En gråblack 17-årig fjording helt utan femtiårskris fick en ryttare med hrrm, hrrm... och skulle trava lugnt över ett par bommar och ett pyttelitet krysshinder. Sådär i förbifarten, liksom de andra fjordingarna på lektionen gjort, med betydligt yngre ryttare. Det var ju ingen hopplektion direkt.
Gråblacken saknade alltså kriskänningar och tog ett ordentligt hopp över det pyttelilla hindret, bara för att visa att man behöver inte alltid låtsas om att man har krämpor lite här och där, ibland kan man ändå ta ett litet extra glädjeskutt, bara för att det är kul...
Ryttaren kände glädjen och smittades en aning. (Även om man ändå måste lyssna ifall kroppen sänder varningssignaler... Man ska ju inte vara dumdristig heller.)
Kul med hoppglädje!
Det finns hopp efter femti... :)...
...eller så kan man börja ta det mera piano... :)
SvaraRadera...visst, gubben noak har jag fått spela på piano nu. Och i torsdags fick jag börja använda vänster hand :)! Här gäller det att vänster hand ska veta vad höger hand gör så det passar ihop... Liksom på hästryggen: benen och händerna (=de olika hjälperna) ska inte motarbeta varann, utan samarbeta för att budskapet ska bli tydligt för hästen... Men visst tar man det mer piano hursomhelst, så säger ju kroppen...
SvaraRadera