Det såg ut såhär i morse och igårkväll. Men sen blev det till slask. Och det fina vita på fjordingarna blev blött. Men då blev det på sätt och vis också lättare att klippa manen. En vattenkammad fjordingman är mera formbar än en torr fluffig man.Och det var tur det, för det var så länge sen senast, och den ena som jag klippte ville inte stå still och jag blev trött i handen att hela tiden följa efter huvudets rörelser så att det inte skulle bli ojämnt. Nåja, ojämnt blev det ju ändå, men det blev i alla fall kortare så att manen inte så snabbt börjar hänga ner och blir oformlig.

Jag njöt. Även av att få rykta, även om det inte lyckades så värst bra. Pälsen var våt och halvt gyttjig och spretig och lång (förståeligt med tanke på vädret), men vi gav de tre hästarna en liten start på putsningen och nästa gång är det säkert lättare att fortsätta. Också svansen blev lite ansad, så den inte behöver släpa i gyttjan.

Sen tog vi en liten promenad med dem på ridbanan också. Men eftersom marken kändes lite frusen och lite ojämn så tog vi det lugnt. Nästa gång så...

Hästdosen var mer än behövlig :).

Så lyckades jag äntligen minnas! Amaryllisarna, två små ynkliga knölar, har härmed fått en påminnelse om att det är dags att vakna nu. Fåse om de hörsammar min snälla men bestämda uppmaning. De fick en skvätt vatten, en tidningsmössa och en plats där de har varmt om fötterna. Godmorgon! Om jag ser ens lite liv i er är jag nöjd :)!

För övrigt har jag försökt lyda min kloka och kreativa fasters råd: Se till att du får något av dina kreativa projekt klara också! Det är viktigt att kunna avsluta ett projekt, inte bara börja nya :)!
Jag började med en (i min fantasivärld:) fin, sirlig, stickad tubhalsduk/löskrage. Tänkte den skulle passa utmärkt till min julfest"tröja". Nu blev det inte som jag trodde. Garnet var annorlunda, mera stelt, formade sig inte så fint som andra garn jag testat, och så borde jag ha stickat den dubbelt så lång, hann inte. Alltså ingen festtub till jul. Eftersom garnet verkar så stelt, oformligt, så tänkte jag satsa på löskragemodell istället. Så jag viker tuben dubbel, virkar ihop kanterna och tänker försöka fixa en lite spetsaktig avslutning på den, så får jag se om den går att använda ens en gång... Avslutas bör den. Eller rivas upp. Garnet är fint, men kanske det passar väl så bra till att sticka en spetsduk?? Ja, tänkt om... Host, host...

Ingen röd mule här inte. Men så är det ju ingen ren heller. Och bilden är gammal, för det finns ju ingen snö just nu. Igårkväll fanns det lite av den slaskiga sorten, så det såg vitt ut, men, men... inte nu mera.

På tal om röd mule: Hörde i radion häromdagen att forskare ute i världen (USA?) undersökt hur renarna klarar av att gå med mulen i marken hela tiden och söka mat, trots att det kan vara tiotals minusgrader. Hur undviker de att förfrysa sig? Med en specialkamera märktes att de hade röda mular!! :) Nåt slags "värmeslingor" i mulen som höll den i lämplig temperatur... Nu har jag inte kollat upp de här uppgifterna men visst kan det här vara en förklaring till att det överhuvudtaget blev en sång om Rudolf med röda mulen? :)

God Jul! Vet ni vad jag har glömt denna jul? Att väcka amaryllisarna!
Jag tänkte på det runt lillajul, men glömde genast bort det för jag var visst på jobb när jag kom på det, och hann inte sätta in en påminnelse åt mig på telefonen att de borde tas upp från källaren...
Så nu är de fortfarande där!
Har inte ens sneglat på dem hur de ser ut...
Kanske jag meddelar sen vad som händer.

Det blir väl påskamaryllisar då... :).

På tal om hästmassage :). Här är en karikatyrbild på när jag masserar en  häst och i min tur får massage av en katt (eller var det så att han ville ha mat?), en kanin hoppar på en studsmatta som ett möss gömmer sig under och så var det en annan katt som såg lite sur ut så jag undrar om jag eventuellt trampade på hans tass?

Hästen verkar åtminstone njuta, och jag också :)!

Illustratör är familjens andra hästfantast, modell yngre. Och jag gillar starkt känslan i bilden! Jag sa hon skulle rita mig när jag masserar en häst, det andra hittade hon på själv. Allt var bara ett trevligt tidsfördriv en lördagskväll. Mitthobbyrum fick en fin illustration!

Dagen till ära en blåvit bukett.

Kanske man får höra Sibelius´ Finlandia också om man har tur!

Bättre en fjording på handen än tio i hagen?

Nää, det stämmer nog inte. Men bättre en fjording vid handen än tio utom räckhåll...

Har hästbrist igen. Känns som om det var femton år sen senast jag satt på en hästrygg... Det brukar ofta bli så den här tiden på året. Föret är inte gynnsamt alls och kvällarna blir mörka innan man hinner lyfta matkassarna ur bilen... Och så är det annat stök och sånt man tycker man måste, eller borde... eller helt enkelt också vill göra... Hoppas i alla fall på en bra vinter när det gäller ridföret utomhus! Utan ridtur i alltför många dagar försmäktar vi på denna ööööö... :). 

Måste minnas stretcha mina händer/armar/fingrar efter allt stickande och tangentbordsjobb så jag klarar av att hantera en manklippningssax vid behov :)!

Drömmar är viktiga.
En pannlugg uppe i det blå får illustrera detta inlägg :),

I mitt hobbyrum finns många drömmar, dels sådana som förverkligas småningom i form av små projekt typ handarbeten, hantverk, inredning eller ... hästmassagekurs... ridpass med små träningsinlägg som jag planerat osv. Men det finns också en hel del drömmar som förblir... drömmar... verkar ouppnåeliga... ändå kan man inte få dem ur sitt huvud, de liksom peppar en framåt mot en viss riktning även om man aldrig tycks nå fram.

På hemväg från jobbet idag lyssnade jag på bilradion och en diskussion utgående från en bok som nån skrivit, där han på ett sätt anklagar samhället för att han inte kunnat uppnå sina drömmar... Nåja, jag vet inget om boken, hörde bara brottstycken av diskussionen, men jag blev och fundera över drömmarna i mitt liv.

På ett sätt är jag väldigt frustrerad över att jag inte uppnått vissa drömmar. Jag verkar bara stampa på stället. Å andra sidan har jag kommit mycket närmare andra drömmar, som jag i något skede aldrig kunde ens "drömma om" :) att nå. Ska jag anklaga samhället för det jag inte nått? Eller ska jag fortsätta göra små små val i riktning mot mina drömmar, ha tålamod, och tro starkt?

Slutfilosoferat om drömmar. Men viktiga är de. Att veta vad man vill, vad man tror man skulle må bra av, att kanske våga kika in genom någon av de dörrar som kanske står på glänt in till en av de stora drömmarna. En stallsdörr :)?

Fjordingmanarna i höstsolen glittrar till... fast ikväll var det nog rimfrost och ingen sol, snarare månsken :).

