Favorit i repris :).
Minus 20 grader ute, ren vit snö, långa randiga mattor. Måste bara få skaka av dem där ute!
Känns så rätt, så länge det är trasmattor helt av tygtrasor.
Däremot kunde jag inte vara lika våldsam med de nya gångmattorna jag skaffade till jul, för där finns plast inblandat med tygtrasorna. Jag tog ut dem direkt i snön och skakade dem snabbt men försiktigt innan jag hängde upp dem på vädring. Sen efter några timmar när jag tog in dem gällde det att vara försiktig och inte bryta dem alls, för då skulle den -20gradiga plasten spricka sönder.
Men som sagt, de riktiga trasmattorna fick sig en rejäl omgång i snön, och jag tror de frustade glatt över de friska och rena snökristallerna!

Snötyngda granar... är väl snart ett minne blott tills nästa vinter. Men på min lilla vas finns de kvar året runt, och påminner om den gnistrande kalla dagen och den sköna promenaden jag tog när jag slog följe med en fjording som drog släden på skogsvägen och sen satte av i taktfast trav ute på åkern...

Bjällran runt fjordingens starka hals lät så vackert ännu när ekipaget försvunnit ur min åsyn.

En upplevelse som inte är alla förunnat!

Damma mattor på skare är ett måste åtminstone några gånger per vinter. Det är inte heller så många dagar per år som det är det där perfekta vädret. Med lagom ren snö, som ska vara skarp så den inte fastnar nämnvärt på mattorna, och helst en lagom vind så mattorna blåser bortåt när man håller i ena mattändan och "slår" mattan mot skaren. Gärna får solen skina varmt, men inte så varmt att snöytan smälter och blir blöt, för då blir mattorna också blöta.

Märk väl, det är fråga om gammaldags trasmattor, helst längre modell, och en stor snöyta. Då är det kul :).

Det går inte att damma plastmattor mot skare, och inte heller såna som är både trasor och plast. Eller visst går det, men plasten bryts sönder och man riskerar att lämna en hel del bitar av mattan på utsidan sen när man är klar. Mattplast och köld passar inte ihop.

Igår var det perfekt väder för mattor på skare :). Långa köksmattan (4 meter?) fick känna på den fina skaren, och med blåsten i min rygg orkade jag damma den så "vågorna gick höga" som på bilden (lite överdrivet). Billigt nöje :), mellan stallsturerna...

Jag har varit på konstutställning ikväll. I mitt kök. Här och nu. Tog en titt på Lundagårds hemsida den 22 februari 2013 och hamnade mitt i ett svartvitt konstgalleri, en minisamling vackra bilder på mer eller mindre alldagliga saker. Och jag lämnade vernissaget med ett leende på läpparna :). Trevligt!
Vilket fick mig att komma ihåg det jag läste för nån timme sen i dagens Maaseudun Tulevaisuus. En konstnär vid namn Päivi Latvala hade utställning nånstans i Tammerfors (?) och hon målade djur, framför allt kor och andra djur som hör till landsbygden. Hittade hennes galleri HÄR och fick alltså också gå på hennes konstutställning! Det stod nämligen om hennes faktiska utställning i Tfors att besökarna oftast gick ut sen med ett leende på läpparna. Speciellt de som själva kommit i kontakt med landsbygdens djur. En utställning alltså som gav gott humör. Sånt gillar jag!

Att jag sen själv mitt i allt befann mig på fjordingryggen idag på eftermiddagen, helt oplanerat, och fick känna av en hel del gott samarbete med fjordingen, det tar också fram ett leende på mina läppar nu när jag minns det. Det var samma fjordingdam som förra gången, hon som egentligen är så jättekänslig, fast hon kan vara tvärtemot. Jag fick åter testa min förmåga att ge henne frihet men lura henne att lyssna och lyda med en liten liten fingervisning. Och det gick!
Samtidigt smög sig ridrädslan runt ridbanan. Dels rasade det ner snö från ett tak i närheten, och fjordingen blev fundersam. Dels var det en granne som plötsligt tvättade sin bil med en fräsande högtryckstvätt. Dels tror jag att nån tömde slambrunnen lite längre bort. Jag hade fullt sjå att hålla mig själv i schack och inte bli osäker.
Fjordingen lyssnade på mina hjälper, koncentrerade sig noga, och när jag såg att hon åter vinklade sina öron till att lyssna på mig i stället för på mystiska dunder, fräs och kaboom runtom, så visste jag att jag kunde lita på henne.
Efteråt var jag alldeles slut av koncentrationen. Men med ett leende på läpparna!

