Mrs Scott heter aklejan som i somras trivdes så alldeles förträffligt med en helt vanlig finsk prästkrage.
Nu var jag just ute i blomsterhörnet (gav morgonmål åt kaninen) och med en härlig höstsol i ansiktet kollade jag in de sista fröna av nämnda Mrs Scott. Jag la dem i en burk i farstun, vet inte om jag har fler av de köpta fröerna... kanske inte de egna är lika bra, men det går ju att testa.

Sol i ansiktet ja, och nu just hörde jag ett konstigt ljud på fönstret, jaha, det regnar!?
Jag hann åtminstone planera lite var jag skulle placera höstfloxen, sköldpaddsörten och nejlikroten. Men allt är ju så genomvått så jag vet inte om jag ska blöta ner mig nu, eller vänta att det torkar lite. Knappast torkar det mera i höst...

Hur som helst, hann med en några minuters solstund ute innan molnen hopade sig och regnet började. Klarar mig nog inte utan tur i regnet i alla fall, här ska hämtas potatis ur landet...

*

Stella media eller våtarv har jag nån gång fotat på riktigt nära håll och försökt lura er att det är en riktigt fin exotisk blomma som jag plockat in i vasen... Men det är väl inte många som luras. Det slingriga ogräset fick ett helt eget inlägg på bloggen greenspire.se och vid närmare läsning så är det väl förtjänt att nämnas. Borde jag ha tagit tillvara våtarvet jag rensade ur potatislandet för en tid sen och smörfräsa som spenattillägg i maten ... som greenspire.se skriver...

 

"Den saftiga stjälken gör våtarven krispig och god i sallader. Det är välkänt, även om jag själv inte provat ännu.  Ju spädare skotten är, desto godare är de. Men jag minns också hur farmors höns kastade sig över tuvorna man slängde in i hönsgården som barn. Man kan gärna mortla våtarven till pesto eller smörfräsa den och smaksätta med citronsaft och salt. Smaken ska vara lik spenat. Och näringsmässigt ligger den inte alls efter. Hör bara – 15 procent av växtens vikt är rena proteiner. Innehållet av kolhydrater och mineraler och spårämnen är också väldigt högt för en grön växt. Dessutom innehåller späda blad mängder av C-vitamin, antioxidanter och betakaroten. "
skriver Greenspire.se som har mycket annat intressan att skriva både om den här växten och om många många andra.

Ja, jag tjatar om min blåvita saintpaulia, men det är bara så att jag blir glad när jag ser den ;)!
Den här bilden tog jag för en stund sen med laptopen. Svårt att tro att blomman hade knappt nåt friskt blad i våras :). Se där vad tålamod kan göra! För god vård är det inte, åtminstone inte medvetet, det blev bara så här :)!

Och ute är det grått och höstigt. Men så ska det vara den här tiden på året. Och egentligen ljuger jag nu så det bara sprakar höstfärger om det, för det är nog bara luften och himlen som är grå (disig), resten är både gult, grönt, rött, orange, mustigt brunt osv. osv. :) och mitt i allt några klart sprakande indisk fingerört, någon blodnäva med sina härliga blad, den nya blålila höstastern och ... Borde jag ta mig en promenad där ute innan jag åker till jobbet? :)

Igår kväll blev det en biltur i skvalande regn längs långa skogsvägar, både raka och krokiga, och hem kom jag med en navkapsel mindre... Jag vet ungefär var den flög av, men vet inte om det löns att åka och söka den, möjligen flög den långt ner i diket...

That´s life in the country.

It.s a rainy day...
... och löven är nog gulare nu än när fotot togs.

Höst i massor därute, trots värmen.
Och fortfarande inget gjort i trädgården... höstplanerna börjar rinna ut i sanden...
Det är bara att ta en dag i taget och se om det ändå finns nån tid/inspiration någon dag att göra nåt.
Då återkommer jag med berättelser om hur duktig jag varit och hur mycket och fint jag gjort i rabatterna.
Det kan också hända att jag återkommer för att berätta att inget blev nåt alls, att jag får stänga trädgården för vintern och bara godkänna fakta. Inte i år heller :).
Ha en bra höst hörni!

Drottningaklejan har visat sig ännu en sommar.
Hon hade nog flera blommor men själva plantan är så liten att man tror hon ska ge upp.

Närmaste grannen är en humle som har en tendens att vilja krama aklejan alltför mycket och alltför våldsamt. Det är nödvändigt att då och då ta en titt på aklejan, befria henne från humlens alltför närgångna kontaktsökande. Men man får vara försiktig. Humlens greppande skott sitter rätt hårt fast och kan slita vilken blomma som helst i bitar om man inte tar det systematiskt, oftast då motsols, eftersom humlen snirklar sig runt omgivningen mesols...