Märkte att ridplanen var onödigt frusen, alltså endast skritt där. Men för mig passade det perfekt att promenera med fjordingdamen. Jag brukar inte rida just den här fjordingen så ofta, och hon väntade redan på kvällshöet, så jag lovade henne att det inte blir en tuff ridlektion utan en lugn promenad. Men jag avslöjade inte vad jag hade för träningsplaner...

Någon påpekade i förbifarten att fjordingens man nog borde klippas. Och det var då jag märkte hur kallt det egentligen var. Manen var lång, men den stod rätt så bra upp i alla fall, tack vare rimfrosten och isen. Så när jag började klippa var det inte så enkelt... har ni klippt is nån gång? :)

Okej, manen blev kortare, och hon stod lugnt. Jag var väldigt nöjd. Sen på ridbanan, när kompisen skrittade en annan fjording barbacka, så testade jag lite olika sätt att få fjordingen att lyda. Hur små gester räcker det med för att hon ska vända åt rätt håll? Och om jag går före med långt rep och saktar in, gör hon det då också genast, eller går hon tills mulen skuffar i min rygg? Jag trivdes väldigt bra med alla de här enkla små övningarna, testen, medan vi hela tiden gick runt, rakt, voltade, in mellan två bommar, över bommar, över små hinder... Hon fick åtminstone lite motion, trots tråkigt underlag, och jag tror hon var lite överraskad över den annorlunda "träningen".

Men sen, när hon såg kvällshöet ligga i skottkärran och susa förbi, så var all koncentration bortblåst. Bara att säga tack för idag och på återseende :). Men jag fick en liten hästdos. Fick testa lite enkla saker med en fjording som jag kanske inte känner så bra. Och så behövde jag inte frysa... Nöjd. Och kanske till nån nytta... Och jag tror faktiskt inte vi var riktigt oense en enda gång!

En virkad blommig spetskofta inköpt från ett postorderföretag blir, efter ett par års intensivt användande, uppriven eftersom det kom ett tråkigt hål på axeln, och eftersom jag i ren nyfikenhet testade om man kunde få ihop till ett litet nystan restgarn och det gick väldigt enkelt att riva upp halva ärmarna och halva fram- och bakstycket också, så blev det lilla nystanet restgarn rätt så stort :)!

Nu är det då lite osäkert vad det blir av garnet. En början finns till en tubhalsduk, eftersom garnet är så mjukt och färgen är så behaglig också. Och eftersom jag redan gjort en sån (också den av restgarn, fyndat på loppis) så jag visste vilket mönster som kan passa. Sen är det en annan sak om jag får den klar nån gång... Jag har hur som helst nåt smått och enkelt att ta i händerna när jag saknar en sticksöm!

Som ett förtydligande till bilden: av en kofta blir det ett stort nystan plus en skräppåse med oupprivbara rester, och av nystanet då eventuellt en tubhalsduk.

Höstsolen värmer kanske lite lite ännu ... åtminstone mitt på dagen.
Men häromkvällen när fyra ryttare satte sig upp i sadlarna hade solen redan gått ner och det började skymma.

Det var egentligen dags för en ridtur på plan, men eftersom den hade frusit till medan den var ojämn så var det inte så lämpligt att rida där just den kvällen. Så då blev det att traska ut i skogen :).

Jag har ju inte världens bästa mörkerseende, men det var ju fjordingen som skulle hitta vägen och så hade vi två stycken framför oss också, och så den minsta efter oss, sist i raden. Så jag trodde nog det skulle gå bra.

De första tjugo minuterna såg jag bra, och stigen var ju bekant. Jag visste var de besvärliga rötterna fanns mitt på stigen så jag gav lite längre tyglar så hästen skulle se bättre. Hon tog förstås chansen ett par gånger att ta en grankvist eller en riskvist att tugga på... Men efter de två gångerna hon lyckades så var jag beredd och det var slut på ätandet.
Där stigen var som jämnast blev det en skön travsträcka. Oj, vad alla njöt av den friska luften och den sköna fartvinden. Jag klarade nästan av att ducka för alla kvistar som var i ögonhöjd :). Däremellan fick jag ha huvudet sådär böjt framåt ifall jag skulle missa nån kvist, så att hjälmen i så fall skulle få ta smällen.

När vi småningom vände hemåt blev det åter trav på samma mjuka fina skogsstig som innan. Då såg jag inte längre mycket inne i skogen, men en fjording är ju ljus så jag tog sikte på den ljusa bakdel jag hade framför mig :). Träd och buskar såg jag inte heller så värst bra, men jag visste ju att hästen följde stigen, så jag höll in tårna och knäna lite extra för att inte fastna och så låg jag lite halvt över hästens hals i lättsits för att inte få nån otrevlig snärt i ansiktet.

När vi började trava på hemvägen så kastade fjordingen med huvudet ett par gånger, som om hon velat göra lite bakutspark och sen galoppera iväg, men jag skrattade bara och sa, vi håller oss bakom den där andra fjordingen nu, gumman, och hon frustade och höll sig i trav.

Den allra sista biten, när vi kommit ur skogen och red på åkersidan av en upplyst väg, så såg jag månen lysa så klart, och det var nästan en månskensritt, utan spöken :). Jag tror alla var nöjda över den lyckade skogsturen. 

Hand på hästpäls i höstregn.

En fjording väntade vid stallbommen och jag kunde inte bara gå förbi. :)
Fjordingen hade jobbat en stund på en åker, som hästar gjorde förrivärlden. Nu var det snart dags för kvällshö.

Med ett öga på hennes huvud/öron och en hand på manen började jag med den andra handen massera frambenen och bogpartiet. Bara lugnt och försiktigt, jag är ju ingen expert.
När jag rörde vid ett speciellt ställe på innersidan av frambenet höjde hon plötsligt det andra benet som i protest. Men protesten kom av sig när hon i nästa sekund gäspade den största och mest utdragna gäspning jag sett på en häst. Och så tuggade hon. Och så ännu en lååång gäspning.

Precis som jag läste i september månads Hästfocus igår :)! Vid massage kan det ibland komma en motreaktion, kanske en spänning som inte vill släppa,  men sen kommer oftast just de där avslappnade gäspningarna och tuggandet som tecken på att låsningar släpper och nåt börjar kännas bra.

Jag blev så glad att hon lät mig fortsätta med kontakten, sådär lugnt och enkelt, utan minsta protest, tvärtom mer tuggande. Hästkontakt som jag så väl behöver, tänk att det också kan vara bra för hästen!

 

Liten näva, hög som en tändsticksask ungefär...

Stor näva...
Men det är samma planta, bara ett års mellanrum...
Eller kanske den har fröat av sig så rejält, det där vet jag inte.
Men nävor-in-my-life -bänken lär nog grönska nästa år också :).
Där finns ju också en blodnäva som gör sitt bästa att breda ut sig, samt en näva av okänd sort som jag ännu inte sett blomma, av någon anledning...

Var till skogen idag och plockade lite granris. Av de där halvdåliga kvistarna längst ner, som är torra närmast stammen men som kan ha fina gröna toppskott i alla fall. Av dem fick jag lite frostskydd till stenpartiet, minirosorna och en lilja som egentligen inte övervintrar ute på dessa breddgrader...

Skogsturen var trevlig i all sin enkelhet, och också det där att "ta farväl av trädgården", dvs bryta ner en del risigt och stökigt och förbereda huvudet för det som kan tänkas behöva åtgärdas till våren. Hejdå, tack för i sommar, sov sött så ses vi när solen börjar värma!