Vinterpälsar överallt. Det kan behövas lite extra värme när det blåser snöyra runt knutarna :).
 Fast så mycket som de här killarna busar med varann lär de inte behöva frysa.

Det blev en trevlig ridstund på ridplanen idag. En annan häst än jag ställt in mig på. Kanske det var därför  det gick bättre än väntat :)? Det jag hade planerat göra blev inte av, men det blev egentligen bättre ändå. Jag fick fightas med ridrädsla-spöket igen. Inte så tydligt, men ändå, det kryper runt ridbanan och väntar på lägligt tillfälle... Fjordingen var piggare än vanligt, trots en terrängtur strax innan som borde ha fått henne "lugn och sansad". Ute på fyrkantspåret ville hon ta kontrollen och rusade i traven. Jag fick chans att fräsa "stick!" åt ridrädslan, och i stället låta fjordingen trava frejdigt på, men lite försiktigt lirka för att få henne i en mera samlad trav utan att för den skull tappa energin. Det var lite knepigt eftersom hon egentligen är så hyperkänslig och jag inte riktigt klarade av så mjuka halvhalter som jag borde. Men jag tyckte att vi ett par ögonblick hittade rätt så bra samarbete, som också syntes bitvis när jag "jobbade henne på volten" (visst låter det proffsigt :) som om jag skulle kunna...) och hon hur mjukt som helst böjde sig och lyssnade så noga på mina hjälper.

Till slut, när jag sadlat av henne och ryktat henne, stod jag en stund och kliade henne på en punkt strax under örat och hon stod med halvslutna ögon och bara njöt, alldeles stilla... Det kändes bra. Hästterapi.

Dagens mattelektion i mitt hobbyrum:).

En lång tröja med jättestor och tjock krage är likamed en lång tröja med kort resårkrage plus ett jättestort nystan grått otvinnat fyrtrådigt akrylgarn.
Tröjan var ett loppisfynd, härligt lång och skön, men med besvärlig krage att pressa in i vinterjackan... passade inte heller att ha utanpå jackan som en halsduk. Så jag inspekterade i vilken riktning kragen var stickad (maskinstickad nog) och hur den var fäst. Konstaterade att den skulle gå att riva upp så man får den kortare och så man får garn att avsluta kragkanten med sen. Eftersom kragen var stickad i nån slags patentstickning blev det ett jättenystan av den. Återstår bara att att sticka eller virka en avslutande kant på den resårkrage som blev kvar, så att tröjan bibehåller sin "hållning" vid axlarna.

Sen snurrar ju tankarna i bakhuvudet vad man skulle kunna göra av resten av garnet :)...

Det var det här handarbetet jag hittade "i mitthobbyrum" igår. Ska jag fortsätta? I så fall hur? och vad ska det bli till? Inte en väska, inte en skål, inte en korg, en matta...? Jag har bara klippt så långt som jag har virkat, så allt är möjligt :).

En annan sak jag hittade igår var en stickad strumpa plus ett halvfärdigt skaft till den andra strumpan. Kunde också helt klart göras färdig...

Jag fick i alla fall benvärmarna klara igår kväll. I tid så de hinner användas i rätt sorts väder :). (Annars brukar det ju vara så att man börjar sticka en varm tröja på vintern, men hinner inte få den klar förrän vårsolen värmer skönt. Eller så blir den sirliga stickade sommartoppen klar lagom till första höststormen.) Men denna gång alltså rätt klädesplagg i rätt årstid.
Det som dröjde med den andra benvärmaren var färgen på garnet. Jag stickade nämligen av Novitas Karuselli som ju är lite varierande i färgstyrka. Jag började nog med ett helt nytt nystan när jag stickade den andra benvärmaren, med tanken att färgnyanserna är lika då, men så var det inte, så jag blev tvungen att nysta fram rätt nyans två gånger under arbetets gång, så att de ljusare partierna skulle komma på ungefär samma höjd på båda benen. Men nu är det alltså klart.

