Okej, man kan inte hoppas på solbadsdagar mera. Bäst att flytta inomhus. Kanske man skulle gå i ide, så kommer väl sommaren snabbare. Å, jag minns det som igår, när den vackra prästkragen gav mig svalkande skugga här ovanför, när solens heta strålar tänkte bränna bort all min färg... Nu har prästkragen tagit vinterpaus, liksom alla myskmalvor som glatt mig med sina skira blomster här runtomkring. Tja, lika bra att inse fakta. Dags för en låååång tupplur. Vi syns till våren!

Vad månne hon tänker? Funderar hon på lillkillen som ofta står bredvid henne och äter, fast hans mamma står en bit bort? Eller nåt om nästa sommar... om det då är hennes tur att ha en egen lillkille eller -tjej att uppfostra? Eller tänker hon på den tiden då hon var i sin bästa form och ofta var ute på långa terrängturer? Kanske hon bara tänker: skönt med höstsolens värme, den ska jag lagra inför vinterns kyla och minnas när små isbitar fryser fast i pälsen...

I fredags blev det en ridtur, inte med den här trevliga fjordingen, utan med lillkillens mamma. Jag gillar henne mer och mer, vartefter jag börjar komma underfund med henne. Liksom fjordingen på bilden har hjälpt mig att lära mig de allra första grunderna i akademisk ridkonst vill jag tillsammans med lillkillens mamma lära mig mer om kommunikation. Jag vill lära mig mer om natural horsemanship, om att träna den mjuka vägen, om att lära sig förstå och kunna göra sig förstådd. Jag börjar mer och mer tro på det som låter för bra för att vara sant: i varje häst finns en vilja att vara till lags, en vilja att lyda, om bara människan visar en respekt för hästen och en vilja att lyssna, kommunicera.

Okej, nu blir det här för invecklat för mig. Andra har förklarat det så mycket bättre. Och med mycket mera erfarenhet i bagaget. Men linjen gillar jag. Antingen man kallar det centered riding, westernridning, akademisk ridkonst eller nåt annat.

En modig Prins Gustavs öga. Och envis. Lite snö ska väl inte skada, men nog är det lite för kallt att öppna ögonen helt... Men så vacker i alla fall! Tänkte ta in krukan nu, det är väl på tiden att städa bort allt extra i trädgården, men så lät jag den stå kvar. Den påminner en om sommaren... tänk er en klarblå himmel, någon enstaka molntuss, och en svag ljummen vind... humlorna surrar och fåglarna kvittrar...
Hej, kom tillbaka nu, ni har väl vinterdäcken på?! Nu är det snart vinter!

Fjordingmulen är rynkig... vem skulle inte rynka på näsan när gräset tar slut!?
Det är bara att vänta på våren. Och hoppas på att det blir en del mjuk snö under väntetiden, att busa i, rulla sig i, göra "glidestop" i...
Idag blev det första ridturen i snöslask. Det var nog mjuk bana, men snömodden gjorde det hela lite osäkert, och så var det ju det där med "skorna fulla med snö"... hästskorna, alltså. Inte så trevligt. Men så mycket motion blev det i alla fall att fjordingdamen frustade rejält och ... tyckte hon var hungrig... närmaste hökärra fick en påhälsning redan innan ryttaren hann ner från sadeln :). Nåja, ingen skada skedd. Och ryttaren var nöjd, målet för ridturen var en mjuk linje, inga hårda tag, men ändå skulle hästen lyda. Så blev det också, om man inte räknar med äventyret med hökärran förstås...
Ridterapi, alltså, och hästterapi. Maximalt. Och man mår bättre till kropp och själ!