Indisk fingerört i höstskrud...
Inte nu mera, men för några veckor sedan.

Och jag gillar de här blommorna. Inga kompakta ståtliga plantor, nä, men stora, spretiga, buskiga... Men de är så envisa. När det mesta annat vissnat bort, så överraskar de med en ny fräsch blomma mitt i allt, och vackra blad. Till och med när den första blöta kalla snön smält bort, så står de kvar. Inte dominerande, bara en liten färgklick så man måste gå närmare, stanna en stund och fråga: hej, vem är du?

Och de sekunderna när man andas några gånger i eftertanke, beundran, förundran, de gör gott åt en stressad själ... mikropauserna är viktiga här i livet... 

 

På en vit häst i terräng en sen eftermiddag i oktober... (bilden från en flicktapet på nätet...).

Jag lovade i förra inlägget att skriva om två gamlingar på terrängtur. Det hände sig i fredags att familjens andra hästgalna och jag (den ena gamlingen) skulle ut i terräng vid en ridskola lite längre bort. Jag ville ju så gärna med, men var samtidigt rädd, så jag sa att jag gärna vill ha en säker häst... Det hände sig att jag fick en vit springare (den andra gamlingen) på 22 år med lång vinterpäls (lär vara rädd för klippmaskiner) och världens gulligaste goshumör. Jag frågade tjejen som red lektion före mig hur han var att hantera, hon sa han var lite trög i början men sen nog pigg. Jag konstaterade genast vi riktade näsan ut mot terrängen att det nog var piggt trippande steg som gällde hela tiden. Traven var han med på genast, men underlaget var dels fruset och dels stenig stig, så det blev bara ordentlig trav ute på en åker och lite på en lummig slingrande skogsstig med grenar som man fick ducka för. 

Jag tror ingen av oss kände oss som gamlingar under den terrängturen. Med klarblå hösthimmel, de sista brinnande solstrålarna på trädtopparna och klar luft att andas. Ovanför stadens silhuett såg man rödkantade "snömoln" som tog tillvara de sista solstrålarna. Det var vackert. Det var terrängtur när den är som bäst.

Minirosenknoppen så sent så sent... hann inte visa sin prakt. Men kanske nästa år, hoppas, hoppas...

Eftersom det kom snö mitt i allt, och till och med så kallt att jag återigen detta år får använda ett mindre spett för att få loss morötterna, så blev det att plocka undan det sista i trädgården. Den lilla minidahlian finns kvar än, i det som var innehållet i en stor burk med solrosor, som jag tömde ut bredvid komposten. Komposten finns i skogskanten, så där fryser dahlian inte så lätt, ska bara minnas kolla om det skulle råka finnas friska rotlökar kvar av den vackra lila dahlian, så ska jag ta in den och se om den övervintrar i källaren.

Minirosorna fick göra sällskap med den andra minirosen jag hade från förr, den cerisefärgade, i en trekant i favorithörnet i trädgården. Där har de en liten chans. En cerisefärgad, en rosa, en mörkröd. :) Hoppas, hoppas...

Borde minnas plocka granris och täcka över stenpartiet en aning. Tror visst jag glömde det senaste vinter (?) och en del av växterna hade inte orkat visa sig på hela sommaren. Eller var det bara en så konstig vinter? Minns inte. Minnet sviker, håret grånar, rynkorna står på kö, men jag är glad så länge jag har ögon att se det gråa håret och rynkorna med. Man får väl kanske också vara glad när man känner lite småkrämpor här och där när man går i trappor eller på osäkert underlag, tänk att man kan gå i trappor och på osäkert underlag!

Hoppsan, varifrån kom ålderssnacket? Ska visst skriva ett inlägg om två gamlingar på fin terrängtur... :)!

Minirosenprakt. Inte nu mera,  men för några veckor sen...

På tal om de här färgerna, och vacker ros i skogen, eller härliga hästar...

Är ni intresserade av Natural Horsemanship, och hästbloggande, så kan jag tipsa om en vacker och intressant blogg, där författaren testar och kursar sig i NH, jobbar mjukt och varmt med sin häst, tränar dressyr och hoppning, tar långa sköna terrängturer emellanåt. En helt vanlig tjej. Men kontakten till hästen genomsyrar allt hon skriver. Bloggen heter maestro (klick!) och syftar på hästens namn. Titta in där och njut av bilderna! Och inspireras av texterna!

Fjordingryggar. Bekvämt. Varmt.

Som avslutning på det så kallade höstlovet blev det på tisdagskvällen en lugn ridtur på ridbanan. Jag valde den äldsta fjordingen, som nog egentligen inte behöver jobba så mycket mer. Hon hade gått några dagar helt ifred i hagen och visade sur min när hon såg att jag hade grimman med. Hmm, inte bara gos alltså... Men hon nöjde sig med att visa sig sur och "hota" mig med nafs ett par gånger. Sen kom hon med på den trevliga promenaden genom hagen, genom lilla skogsdungen, ut till rasthagen och så, efter några klunkar vatten där, till stallet för ryktning.

Jag ryktade inte så extremt länge, ville i stället få henne snabbt ut på ridplanen på ett lugnt men ändå lite målmedvetet ridpass. Vi tog det lugnt. Hon försökte testa mig, det var ju länge sen sist, men sen blev det samarbete. Jag hade inget spö heller. Försökte bara med min sits, med envisa men mjuka skänklar och kombinationen med eftergifter i händerna få henne med på noterna. Och visst gick det! Inga stora saker, men eftersom hon har "åldern inne" och dessutom inte varit så aktivt i farten, så var det skäl att ta det lugnt. Vi kan säkert öka på motionsfaktorn nästa gång :)!

Jag njöt av kontakten, och som för att tacka henne efteråt, så satsade jag på lite massage. Bara lite lätt massage på några punkter, inte för att bråka med sjuka ställen, utan mest för att ge avslappning, ge uppmjukning, ge värme, ge kontakt. Och jag märkte hur hon reagerade positivt, väldigt tydligt ibland. Så roligt med positiv respons!

Hästmassagekursen jag var på tidigare i höst gav mycket mer än den antecknade teorin i kompendiet och de praktiska övningarna. Den gav en övning i att se Hästen också!
Här på bilden en ung fjording som levererar en mjuk böjning till höger, helt naturligt :).

Var till ett annat stall och se på en ridlektion häromdagen. Alltid intressant med nya intryck. Och så lär man sig eventuellt att se lite på hästarna hur de går, hur de mår, hurudana de är till lynnet.
Framför allt börjar det klia så i fingrarna, man skulle ibland så gärna sätta sig själv i sadeln på en viss häst och försöka ta fram det som man tror finns där men som inte syns på lektionen. Man tror ju att man kan, tills man får chans att försöka och märker hur svårt det är...

Där på ridlektionen fanns en gammal finnhäst, en belevad herreman, som rör sig med lugn sävlig värdighet. Låter sig inte i onödan luras till att skynda. Allt sker långsamt. Skritten. Traven. Galoppen. Allt i slowmotion. Om inte det råkar finnas en annan häst i närheten som lurar herremannen att springa i kapp till andra ändan av ridplanen, för då blir det fart på honom, för han vinner såklart :). Råkade jag se tidigare i sommar :).