Så... får jag starta upp ett nytt handarbete nu :)?

Det nya projekt som jag fick börja med igår var en ny porslinskruka. Det var ju kursdag igår, och konstigt nog lyckades jag fatta penseln och börja på. Jag intalade mig att jag bara ska "klotta slut" på de färger jag hade färdigt blandade på "paletten". Så jag började med delftblå blommor här och där, såna där med ett penseldrag per kronblad, lite asterliknande blommor. Sen hade jag en turkosblå färg också, neublau, som fick bli små, små stjärnliknande blommor i klasar om tre stycken. Sista blomfärgen jag hann med var vanlig ljus pompadour (röd) som blev små blommor liknande eterneller kanske... Allt huller om buller runt hela krukan. Medan de andra städade undan sina porslinsgrejer drog jag till sist dit några gröna blad här och där för att få en bättre "botten" att fortsätta med nästa gång, när krukan brännts den första omgången. Ska bli kul att fortsätta. Alltid lättare att fatta penseln när man har en "grundritning" som inte suddas ut. (En annan sak är att färgerna ibland kan bli mycket svagare än tänkt, speciellt om jag blandat färgen slarvigt, så man vet aldrig hur det ser ut sen när det kommer ur ugnen.)

Terapi i mitt hobbyrum!

Surfade runt häromdan på nätvågorna. Nånstans läste jag i en blogg om en dam som tagit itu med en hel del av sina halvfärdiga handarbeten. Ett i taget. För att kunna starta nya, kanske.

Jag smittades lite av den där ivern. Och har plockat fram en gammal sticksöm som jag tänkte få klar denna vecka, inte så mycket kvar, alltså. En annan sticksöm som blivit på hälft för att jag inte riktigt vetat hur jag ska fortsätta har jag också sneglat på. Jag överväger att riva upp den, eftersom idén inte riktigt artade sig som jag hade tänkt. Och garnet är ju hur bra som helst, trots att det är ca 30 år gammalt :).

Ikväll när jag sökte en helt annan väska ur skåpets skrymslen hittade jag ett annat handarbete som bara testades som hastigast för ett halvt år sen (jag tror till och med att det kan finnas en bild här på bloggen :)...) och det var just fem före att jag skulle ha tagit tag i virknålen och satt mig ner där på stället och fortsatt, trots att jag egentligen skulle starta en tvättmaskin och fixa mat och...

Har jag tur är detta ivriga handarbetshumör av en lite mer långvarig sort så jag får nåt klart. Om inte, så blir det väl nåt annat :). Som t.ex. ett porslinsmålningsprojekt...

Fjordingkillen väntar  på varmt vatten i kylan... Och sen är de så söta, även en del av de vuxna, när de dricker och öronen vippar i takt med klunkarna! :)

Det finns alltså mycket annat att se på, fundera på, än en datorskärm, ett internät fullt med information och skriverier... Vad går väl upp mot en fjording med rimfrost i päls och pannlugg, som kommer försiktigt fram till en vid grinden och med vidgade näsborrar tar in lukter från handskarna, blåser ut lite och blinkar fundersamt.

Samtidigt kan man passa på och ta in av den första vårvintersolen, följa fjordingarnas exempel och ställa sig så att man får maximalt av de här svagt värmande solstrålarna på sig. Några minuter kan man väl ha råd med att stå och andas in livet. Känna att just de här två minuterna har jag inte bråttom någonstans!

Fjordingkillen undrar om han ser bra ut med vindrufs i luggen. Och jag svarar förstås: Visst, du är såååå söööt! :)

Killarna motionerade sig själva idag, igen, medan det stod ett antal fjordingtjejer uppbundna vid bommen utanför stallet. Fjordingarna skulle ju visa sig coola och tuffa förstås inför brudarna :). De rusade runt, bråkade, nafsade, stegrade sig, galopperade runt runt i hagen, låtsades vara världens stridstuppar, för en stund. Innan de åter ställde sig vid maten och mumsade.
Just den här killen hade sin mamma där, och de pratade väl lite smått, hemligheter som ingen annan förstod. Söta små gnäggningar och frustningar.