Det kom snö. Och blev kallare. Helt plötsligt. Skönt att ha ett varmt hörn inomhus, och en snurrande katt att ta i famnen, när man ska fundera på nästa projekt. Det fastnade bambugarn i handen för en tid sen, kanske jag berättade det redan... Vad det ska bli vete Tassen. Tål att tänka på. Och julen närmar sig med stormsteg... till den hör en del projekt också. Hög tid att planera alltså!
Hobbyrummet har alltså flyttat inomhus.
Förutom den del som har med stallet att göra, förstås. Där är det rätta kläder som gäller, aldrig gnäll om fel väder :). Lillkillen fjording var hos frisören för första gången idag. Han stod förvånansvärt snällt och väntade. Han tyckte väl det var på tiden att få samma frisyr som resten av flocken. Är man "tonåring" så är man :)!
När är en häst tonåring, förresten?

Det pratas om att man rider på vågen, drar nytta av en annans framgångar... Här kunde man dra nytta av fleras framgångar, rena bergochdalbanan! Främst i raden är ju lillkillen med sin busfrisyr...

Jag och dottern var en sväng till hagen en nästan solig hösteftermiddag och fjordingarna trodde att de skulle få nåt gott att snaska på, eller hoppades åtminstone, så de rusade fram till oss, men konstaterade snart att det inte bidde nåt, så då vände de demonstrativt svansarna mot oss och traskade tillbaka till de hörester de lämnat för en stund.

Det börjar bli knapert med bete, måste ju kännas surt för dem också, då det så länge funnits så mycket gott i markerna.

Märkte för en stund sen att det blir annan mat åt Stampe också... Man får börja knapra av höskörden. Men jag tog en liten promenad runt huset i snöslasket och blev glad över att jag inte rensat blombänkarna runt huset på väldigt länge: dit hade inte snöslasket nått än, och där fanns fina maskrosplantor att dra opp åt Stampe. Om han nu vågar sig ut ur sitt trähus för att äta i den här höststormen...

Det känns som om jag behöver komma tillbaka till en tankelinje jag hade i våras... nån gång runt 27 mars... när jag filosoferade över mitt hobbyrum och Jean Fransoise Pignon och hans hästar.

Under sommarens många sysslor på utsidan, såna som ibland ofrivilligt blivit till måsten, så har jag tappat bort grundtanken, lugnet, förmågan att lugnt låta skapandet ta form. Ännu finns det sånt som måste göras på utsidan, som att ta bort en liten del åtminstone av alla löv som gör marken hal ute på gårdsplanen. Men under tiden kan man kanske rikta in sina tankar på det som träden och växterna kanske också gör, slå sig till ro, invänta nästa växtperiod, vänta på kraften som återvänder, lita på att livet går i vågor, som fjordingryggarna, det kan inte gå uppåt jämt. Det behövs vila, krafthämtning, inväntande, tålamod.

Bildens salvia har en egen historia: Hon och hennes kompis planterades i våras, i början av juni. Men så kom ett par frostnätter och jag täckte över dem med fiberduk... gårdens katter strök sig förbi fiberduken tidigt på morgonen, och drog ner en flik av duken... och bröt av de sköra salviablomstänglarna. Jag tänkte: åtminstonen är bladen fint gröna, så jag lät blommorna vara kvar i sina krukor. Efter en kort tid såg jag att det växte upp desto fler blomstänglar på sidorna! Och efter det har de här salviorna varit de finaste blommor hela sommaren till långt in på hösten!

De kallas sommarblommor, atlasblommorna, men det är nu först de blommar... och har fullt med knoppar som kan ha svårt att hinna slå ut...

Allt annat runtomkring är gulnande, vissnande, förberedande för vintern... men de här kurar lite i det kalla regnet men i övrigt låtsas de ... som om det regnar :) och lyser med sina sommarskira färger.

Sen är det en annan sak att man verkligen borde plocka fram lite varmare kläder nu, så man tål att vara ute, så man inte missar denna årstid. Det ska vara fyra. Annars blir det obalans...

Igår fick jag min andra övning i att bli professionell frisör i hästbranschen. Jag befann mig plötsligt framför en fjording med svajande man och i handen hade jag sax och kam. Hur var det man började nu igen? Och vad skulle man tänka på... för att det skulle se ut som ett "kärrhjul" när hästen sen böjer nacken och sänker huvudet...
Jag har nog lång väg att gå än, i min skolning, men varje praktisk övning ger mer färdighet!