Jag har sett honom ett antal gånger på ridlektion, och testat själv, så jag vet hur han är. Men jag hade också hört att han är välskolad, kan mycket. Hmm.
Nu senast råkade ägarinnan dyka upp sådär lämpligt, så hon satte sig i sadeln för en stund, kanske för att visa lektionseleverna vad han går för - och vilken skillnad!
Den gamla sävliga finnhästen syntes inget spår av. I stället fanns det en stor välformad finnhäst med flygande man och tjock, blänkande svans, som graciöst trippade fram i vägvinnande trav härs och tvärs över banan. Och efter ett par volter blev det en hel del travöppna på både långsidorna och på volten. Till sist var det dags för en sportig galopp på volt vid ena ändan av ridplanen. Och jag bara tänkte: det där vill jag också lyckas med, nu vet jag att han kan!

Visst blev han trött, och genomsvettig, men jag anade ett okynnigt leende i ögonvrån när han kom tillbaka från spolspiltan där han fått sina ben avsvalkade och insmorda och inlindade till natten. Det där trodde ni inte om mig, va?

Höststädning i trädgården. Och just idag häst-städning vid stallet :)!

Den här hästskylten fick jag i två exemplar i somras. Gjutjärn, tål det mesta, men jag plockade in dem i alla fall, gillar dem massor. Det står Tervetuloa på dem, välkommen, de passar så perfekt att sticka ner nånstans vid nån lämplig blomma.
Amaryllisknölarna är upp-plockade från sitt sommarhörn i trädgården, och väntar tillsammans med dahliaknölarna i farstun tills de får åka ner i potatiskällaren. Måste bara minnas väcka upp amaryllisarna i tid. Nu har jag ju nog glömt bort dem lite för mycket i sommar, så de ser inte värst kraftiga ut, men ska i alla fall försöka! :)

Häst-städningen bestod i att dels hälsa på småkillarna i deras hage och pratandes med dem borsta bort en hel del sommarpälstussar som lossnade. Men vi hämtade också en fjording i stora hagen. Hon fick en riktigt ordentlig ryktning med massor av gos och extra mycket kli under pannluggen. Till sist tog vi en rask promenad på ridplanen eftersom hon stått så snällt vid bommen. Hon behövde ju få sträcka på sig ordentligt efteråt. Först några större volter och på fyrkantspåret, sen tog jag små serpentiner över hela planen så att hon verkligen skulle få böja sig i båda varven. Efter ett par kortkorta travsträckor, bara för att det var kul, så avslutade vi med promenad till hagen. Jag kan ju tillägga att hon egentligen är "pensionär", därav försiktig motion. Men oj va hon va trevlig och snäll och lydig som vanligt!

De tre Prinsarna Gustav har hittat var sin plats. Den äldsta har hittat en kungamantel vid aklejan och vet att han blir krönt till kung snart. Den mellersta tyckte synd om rosenroten som redan tog vintervila vid den första frostnatten och ställde sig vid hennes sida som tröst i höststormen. Den allra yngsta tycker om att spela teater och låtsas han är ett kråkvicker eftersom hans så påpassligt hittade kråkvickerblad att styla sig med.

Innerst inne är de alla helt förstummade över den färgprakt som prinsessorna Dorothea ståtar med bara ett par meter därifrån. Prinsarna Gustav riktigt sträcker på sina blåa för att få se en skymt av de röda, vita, rosa och orange halvutslagna Dorotheorna.

Bilderna tagna igår. Jag har sått Dorothea förr men av någon anledning inte sett dem blomma. I år fick jag sent omsider se dem blomma, men nu undrar jag om de kan blomma med flera färger på samma planta? Det verkar nästan så. Eftersom de redan är så höstkrispiga så vågar jag inte undersöka dem, ser bara förundrat på de vackra nyanserna som kryper fram i höstkylan. Utslagna ser de annars ut som en aster med många många smala blomblad. Vackert!

Färggrann höst både på fat och ute i trädgården...

Körsbärstomaterna fick komma in i farstun på ett fat. Där förgyller de hela bordet med sin färgprakt.

Blåbären och lingonen plockades förra söndagen (en vecka gammal bild alltså, nu har ju frosten nog ändrat på situationen ute i skogarna...) delvis till ett skolprojekt (huslig-vispad-lingongröt-ekonomi) och så bara för att få plocka i sig lite fasta senhöstblåbär med vaniljsås på, mums!

Minidahlians tre lila blommor har varit övertäckta nattetid för att få blomma lite längre än de andra dahliorna som redan frusit bort där de varit utplacerade i trädgården. Minidahlian finns kvar vid foten av solrosorna. De andra dahliaknölarna tog jag upp igår, putsade bort lite extra jord och satte dem "på tork" på en tidning i farstun. Ska nog testa nästa år igen om jag lyckas väcka några av dem :). Jag vet ju nu att även om det tar väldigt länge för dem att vakna så kan de ge hur fin blomsterglädje som helst, bara man inte stressar dem. Här också gäller det att ha tålamod, låta naturen ha sin gång... Och tålamodet som ibland är sån bristvara...

Den lilla plantan längst uppe till höger finns bredvid dahlian, vid foten av solrosorna, omsluten av gamla solrosblomblad :). Bladet är knappa centimetern. Jag frågar: vilket ogräs? Eller vilken blomma? Vem vet...

Hästbrist i kubik, skulle jag vilja säga! Har varit i stall, har sett hästar, har rört vid hästar, men har inte "fått" jobba med dem, rida, rykta, prata med dem. Saknar kontakten. Terapin...
Tänkte inte klaga här, men märker att mitthobbyrum inte är nåt glatt forum om "hästmätaren" är för nära nollstrecket. Återstår att se om det går att åtgärda i morgon. Ikväll får jag väl nöja mig med bilder och så ett Gripenbergskorsord... med glass och Jocasta till...

Har någon annan en minidahlia :)?

Planterade ju tillfälligt två minirosor i samma stora kruka som solrosorna, eftersom jag inte visste var jag skulle placera dem i trädgården. Solrosorna hade jag i våras sått i samma krukor som fjolårets dahliaknölar skulle "vakna upp" i. Det var ett sätt att orka vänta på dahliorna, det skulle ju ändå komma opp solrosor i de krukorna åtminstone...

Nu vaknade ju bara en dahlia, en gul, som ståtat med maffiga blommor hela sensommaren. Och solrosorna fick större krukor, som sagt. I de stora krukorna kom det ju upp också en del ogräs, eftersom jag blandar lite egentillverkad jord med jord från nån blombänk och kanske lite köpt mylla. När jag rensade bort diverse brännässlor och dylikt så såg jag ett ogräs jag inte kände igen, så det fick vara kvar. Det visade sig sen vara en sjusovare till dahlia som var lila!! Så jag var noga med att hon skulle få vatten och gödning osv. Trodde ändå inte att en så liten stackare skulle orka blomma. Men se nu finns det på denna näpna lilla minidahlia (ca 10 cm hög) tre vackra lila dahliablommor som bara i ren protest visar sin miniprakt vid foten av de över två meter höga solrosorna.

Oj, vad en sån där liten sak kan glädja en slarvig och glömsk trädgårdspysslare!

Hästmassagekursen - epilog. :)

Märker efter hästmassagekursen att jag rör i hästar på ett annorlunda sätt. Och jag gillar förändringen, även om den är väldigt "osynlig".