Det blev alltså en skön stallseftermiddag, med en rätt kylig vind i pannluggen, men man höll ändå värmen med att rykta (vinterpälsen börjar lossna!! det är vår!!) och så putsa en fjordingman, också. Det där med att klippa en fjordingman är rätt kallt egentligen, för man kan inte ha handskar på, men samtidigt står man och spänner sig, har båda armarna upplyfta och då och då måste man stå på tå för att nå manen med den rätta vinkeln på saxen. Så det är ändå rätt varmt jobb. Och så är det ju närheten till hästen som värmer också. Speciellt när fjordingen, som idag, stod så blickstilla och halvsov, njöt av rykt och puts. Bara när det hördes en stavgångare i fjärran, knirr-knarr, eller en snöskoter som gasade i nånstans bakom skogen, så lyfte hon alert huvudet och kollade om det var fara och färde för hennes flock i hagen, om hon eventuellt borde varna
dem.

Sen blev det lite lugn skritt på ridplanen, lite böjningar och lite lite tempoväxlingar, från marken då. Bara för att mjuka upp lite. Och behålla kontakten. Terapi!

Fjordingkillen spanar in vad som händer framför stallet.
Kanske hans mamma står där, färdigt sadlad för en terrängtur. Eller, som igår (alltså förrgår, detta inlägg har skrivits på förhand), för en liten tur på ridbanan.

Jag har följt med tv-serien i yle2 om Ypäjä hästinstitut med både positiva och negativa tankar efter avsnitten. Men det är intressant att se glimtar ur verkligheten. Både trist och sur vardag och roligare ljusglimtar.

Senaste avsnitt visade lite om tjejerna som var på praktikplats på olika stall/ställen runtom i landet och även utomlands. En tjej fick vara praktikant på Kyra Kyrklunds hemmastall i Sverige. Tjejen fick chans att rida Kyras egna hästar, lite korta privatlektioner på hästar som är sgs. fullärda. Sen såg man hur hästen gick när Kyra själv satte sig upp och gjorde diverse galoppombyten i varje steg osv...
Praktikanten konstaterade hur svårt det är för en "nybörjare" som hon att sätta sig i sadeln på en häst som kan så mycket och som är så känslig. Hon hade bl.a. svårt att fatta galopp rätt. Men hon sa sen, att det ju blir så för en häst som är känslig att han blir förbryllad över alla motstridiga hjälper inklusive viktförändringar som en "nybörjare" åstadkommer. Han vet inte vilken han ska lyda av alla order han får. Vi tycker kanske att vi säger tydligt med skänklar och sits, men så kan det ju hända att händerna är för oroliga och inte alls talar samma språk.

Man får bara konstatera, som jag efter senaste ridtur på banan: När jag blir stor ska jag lära mig rida ordentligt...

En väska virkad av mattrasor, en bild som jag haft förr. Men den får illustrera dagens text här i Mitt Hobbyrum.

Jag kikade nämligen in på bloggen vform den 22 januari 2013 och hittade en intressant version av vävda stolsdynor som är "färdigt vadderade"! Låter intressant! Och blev verkligt fint! Kul med nya idéer och att man så här via bloggar har möjlighet att ta del av dem. Samma blogg är i övrigt också positiv och trevlig att titta in på då och då, och så är det så många fina naturbilder! Både fotade och målade! Jag blir alltid inspirerad att göra nåt själv...

Mitt Hobbyrum går lite på sparlåga, känns det som. Beror det månne på att en del julgardiner ännu borde bytas till andra, eller att jag fått för lite hästdoser den senaste tiden?

I morgon sitter Mitt Hobbyrum i alla fall på porslinsmålningskurs och målar stora snötyngda granar på en liten porslinskopp. Tänkte jag. Eller så blandar jag till lite pennfärg för stiftspennan och börjar designa egen porslinsburk med porslinslock, som jag impulsköpte på ett varuhus i stora stan söderut häromdagen. Burkens lock har en tätningsring för att locket ska vara tätt, så locket får förbli vitt, men på burken kan jag plita ner vad som helst och hur mycket som helst.

