Höstmiddagen börjar lida mot sitt slut. Rätt så knapert, men ändå står fjordingarna för det mesta med långa halsar och söker de sista gröna stråna... (Snart är det julmiddag som ska planeras... för oss lutfisk, vitsås, risgrynsgröt, skinka... ) förutom idag under ridlektionen.
Plötsligt syns det tre fyra ljusa fjordingkroppar som rusar hit och dit långt borta i hagen, ibland på bakbenen nos mot nos, ibland i full galopp efter varann. En sorts höstglöd mitt i diset? Så roligt att se!
Jag glömde nästan bort skänklar-händer-viktfördelning-blicken rakt fram... men den sekunden tog fjordingdamen vara på och svängde åt fel håll :). När jag tog tag i tyglarna igen fann hon sig snabbt, låtsades om inget, äh, jag bara måste kolla en sak där på kortsidan...
När ridlektionen skulle avslutas red jag henne med väldigt långa tyglar efter den andra lektionshästen. Eftersom jag visste att hon visste att det var slut och att hon högst troligt skulle gena i det sista hörnet för att hinna ut från ridplanen lite snabbare, så tog jag bara tag i tyglarna igen, fortfarande löst, och tog en liten mini-fingervisning i yttertygeln "nej, vi genar inte idag" och hon vek örat mot mig, godkände fingervisningen och gjorde en perfekt "hörna".
Jag blir bara så lycklig varje gång fjordingen förstår en så mjuk anvisning! Blir så glad över deras vilja att lyssna och lyda! Klart man vill fortsätta på den mjuka linjen då!
Vill fortfarande lära mig mer!