Husets yngre hästgalna tjej (:D) tog en ridlektion i ett lite större stall än det där vi vanligen håller till. Hästarna skulle ju förstås ryktas, sadlas och tränsas i boxen. Det gillar ju inte jag, speciellt som det är främmande hästar. Men medan den yngre pysslade med hästen som verkade lite orolig, så stod jag och sökte de speciella punkterna som jag visste lugnar ner hästar överlag. Och fast jag inte trodde så mycket på det då, så visade hästen med halvslutna ögon att jag var på rätt väg. Jag strök också med händerna över de olika musklerna som brukar kunna vara spända. Naturligtvis kunde jag inte massera i egentlig mening eftersom hästen ju skulle gå lektion, men jag visste vilka "grepp" som gick an, och jag visste också vilka områden jag inte skulle röra vid, som kunde irritera mer för tillfället än ge lättnad.

Hur som helst. Märker att jag lärt mig nåt "opåtagbart" på kursen också. Inget stort, men ett slags lugn, mitt i min enorma respekt, ibland nästan rädsla, inför dessa stora vackra djur. Det gjorde säkert sitt till att de hästar vi "masserade" på kursen överlag var väldigt lugna och snälla och överseende med vår tafatthet :).

Orkidén blommar för tredje gången! Trodde aldrig... med den minimala skötsel som jag ger dem. Ja, de är två stycken, och den andra har också en ny blomstängel på gång. Så roligt, så roligt. Men samtidigt, ju fler gånger de blommar, desto mindre chans att de blommar en gång till...

Kanske jag borde läsa på lite, om jag kan ge nåt litet positivt energitillskott sen när de har blommat... eller nåt... Vackert hursomhelst! 

Stenpartiet är nästan som vackrast nu :). Gick en liten runda runt huset, plockade några morötter, några sockerärter, lite kaninmat åt kaninen och funderade på det nya projekthörnet... Men det är bara att konstatera att just nu är det nästan stenpartiet som gläder mest. Både inne och ute. :)
Det syns nämligen från köksfönstret, så medan jag plockar nåt ur kylskåpet eller skär opp bröd, eller sätter  på kaffet eller fixar en kvällssmörgås, så är det stenpartiet som drar mina blickar till sig. Dottern sa, men du som brukar säga att de är skräpblommor! Javisst, de silverbladiga sprider sig som ogräs, lite retsamt med sina små små gummibandsliknande rötter... Men just nu är silverbladen så otroligt vackra mot den färgsprakande nävan i mitten. Och karpaterklockorna blommar igen så blått, så blått, mitt i alltihop. Kan inte annat än vara glad. I stenpartiet har jag också placerat ut en blå emaljkastrull som jag hittade i skogsbrynet för nåt år sen. I den en liten kruka buskkrasse, som lyckligtvis denna gång inte är gula utan röda-laxröda. I like!!

En annan sak jag märkte häromdagen vid en rundtur: det är vår i luften... bellisen, eller tusenskönan som hon också heter, tyckte att gräsmattan var onödigt tråkig så hon öppnade en knopp mitt i allt (den infällda bilden) bara för att jag skulle bli på lite bättre humör (?).

Fåse om jag får fixat projekthörnet än i höst. Kom just på hur jag skulle göra för att markera hörnet. Ett trasigt plastämbar kunde tjäna som blomkruka med stenar runtom (så inte plasten syns), och i den skulle jag plantera just den färgsprakande nävan, bara för att den ändå sprider sig så mycket så jag borde ta bort lite från stenpartiet för att inte fjädernejlikorna, smultronen, mossfloxen och taklöken ska kvävas helt. Och så är det ju med mig att jag har så svårt att slänga bort fina plantor :)! Plastämbaret skulle lite hålla bort ogräset till en början åtminstone, eftersom jag ju är dålig på att rensa... Återstår att se hur det lyckas...

Hästmassagekursdag del 2. Väldigt intressant, även om jag for dit med likgiltig inställning. Jag tänkte att resten av kursen skulle vara sånt som ändå går över min horisont. Men är läraren bra och jordnära och ser eleverna, så...
Rulla mankammen var en del av massagen. (Bilden har inget med kursen att göra :)...) Märkligt vad man kan orka med bara för att det har med hästar att göra! Kursdagen kl 9 - 3 i strålande sol, och hela tiden utomhus, även lunchen. Men man känner sig "bestrålad" efteråt. Lite borta...

Men jag märkte nu idag, när jag stod i hästhagen och pratade med en häst och funderade på vad vi gjorde på kursen, att det inte hade fastnat så väldigt mycket ändå om de olika musklerna, deras funktion och framför allt var de satt. Man borde ta med sig hela kompendiet och stå bredvid hästarna i hagen och försöka söka fram triceps och biceps och sixpack och allt vad de nu har...

Testade ändå en liten minimassage med det jag mindes när jag nu ändå stod och pratade med hästen. Hon stod stilla och njöt faktiskt hela tiden. På ett par punkter reagerade hon med att tugga tydligt, eller med att vifta lite extra snabbt med svansen. Men jag vågade inte ta i så hårt som vi faktiskt gjorde på kursen, när vi där sökte reda på gränsen mellan musklerna och var bogbladets broskdel slutar och allt möjligt. Jag ska nog vänta tills det inte är så mycket irriterande knott i luften. Då är det lättare att läsa av hästens reaktioner också. Den delen tycker jag är viktig, att se hur hästen reagerar. Det är ju inte fråga om massage för massagens skull, utan för hästens.

Intressant hursomhelst med lite mer kunskap i ämnet. Om än väldigt lite :).

Paulian överraskar... den blåvita... igen.
Jag blir så glad över blåvitt :)!
Att jag dessutom inte precis skött henne bra gör mig extra tacksam över hennes fina blåvita blommor som nu lyser upp fönsterhörnet, just bredvid spetsgardinen.
En i familjen som tillhör den äldre generationen, den över 80, sa när hon såg paulian, att hon nog brukar slänga bort sådana här krukblommor som inte ser ut att må bra längre... Men hon tillade, kanske man borde ge dem en chans ändå...
Ett litet blåvitt hörn i köket som får mig att känna lite glädje även om humöret annars råkar vara i botten...

Plocka eterneller vid rätt tidpunkt... Bilden visar inte rätt tidpunkt... Eller det beror på...

Eternellerna som jag sådde i massådden i våras har verkligen glatt mig maximalt i sommar! Jag planterade dem sen i en stor lerkruka i favorithörnet i trädgården. Bredvid hade jag planterat solrosorna i två stora innekrukor (för att lätt kunna flytta dem om jag kom på andra tankar). Där har eternellerna fröjdat mig med sin skirhet bredvid de bastanta solrosorna. Öppnat sig vid vackert väder, somnat till kvällen, halvsovit vid mulet väder, sett hängiga ut vid regn. Och så vid första solstråle har de igen öppnat sig. Ända tills mitten börjar anta bruna nyanser. Då är det försent att plocka dem.

Jag antar att man helst vill ha blommorna helt utslagna när man "konserverar" dem. Men även i halvöppen form eller i knoppform är de vackra. Perfekt att göra en varierad eternellbukett till vintern.

Om jag har plockat dem? Nä. De är alldeles för fina att plockas tycker jag. De gläder mig varje dag, även vid regn, när de visar skymten av sina pastellfärger i favorithörnet. Nu har de första fått brun mitt, så jag antar de inte håller så värst länge till. Gillar dem i alla fall!