Vita ytor, penslar, färg och några timmar. Det betyder att man mår bra i Mitt Hobbyrum :)!

Amaryllis nummer två blommar nu! Nummer två alltså av de som tillbringat sommaren ute i trädgården. Det är deras tredje jul här, så jag är väldigt glad att båda faktiskt blommade! Ska det månne gå att få dem till blomning även nästa jul? Beror säkert en hel del på hur sommaren blir, regnig eller torr. För mitt vattnande är inte så hävt...

Men dagen förgylldes ändå mest av en liten ridtur på ridbanan i strålande vintersol och med gnistrande skog runtom! Jag och min trogna stallkompis :) tog en sväng till stallet för att se om det hände nåt där. Och till vår glädje stod två hästar där och väntade på nästa ryttare. Under tiden de väntade på att ryttarna skulle anlända fick jag och stallkompisen ta en liten runda på ridbanan. Jag red på samma fjording som måste stå ut med min barbackaritt senast. Den här gången hade hon sadel, så jag koncentrerade mig på att böja henne och få henne mjuk i båda sidorna. Ibland infann sig den "rätta känslan" (som jag fått känna av på de några ridlektioner jag fått i att träna hästen till bättre bärighet... eller hur man ska uttrycka det) så jag antar att nåt i alla fall blev rätt :). Fjordingen verkade också nöjd i det stora hela. Hon frustade en hel del och såg nöjd ut efteråt.

Ändå märkte jag att jag saknade det där pysslandet med hästen efteråt, ta av sadeln, rykta, föra till hagen... Allt det där rutinmässiga arbetet i hästens omedelbara närhet. Det ger så otroligt mycket! Kan inte alls förstå dem som bara kommer direkt till en lektion, sitter upp, rider, sitter av, går hem. Jag pratar ju nästan hela tiden också med hästen, berömmer, småpratar...

Hur som helst en toppen stallsdag!

Barbacka passar bra på vintern när det är kallt. Då får man del av hästens värme. Och då känner man också hästens rörelser på ett helt annat sätt.
Fick jag konstatera idag när det var premiärtur detta år på hästryggen. Och det hade inte blivit mycket till ridturer i december ifjol heller. Så jag var rätt så pirrig av nervositet, stel i kroppen, osäker på det mesta, och var inte alls säker på att överleva :). (Jag har ju trots allt tidigare drabbats av plötslig ridskräck och vet att den kan dyka upp när som helst.)
Nu var det aldrig tänkt att jag skulle rida barbacka. Men av olika omständigheter blev det bara så, att jag endast tränsade fjordingen, sa åt henne att behandla mig snällt och bara skritta med mig, sen gick jag till påstigningsrampen. Väl däruppe konstaterade jag att hon ju nog stod snällt och väntade på att jag skulle sätta mig till rätta, men hur i all världen skulle jag hållas på den ryggen, med vanliga vinterbyxor och inga helskodda ridbyxor?

Väl inne på ridplanen började jag söka mitten, alltså mitten på mig själv och mitten på fjordingen, och försökte passa in vikterna (benen o armarna) så att det skulle bli lika mycket vikt på båda sidorna (dvs. jag hade tänkt hållas på ryggen :)...). Sen mindes jag nåt som Kyra Kyrklund sagt (i någon av fjolårets Hippos-tidningar) angående sitsen:
Det är inte benen som ska hålla er på hästryggen, det är jordens dragningskraft som ska sköta det!
Så då försökte jag sitta lugnt, avslappnat, men ändå, med tanke på Sally Swifts Centered Riding -idéer, lätt som om någon dragit mig i håret rakt uppåt. Jag ville ju inte vara extra tung och obekväm för hästen!

Ridinstruktören höll en ridlektion åt ett annat ekipage i andra ändan av ridbanan och slängde en intressant kommentar till mig:
Du kan ju åtminstone inte sitta snett nu när du rider utan sadel, för då trillar du av! (Jag brukar nämligen ofta klaga på att jag sitter så snett så hästen inte förstår mina hjälper alls, eller missförstår dem helt...)