Men som sagt, aklejan har klarat sig, och jag har tänkt snygga till hennes omgivning lite, dels för att hon ska klara sig ett år till, dels för att hennes andra grannar också ska klara sig. Där finns en vinröd astilbe som är liten men otroligt vacker. Där finns också en rätt ny stjärnflocka, också mörkvinröd, vacker och hållbar när hon väl börjat blomma. Dit har jag också tänkt placera den nya spetsmössan med sina vita stjärnor, och eventuellt också höstastern med sina blålila pigga blommor.

Eftersom dit kommer så många olika blommor, så får jag planera om rabatten lite, om jag bara hinner... Det beror på höstvädret, och på hästvädret... Projekt är i alla fall bra att ha att tänka på när man känner sig full av en massa måsten.

Indisk fingerört, praktlysing, vild förgätmigej, förädlad vitsippa osv.
Det här hörnet i trädgården är verkligen inte i ordning. Det blommas för fullt när det är den tiden på året, men det är djungelns lag som gäller, dvs de svagaste försvinner småningom.

Om man inte gör något åt saken.

Nu har det ju varit väldigt mycket häst denna sommar, ridskola och annat i hästväg, och så lite extra mycket på jobbet, lite för lite semester och och och...
Men kan inte hinna med allt.
Och det ska få vara lite roligt också, inte bara en massa måsten.
Så då har det blivit lite vilda hörn i trädgården i år.
Undrar hur det blir nästa år.
Nu är väl tiden då man planerar för nästa sommar i trädgården.
Rensar ur, vårdar ömt, hjälper plantorna att förbereda sig för en lång kall vinter.

Jag räddade ju en del favoriter från kvävning i våras/försomras, tog opp plantorna, placerade dem i burkar där de skulle få samla krafter helt för sig själva.
Det var höstflox av en vacker färgnyans, det var Tulikellukka (en orange/röd härligt pigg färg) och så ett par andra.
Men nu är det dags att placera ut dem. Var? Hittar jag någon plats där de får bättre med utrymme, där jag minns dem sen, där jag vårdar dem lite extra bra, där de inte slås omkull av hårda vindar...

Det verkar som om det skulle finnas mycket att hinna med ännu ute i det gröna. Det kan ju lyckas om hösten kommer snällt och försiktigt. Också morötterna skulle må bra av en snäll och försiktig höst...

Och så var det ju nykomlingarna spetsmössa och höstaster som borde få en fin plats... En helt ny rabatt nånstans kanske?



 

 

Nåt för storfiskarn att tala om...

... eller inte.

Det var så att jag har hamnat att ge akvariefiskarna mat eftersom familjens yngsta inte tål hantera fiskmatsburkarna. De torkade larverna får henne att nysa fruktansvärt och de allergiska reaktionerna sitter i nästan hela dagen.

 

Så jag ger dem mat. Så också denna morgon för en vecka sen.

När jag satt på akvarielampan så kollade jag som vanligt att alla fiskar var i farten.

Nej, jag kunde inte hitta svärdbäraren nånstans. Nåja, han kan gömma sig bakom pumpen eller termostat/värmestaven, han brukar ju lura i "vassen" där sedan han blev ensam svärdbärare för några veckor sedan.

 

Jag gav mat och skulle skynda vidare till morgonens andra göromål, då jag plötsligt hör ett konstigt ljud bakom akvarieskåpet. Jag visste där fanns ett hål i väggen som ledde till ett annat rum, så jag tänkte: oh, nej, mössen har börjat springa omkring i huset redan!

 

Men ljudet var lite udda, och jag tänkte jag måsta kolla ändå, och så såg jag i mörkret bakom skåpet att det var svärdbäraren som låg på golvet och flappade med stjärten som bara fiskar kan!

Jag slängde mig ned på golvet och försökte sträcka ut min hand så långt som möjligt bakom skåpet (det gick ju inte att rubba med sina 600 liter vatten ovanpå). Som tur är nådde jag just och just till fisken, plockade upp den, men han hoppade ur min hand igen, jag gjorde ett nytt försök och lyckades "fiska" upp honom :).

 

Jag slängde i honom snabbt utan att titta desto mer. Han rörde på sig, det var huvudsaken.

När han kom i vattnet var han väldigt omtumlad, vinglade hit och dit, simmade snett som sjuka fiskar brukar, och med en rejäl dammråtta längs ut på sin präktiga svärdbärarstjärt :)!

 

Försent att försöka ta bort den, tänkte jag, han dör väl ändå snart av sviterna från utflykten.

Men det är en vecka sen nu, och han simmar glatt omkring i akvariet, har börjat äta normalt igen, och har tappat sin långa svärdsvans!! Men det ser faktiskt ut som om han håller på att få en ny, som unga svärdbärare, man ser att svärdet växer ut .

 

En sann men lite otrolig fiskehistoria...