Och för säkerhets skull ska tilläggas: Jag har nog inte plockat in värst mycket eterneller i mina dar, så nån expert är jag inte. Jag bara sår, vattnar och gillar :)!

Nämnde hästmassagekursen igår... Kan inte låta bli att sätta in den här bilden igen. Det blir ju extra mjukt att massera när vinterpälsen är som tjockast, men märkte ju nog när vi praktiserade på kursen att det ibland är väldigt knepigt att hitta om man har vissa speciella muskler man vill massera, att hitta benen som ska kännas under musklerna, man får använda krafterna för att hitta rätt, ibland behövs till och med en armbåge.

Hästens anatomi började vi ju med. Helt kallt. Några hundra ben att känna igen. Några hundra muskler. Bara för att nämna en del. Och sen var det ju de där senorna som ibland kan bli ömma, kan bli skadade, kan växa ihop...
Låter det avancerat? Visst är kroppen förunderlig, men jag kan ju nog inte just nåt av det där. Bilder med en massa latinska namn fick vi. Och lite förklaringar kring de viktigaste sakerna... Men intressant!!

Men A och O. Kontakten. Värmen. Tänk att en del av hästmassagen faktiskt också innebär att bara hålla handen stilla på ett visst ställe, eller stryka lugnt med handen där sadeln legat, eller låta två fingertoppar lugnt rotera i skarvet mellan två muskler... Lugn, värme, stillhet, och så en avslappnande strykning över halsen-manken-ryggen-korset...

Och samtidigt ha ett öga på hästens reaktioner. Prata kanske lite. Humma...

Hästmassage har stått på agendan. Kurs :). Och allmänt prat med hästar. I hagen :). Och ryktning :). Och barbacka på ridbanan :). Och mellanmål åt hästarna :). Och har de vatten så det räcker? Terapi.

Ändå är jag inte nöjd?
Hästmassage blir det mer av, kursens andra del. Och sen praktik. Så mycket man vill. Vilket ju är bra.

Är nog tydligen inne på en kursändring själv... Har månne med åldern att göra.
Undrar var jag står om fem år? Men det löns det inte att fundera på, idag är jag här och har man med hästar att göra ska man leva i nuet för att inte missa nåt. Så mitthobbyrum är väldigt mycket ute vid stallet och i hästhagarna. Däremellan drar jag upp lite ogräs, planerar ett nytt hörn i trädgården, gläder mig över eternellerna som bara blommar och blommar, praktmalvan som är verkligen praktfull, och ... och...

Prins Gustav önskar en riktigt god morgon!
Gårdagen var regnig, natten var kylig, men det bekom inte Prins Gustav. Han ser fräsch och glad ut i sin morgonskrud. Speciellt som solen verkar synas lite mer idag än igår. Önskar jag kunde se lika fräsch ut :).

Har en semesterdag. Ska kanske ta itu med ett nytt projekt (städprojekt...) i trädgården. Måste bara vänta lite så det hinner bli lite torrare i det långa gräset i skräphörnet därute. Kunde inte motstå att fotografera den blåa i morse när dottern for till skolbussen. Så enkelt, så vackert, så vilsamt!

Fjordingögon över bommen... mot blå himmel.
Men allt var annorlunda igår... alltså en annan fjording och ett annat väder :).

Fick chansen att ta en liten träningstur inför den kommande ridkursen i akademisk ridkonst.
Behövde i lugn och ro tänka igenom vad jag lärt mig hittills och vad jag kunde fråga om och vad jag har speciellt problem med. För att göra det behövde jag helt ensam sitta i sadeln, testa lite enkla saker, känna av hur hästen reagerar på olika hjälper.

Nåt jag äntligen lyckades lite med, nu när jag var helt själv, var att i stället för att göra ledande tygeltag och jobba "stort" med tyglarna som jag har alltför lätt att börja med, så mindes jag att hålla händerna mera stilla och nära varann och endast göra mindre justeringar, halvhalter, med lätt hand. Just den här fjordingen är ju så extremt känslig att hon genast protesterar mot hårda händer med att göra tvärtemot. Men lyckas man ge tygelhjälper som om man höll fågelungar i händerna så får man en lika mjuk respons tillbaka och lydnad. Helt otroligt!

Visst finns det mycket att göra bättre, men ändå, jag blev så glad igen över hästens lyhördhet. När hon insåg att hon inte fick avsluta jobbet samtidigt som de andra fjordingarna, utan skulle fortsätta en stund till, så började hon lyssna in vad jag sa. Innerskänkeln svarade hon på med att böja kroppen, viktförändringarna i sadeln reagerade hon på, och mot slutet gick det åter att skritta avslappnat och göra mjuka serpentiner med endast en ultralätt kontakt i tyglarna.
Till allra sist satt jag av och ledde henne en stund på banan medan jag småpratade med henne :). Löjligt, javisst, men den kommunikationen kan vara viktigare än man tror. Inte minst för människan...

Glassboll rullas på strut... (Och nu gör jag inte reklam för nån viss glass,  den glada isbjörnen gör ju bara sitt jobb med glatt humör :D!)
Det är inte glassväder så länge kvar. I söndags var det glassväder mellan karusellerna, eller rättare sagt som avslutning på karuselldagen. Och damerna som serverade glassen var glada även om vi som var kunder höll dem på övertid.
Igår, den sista lediga sommardagen för skolelever, lyckades vi också fånga solen sittandes på dynor på gräsmattan med fika serverat i gräset framför. Slappa, dricka, käka kex, flamsa, prata om högstadiet...
Senare kom en regnskur från världens mörkaste moln. Men då hade vi redan hunnit till stallet :).

Cat on a hot tin roof... Eller egentligen inte. Hon anade att det inte var så klokt att hoppa ner på plåttaket så hon höll sig på stegen, och kom sen småningom ner igen, efter att ha beundrat utsikten :).

Det är så man avundas balansförmågan.
Bokstavligen och bildligt.

Bildligt bl.a. när man ska väga mellan att sätta sig vid datorn och skriva/läsa/googla å ena sidan och å andra sidan att gå ut i trädgården helt konkret och fixa lite smått och gott. Båda kan ta mycket mer tid än man tänkt sig, men trädgårdsalternativet ger oftast mer glädje, speciellt efteråt när man ser resultatet.

Jag rensade lite smått här och där i trädgården idag. En midsommarrosbuske sprider sig onödigt mycket och fick en måttlig ansning. En blombänk hade inbjudit massor av vilda gäster som jag sen fick försöka plocka bort bäst det gick. Hittade en praktmalva som jag sått i våras och som nu förgyller sin del av blomrabatten med praktfulla blommor. Jag hade glömt vad det var och måste söka bland fröpåsarna, jämföra bilderna med min blomma :)!
Penséer kommer upp här och där, självsådda, och jag gillar dem, de får sköta sig själva.
Konstaterade att jag har så mycket av hjärtbergeniorna att jag kunde använda en del av dem att fixa till ett skräphörn. Men vet inte än riktigt hur jag ska gå tillväga. Skulle gärna ha vildsmultron också i samma hörn. Och lie annat... Om man kunde... Måste gå ut och ta mig en närmare titt på skräphörnet, hur det  kunde fixas... :)!