Oj, vad jag försökte koncentrera mig! Till saken hör att fjordingen jag red på är känslig för alla små sits- och vikthjälper. Först vinglade vi nog väldigt hit och dit, men mot slutet tyckte jag faktiskt jag började få ordning på mina "kilon", alltså de olika klossarna till armar, ben och huvud, som påverkar var min viktmitt finns och som alltså också påverkar hästens rörelser i allra högsta grad!

Åter konstaterade jag hur bra en longeringslektion skulle vara för mig. Alltså att nån longerar hästen och jag får koncentrera mig på att sitta rätt!

Det gjorde gott att få ta en tur på en fjording, och barbacka var inte fy skam! Och var det nu sen nån som såg när jag mödosamt kravlade mig ner från hästryggen så må de väl skratta då... jag hade lite sjå att få med mig mitt högra ben över fjordingens breda rygg när jag skulle sluta :).

Vädret har fixat naturliga julprydnader igen där ute. Okej, det är dags att dansa ut julen, som fjordingkillarna när de bråkar med varann i hagen, men lite pynt skadar inte när det är så här naturligt! (gammal bild, igen...)

Tog en liten vända förbi stallet och hästhagen för en stund sen. Gav lite mellanmål åt hästarna, pratade med dem, gosade med dem som kom fram och ville prata. Bland annat den här fjordingdamen (gammal bild, igen...) kom fram och snusade på mina handskars kanindoft. Hon är barfota sen ett antal år tillbaka. Och jag tror väl hon trivs bäst med det. Hon går mest på mjukt och barfotavänligt underlag numera. Och är inte i hårt jobb heller, så...

Läste de sista artiklarna i senaste TunneHevonen för en stund sen. Mycket att begrunda.
Bland annat fanns där en artikel om hur hästen kan lära oss att leva i nuet. Vi har en tendens att grubbla på det som varit och oroa oss eller planera för det som skall komma, medan hästen lever nu och ger feedback på det som händer nu. Därför menar somliga att samarbete och kontakt med hästar kan hjälpa oss mänskor att leva mer autentiska, lära oss att godkänna det vi upplever och känner just nu, lära oss att möta verkligheten och klara av den, i stället för att fly... Samtidigt kan vi bli förvånade och förbryllade när hästen
reagerar på vårt verkliga jag och vi inte alls förstår varför. Tills vi hittar oss själva, hittar nuet, och på nåt sätt godkänner den nuvarande känslan, lugnar ner oss, och får märka att hästen också slappnar av när den märker att vi är mera äkta...

Vet inte hur mycket som stämmer av allt det där, men nåt finns där... nåt som gör att hästkontakt innebär terapi...
Terapi som är livsnödvändig för mig, känns det som. Det är måndag i morgon igen. Vad nu det innebär... :).

Fjordingkillar i vinterskymning. Hästar i rörelse på ridplanen. Och bakom den flockens tjejer...
Visst måste killarna kolla in dem lite då och då och fundera vad de sysslar med! Sen kan de köra på för fullt igen och fajtas lite, när det nu äntligen är lite vinterkyla och bättre underlag i hagen att jaga varann på!

Fjordingman i farten, men jag hann ta en bild, sådär som man ska ta en fartbild, man följer med det rörliga föremålet och så blir bakgrunden charmigt suddig. Nåja, ingen kvalitetsbild. Men kvalitetstid nog!! Vid stallet, med hästar i närheten, frusningar, busande tvååringar (fjordingar, alltså)...
Att man kan må så bra just den stunden!

Sen frös jag lite eftersom jag inte var den som motionerade på hästryggen, men sånt får man råda bot på med att hoppa och skutta på stället, eller mocka lite snö invid ridplanen eller nåt annat.

Hur ska man klippa en fjordingman? Det har många googlat på och kommit in på Mitthobbyrum.
Jag skulle kunna göra en ny fråga.
Hur ska man klippa en fjordingman, när det är minusgrader ute, snålblåst och man måste ta av sig handskarna för att kunna hantera saxen? Då undrar man om man inte ändå skulle skippa friseringen...

Idag  (eller igår, nu har jag faktiskt fuskat och skriver det här i förväg på nyårsaftonen, ett par minuter innan året är till ända) fick jag äran att korta av en fjordingman. Den blev inte så värst vacker och jämn. Men med tanke på vädret som är, fuktigt, regnigt, snöslask, och i kombination med en fjordingman som småningom borde klippas, så är det bättre att klippa så manen inte börjar tyngas ner, än att låta bli bara för att man inte riktigt tror på att man lyckas få ett bra resultat.

