vinklade sina öron till att lyssna på mig i stället för på mystiska dunder, fräs och kaboom runtom, så visste jag att jag kunde lita på henne.
Efteråt var jag alldeles slut av koncentrationen. Men med ett leende på läpparna!

Vinterpälsar överallt. Det kan behövas lite extra värme när det blåser snöyra runt knutarna :).
 Fast så mycket som de här killarna busar med varann lär de inte behöva frysa.

Det blev en trevlig ridstund på ridplanen idag. En annan häst än jag ställt in mig på. Kanske det var därför  det gick bättre än väntat :)? Det jag hade planerat göra blev inte av, men det blev egentligen bättre ändå. Jag fick fightas med ridrädsla-spöket igen. Inte så tydligt, men ändå, det kryper runt ridbanan och väntar på lägligt tillfälle... Fjordingen var piggare än vanligt, trots en terrängtur strax innan som borde ha fått henne "lugn och sansad". Ute på fyrkantspåret ville hon ta kontrollen och rusade i traven. Jag fick chans att fräsa "stick!" åt ridrädslan, och i stället låta fjordingen trava frejdigt på, men lite försiktigt lirka för att få henne i en mera samlad trav utan att för den skull tappa energin. Det var lite knepigt eftersom hon egentligen är så hyperkänslig och jag inte riktigt klarade av så mjuka halvhalter som jag borde. Men jag tyckte att vi ett par ögonblick hittade rätt så bra samarbete, som också syntes bitvis när jag "jobbade henne på volten" (visst låter det proffsigt :) som om jag skulle kunna...) och hon hur mjukt som helst böjde sig och lyssnade så noga på mina hjälper.

Till slut, när jag sadlat av henne och ryktat henne, stod jag en stund och kliade henne på en punkt strax under örat och hon stod med halvslutna ögon och bara njöt, alldeles stilla... Det kändes bra. Hästterapi.

Fjordingkillen spanar in vad som händer framför stallet.
Kanske hans mamma står där, färdigt sadlad för en terrängtur. Eller, som igår (alltså förrgår, detta inlägg har skrivits på förhand), för en liten tur på ridbanan.

Jag har följt med tv-serien i yle2 om Ypäjä hästinstitut med både positiva och negativa tankar efter avsnitten. Men det är intressant att se glimtar ur verkligheten. Både trist och sur vardag och roligare ljusglimtar.

Senaste avsnitt visade lite om tjejerna som var på praktikplats på olika stall/ställen runtom i landet och även utomlands. En tjej fick vara praktikant på Kyra Kyrklunds hemmastall i Sverige. Tjejen fick chans att rida Kyras egna hästar, lite korta privatlektioner på hästar som är sgs. fullärda. Sen såg man hur hästen gick när Kyra själv satte sig upp och gjorde diverse galoppombyten i varje steg osv...
Praktikanten konstaterade hur svårt det är för en "nybörjare" som hon att sätta sig i sadeln på en häst som kan så mycket och som är så känslig. Hon hade bl.a. svårt att fatta galopp rätt. Men hon sa sen, att det ju blir så för en häst som är känslig att han blir förbryllad över alla motstridiga hjälper inklusive viktförändringar som en "nybörjare" åstadkommer. Han vet inte vilken han ska lyda av alla order han får. Vi tycker kanske att vi säger tydligt med skänklar och sits, men så kan det ju hända att händerna är för oroliga och inte alls talar samma språk.

Man får bara konstatera, som jag efter senaste ridtur på banan: När jag blir stor ska jag lära mig rida ordentligt...