En ordentlig pannlugg är bra, speciellt om den är tjock och lång. Som flugskrämmarfransar ungefär, eller vad de heter som man kan fästa på hästarnas grimma i pannan så de skyddar ögonen lite. Den äldsta fjordingdamen stod i hagen igår och jag stod och pratade med henne och en stund höll hon sitt huvud mot min mage och jag höll mina händer som skydd för hennes ögon mot flugorna. Hon stod alldeles stilla en lång stund och njöt av att slippa krypen i ögonvrårna. Gumman!
Idag fick hon ett litet mjukt men ändå väldigt nyttigt träningspass med min ridkompis som ryttare. De såg så harmoniska ut där de skrittade i små volter och andra mjuka böjningar. Hon verkade väldigt nöjd.

Jag fick chansen att samtidigt återknyta kontakten med en annan fjording. Hon är väldigt stark och envis, men så otroligt känslig. Ofta gör jag alldeles för mycket med mina händer, så det bara blir en dragkamp. Även om jag verkligen försöker vara mjuk. Men idag, på slutet, lyckades jag tvinga mina händer till ultramjuka halvhalter och supersnabba eftergifter vid minsta lydnad från hästen. Och hon blev så lyssnande, så jag kunde avsluta de sista övningarna med ganska långa tyglar, och ändå svarade hon. Gumman!

Alla är favoriter på sitt sätt, när man väl lär känna hur de fungerar. Like!

 

Jag skrev om öppna trädgårdars dag för nån vecka sen. Att jag skulle kunna sätta upp en bildserie och på det sättet hålla öppet hus i min trädgård. Nu blev det inte så. Än, åtminstone. Och ni som googlar på öppna trädgårdars dag och hittar min blogg blir förstås besvikna. Det förstår jag. Jag tyckte inte jag hade tid nog att sätta energi på att presentera trädgården här. Jag behövde själv få vara ute, i trädgården, i stallet, andas luft.

Så hoppas ni förstår det här och inte blir alltför sura.

En som jag inte heller i år behövt bli besviken på är prins Gustavs öga (bilden). Jag sådde några, några kom upp, och nu har jag placerat ut burkarna lite här och där i blombänkarna så att de syns till köksfönstret. Lite himmelsblått här och där, mitt bland allt sensommargula-bruna. Jag gillar dem jättemycket!

Liten näva hade jag i bänken för ett par år sen. Ni ska få se hur den ser ut nu... bara jag får den att rymmas på bild :). Jag får nog snart grubbla på om jag låtit ett ogräs ta överhand med den bänken...

Minirosenknopp... Man anar inte vilken skönhet som är på väg att slå ut, en cerisefärgad miniros!
Men bladen är också väldigt fina! Märkte jag medan jag ännu väntade på att få se själva rosen. Nu har den två utslagna blommor och minst två knoppar på kommande.
Till huset kom ju två nya minirosor, verkligen minimini, nångång i början av juni. De blommade vackert i sina miniminikrukor. Men när de inte längre visade nya knoppar, och jag insåg att de hade alltför trångt, fick de flytta ut i en jättestor kruka med solrosor. Nu finns det knoppar på kommande, och de har nog vuxit till sig rejält. Borde bara hitta en riktigt bra plats för dem till vintern... Fåse om de klarar vår karga vinter här.

Grått i kvällssol... Vackert! Har pratat med henne en hel del den senaste tiden. Hon verkar ha uppskattat det. Undrar om det skulle märkas om vi tog en träningstur också... Skulle hon lyssna bättre? Antagligen, om jag bara lyckas lyssna in henne tillräckligt...

Kom just hem från en kort stallstur. Hälsade på några av hästarna i hagen. Märkte att småknotten är väldigt besvärliga.

Har inte riktigt hunnit med själv, känns det som. Då när jag står och pratar med en häst, eller ryktar och "svampar av" en häst, så är jag närvarande till 100 %. Men däremellan tycks allt gröta ihop sig. Hoppas på några semesterdagar nästa vecka då jag ska verkligen hinna ifatt mig själv och kunna hitta var jag befinner mig på tidsaxeln :)...
Låter besynnerligt. Men jag känner mig besynnerlig också. Jag hör av mig på nytt när jag vet vad som felas mig, annat än att jag är "hästsjuk" :)!

Ridkurs på kommande alltså... och faktiskt också hästmassagekurs! ... kanske jag sa det ren?

Kaktusen blommade i våras mittiallt. :) Beror nog på att jag nästan helt glömt bort den över vintern. Bara ett par gånger under vinterns gång hade jag gett ett par droppar vatten. Den hade en pålimmad orange pappersblomma när den kom till huset. Sen har den ju nog växt en del, även om den blivit väldigt sned och svår att hantera. Plötsligt en dag såg jag bara att det fanns fem sex knoppar längst ut på toppen (som ju har växt såpass snett att den egentligen är nästan längst ner :D). Alltså blev det till att vakta den noga varje dag för att hinna få en bild på blommorna. Jag vet ju att många kaktusar bara blommar en dag, typ.
Bild fick jag. Inte på alla blommor samtidigt men ändå. Och det som sen överraskade mig var att alla spår av blommor plötsligt var borta. Såg inte ens torkade blommor, de hade bara på nåt sätt vikit ihop sig tillbaka och försvunnit in i kaktusen :).

På tal om hopvikta blommor, borde ha fotograferat fröken Eternellerna där ute igår när det regnade. De var helt ihopvikta som knoppar, med små regndroppar på. Man skulle inte kunna tro att de redan varit utslagna otaliga dagar och emellan ihopvikta om det regnat. Idag var de åter så fina och skira. Helt otroligt vilka fantastiska fenomen man kan se i en ogräsrik och slarvigt skött trädgård som min!

På tal om det. Öppna trädgårdars dag nu på söndag... jag lovade nästan fixa en öppen trädgård här på nätet. Bilderna finns nog samlade, men får jag fram nån trädgårdsbjudning?? Fåse!

Ett par långa stallskvällar passar bra när det nu råkar vara paus i regnandet :).
Ikväll fick jag sätta mig i sadeln för en liten halvtimmes träningstur. Gamla fjordingdamen stod redo när jag kom till stallet. Och hon var framåt och positiv. Jag blev glad och försökte på alla sätt vara mjuk, följsam, låta henne lära mig vad som menas med mjuka hjälper. Och hon svarade mig mot slutet med mjuka böjningar (i vänster varv då, som hon är bättre på) på lång tygel. Dessförinnan behövde jag ju nog visa lite tydligare vad jag menade, men när hon förstod, så var det bara att antyda lite med sitsen och egen kropphållning. Like it!

Peppar mig själv inför ridkurs allså... Akademisk sådan. Tog en liten träningstur häromdan. I tur stod den äldsta fjordingdamen. Solen stekte, ridbanan var het och dammig. Så jag tänkte inte göra mycket, bara lite böjningar hit och dit, lite lydnadstest, lite fråga vilket humör hon var på.
Fjordingen tyckte inte om hettan, men var nöjd då inga småkryp störde just den stunden. Och hon svarade direkt på hjälperna, var väldigt positiv.
Men det jag märkte, som jag också läste om i Markus ridhandbok (på nätet), att man rider annorlunda så snart nån står och ser på. Mycket troligt är att man inte längre rider för hästens bästa, utan för att visa att man kan, visa att man får hästen att lyda osv. Och då är det inte längre horsemanship. Alltså det märkte jag senast. En ridkompis gav mig lite instruktioner/uppgifter från sin senaste ridlektion. Och genast blev det en inte enbart positiv ridupplevelse. Men jag märkte snabbt skillnaden, olusten, och sa: nätack, jag ska fortsätta som jag själv tänkt, och lyssna på hästen. För jag red ju trots allt på en äldre häst och vädret var tungt även för yngre hästar. Jag ville lyssna på hästen, inte på åskådarna... lyssna på mitt hjärta, inte på "jag ska visa".