Nåja, jag ska inte ge goda råd om manklippning. Det får de göra som kan.
Men jag vill bara säga hur roligt det var. Att pyssla med en häst.
Det märkte jag sen lite senare också när jag satt i köket och drack en kaffe och undrade varför jag hade så smutsiga glasögon... jag hittade några centimeterkorta strån av fjordingman att plocka bort från mina linser och blev varm inombords av minnet från besöket i stallet.
Då man reagerar så, måste det ju vara terapi :).

Saken blev inte sämre av att jag fick vara med när stallskompisen tog en promenad med stallets minsta häst. En lugn gemytlig promenad på en liten väg genom skogen. Snöskotrarna hördes men visade sig inte alls på vägen. Småprat med hästen.
Terapi alltså.

Gott Nytt FjordingÅr!
Eller Gott Nytt HästÅr!
Eller Gott Nytt MåBraÅr i stallet!
Eller Gott Nytt VirkaStickaGarnÅr i hobbyrummet!
(Jag vet, det är nytt år först i morgon, men vem vet om jag sitter vid datorn då...  Och det där med att schemalägga inlägg till att publiceras en viss dag tycker jag är lite fusk, även om jag testat den fina möjligheten också.)

Det kom snö i massor. Och läget var bäddat för snögalopp. Och fjordingarna var helt klart ivriga på att få sätta fart. Men eftersom det skulle vara en vanlig lugn ridlektion fick de ge sig till tåls... åtminstone tills nån höll i longeringslinan så att farten inte blev helt okontrollerad :). Men visst märktes glädjen!

Säg den glädje som varar, brukar man säga. Det blev tö, tö, vatten, slask. Och nu får man ty sig till hockade vinterskor för att hållas på benen. Men kanske det blir riktig vinter efter det här. Jag menar, när blidvädret pressat ihop en ordentlig snömatta som får frysa till, så kan det få komma "vanlig" snö sen som man vågar ta en snögalopp på eftersom grunden är någorlunda jämn och stadig. Om man vågar alltså...
Man kan ju alltid hoppas.

Och mina amaryllisar har svällande knoppar men har inte orkat visa färger än. Fåse om det lyckas att jag får se dem blomma ett tredje år! Ska nog fota dem i så fall så ni får se! Hur små och ynkliga de än må vara!

Något mer NyttÅr-ande än så här lär det inte ska bli. Jag tar dagen och stunden som den kommer. Först mat, sen ut till stallet hoppeligen, sen kaffe med jultårtsrester, sen slöa med nåt onyttigt, sen... ja, vem vet om jag får inspiration att ta en sticksöm i handen. Jag har en del halvfärdiga :).
Och få se om det blir porslinskurs även denna vårtermin! Var på ett litet släktkalas igår och såg en enkel men fin Pentik-skål på kalasbordet och märkte att jag åter började tänka i porslinsmålningsbanor med mönster, färger, former, udda idéer...

Vi fortsätter så länge inspirationen finns!

En julhälsning på Juldagen 2012! Julgranen är strålande vacker. I farstun sitter keramikdomherrn och mumsar på senhöstens havre bredvid tomtefar som skidar vid sidan av sin dalahäst som drar släden med klapparna...

Var just och testade pulkbacken invid hästhagen, men frånvaron av ordentligt blidväder i vinter gör att det inte går att fixa nån bra bana. Efter två åk kommer gräset fram, och det som hästarna i något skede gjort mellan grästuvorna i höstas, när de betade uppe på backen... Inget vidare glid alltså.
Försökte också liksom hästarna ibland gör, gräva fram nåt gott åt dem under snön, men det är nog ingen vits när man inte har något vidare luktsinne som kan leta fram godbitar. Bäst att hålla sig till julgodiset :).

Men fjordingkillarna var lika charmiga som alltid, när de väl lyckades slita sig från sin stora höbal och komma fram till grinden för en gosstund. Vad vore livet utan hästar!
En god fortsättning på julhelgen önskar jag Er!