Jag tror inte att träningen blev sämre för det. Det blev både böjningar och tempoväxlingar. Men utan att tvinga fram nåt. Och jag var genast mycket gladare inombords efteråt. Och det tror jag fjordingen var också...

Ett förberedande inför akademisk ridkonst -kurs alltså... Då behöver man prata med hästarna, söka kontakten på olika sätt. Det har varit väldigt varmt de senaste dagarna, så inga intensiva träningar på het ridbana är särskilt lockande för varken ryttare eller häst, men en hästdos måste man ändå få då och då för att överleva... 
Jag har varit inne i hästhagen, ryktat lite, masserat lite, pratat och fråga var jag ska klia mest :).

Och så kan man också söka efter tips från Markus Ridhandbok på nätet :)! Jag sökte efter nåt på google häromdan och fick in en diskussion som fanns just på denna Markus Holst ridhandbok. Angående akademisk ridkonst, bra och dålig sådan, och varför den kan vara både bra och dålig, eller rättare sagt beroende på ridinstruktören. ... Alla hästar är inte toppdressyrhästar, alla är inte topphopphästar, alla är inte toppfälttävlanshästar, men alla hästar trivs med omväxlande träning på rätt nivå. Och alla hästar mår bra av akademisk ridkonst på just deras nivå. Och akademisk ridkonst i sin rätta form erbjuder träning med hästens välmående i fokus. Och för ryttaren skulle jag säga... för som Markus säger i sin ridhandbok, ridning ska inte vara en massa måsten. Ridning och hästkontakt ska vara roligt, positivt. Och så blir det bara man ser till hästens egenskaper och dess lynne, lyssnar in... horsemanship.

Jag hittade en så intressant tråd i Markus ridhandbok så jag måste printa ut den så jag kan läsa den utan dator :).

Är åter anmäld till en kurs med "utländsk" ridinstruktör om några veckor. Hur ska jag förbereda mig?
Vill hitta den rätta "känslan", hur det känns när hästen jobbar på rätt sätt.
Vill få små praktiska tips om hur man kan få hästen att mer och mer jobba på rätt sätt.
Vill hitta just såna tips som gör att man utan krafttag får hästen att förstå vad man menar.

Där spelar vikthjälperna förstås en stor roll.
Borde sätta mig på en sån där balansplatta som man egentligen ska stå på... Det går att sitta på dem också (antingen på golvet eller så placerar man plattan på en rak stol) och öva upp lite mer rörlighet i "sittdelen" av kroppen. En ridinstruktör pratade en gång om att dansa salsa. Och det är väl lite just de rörelserna som är bra, i liten skala, när man ska justera viktfördelnningen i sadeln. Och när man ska störa hästen så lite som möjligt i dess arbete. Alltså vara följsam.

En annan viktig sak är "bålstabiliteten" som Jan Brink pratade om i Ponnyakuten i år. Som gör att man inte säckar ihop och är vinglig framåt och bakåt vid tempoväxlingar, utan kan sitta så rakt ovanför hästen som möjligt i alla lägen. Över hästens mittpunkt. Ha, kom att tänka på den där gungande leksaken som passar för riktigt små barn, en liten clown eller gumma eller nåt, med en stor tung klump i botten. Så hur man än puffar till den så gungar den tillbaka till utgångspunkten. Men den vinglar en hel del innan den slutar röra sig, och det är just den vingligheten som man gärna skulle träna bort.

Där har väl Sally Swifts tankar om centrerad ridning en liten fin bild om hur nån drar en uppåt i håret. Och då alltså i det hår som sitter fast snett bakåt ovanför öronen. Om man föreställer sig att nån håller i det håret och lätt drar rakt uppåt medan nedre delen av kroppen gungar med i hästens rörelser så borde man rimligtvis hållas rätt så bra vid hästens vikt-mittpunkt. Och då underlättar det om man är rörlig i "sittdelen".

Tja, varför skriver jag det här? För att ni ska lära er? Njae, snarare för att påminna mig själv om vad jag borde tänka på... inför ridkursen, inför nästa träningspass, inför morgondagens kontorssittande (upp och dansa salsa så fort arbetskamraterna har ärende till nåt annat rum :) ...)!

Måste nog se till att få hälsa på en fjording i morgon...

Blåvit bukett...

Blåvit sommarbukett med lupiner (som jag förgäves försökt utrota från en viss del av trädgården) och förädlade vitsippor (stora, ca 50 cm höga, sprider sig som sjutton med sina tunntunna bruna rottrådar). Vackra som bara den, i farstun tidigare i sommar.
Nu är det bara lupinernas fröställningar att plocka bort kvar och någon enstaka senblommande vitsippa på just det stället.
Jag är ingen bukettplockare överlag. Men blåvitt är alltid vackert. Sinivalkoinen kukkakimppu på finska. Det kan jag ta av mig hatten för och buga och niga, och tiga en stund i vördnad...

En stilla stund i allt semesterfirande och sommaraktivitetsbesökande och stressande hit och dit och vad-borde-jag-ännu-hinna-med-i-sommar... En stilla stund, om bara ett par sekunder, är aldrig fel. Det tror jag att jag ska...

Terrängtur i blåbärsskogen...

Fiskarna i havet... eller närmare bestämt: ynglen i akvariet. Vackra, men lever farligt eftersom de stora har en tendens att äta upp dem när det humöret faller på. Dehär ynglen är från ifjol. Ett par tre av dem överlevde eftersom de fiskades upp till ett "barnrum" innan det var för sent.
Ville bara sätta in bilden. Färgerna är så fräscha. På nåt sätt.
...
Men färgerna var också fina ute i skogen idag.  Sett uppifrån en fjordingrygg. :)
Första riktiga terrängturen sedan 2005 (ögonoperation). Gissa om jag var nöjd ! när vi kom hem helskinnade, utan att ha haft några problem att hållas kvar, och med ett par rejäla galoppsträckor att minnas. Traven på skogsstigen mellan blåbärsris och getporskvistar var också väldigt härlig, speciellt som stigen ställvis var väldigt mjuk och behaglig även för hästarna att trava på. De njöt.
Sista galoppsträckan blev rena glädjegaloppen, kändes det som. Försökte mig på lite halvhalter för att kolla om fjordingdamen lyssnade, men hon svarade att hon inte har tid att stanna än, måste bara få springa av sig lite till :). Som tur är, för mig, kom det lite sämre underlag emot, så vi fortsatte i en glad trav i stället :)!

Terapi!

Kattungar är det snart på gång här igen. (Bilden är från en tidigare sommar.) Den här mamman har redan fått sin kull i sommar, och ska snart bli mommo... Så det är oroliga kattmammor/mommor som vankar in och ut och upp till höskullen och in igen. Det finns nog en låda bäddad under blombordet i köket, och de har varit där och vet att det är ett bra ställe. Ibland verkar de behöva nån som håller dem i tassen när det börjar bli dags. Rörande...