Stickade loppisfärger.
En utmaning kvar: att få den klar. Och då menar jag inte bara att sy ihop och fästa trådar, som ju annars brukar vara det tråkiga jobbet med stickade tröjor...
Nej, det är ärmarna.
Jag har stickat på rundsticka det mesta, så inga sömmar just än, bara de korta axelsömmarna då.
Och nu har jag plockat upp maskor för första ärmen, på rundsticka.
Men att få det gjort.
Det är andra försöket med ärmbredden. Första försöket gav en alldeles för vid ärm, den ska ju va lagom, ju! Hur får man det?
Jag har ju alltså inget mönster.
Och garnet är hopplockat från olika missionsloppisar från olika besök över ca två år kanske... ett nystan här... ett nystan där... osv. Garnen är av lite samma stil, såna där oregelbundna garn, eftersom jag tycker jag stickar ojämnt och inte vill att det ska synas att det är mitt fel att det blir ojämnt resultat :)!
Fåse om den blir klar.
Hade planerat den till den här sommaren.
Men det börjar bli sent.
Sticksömmen hamnade så snabbt på hyllan när det blev sommar, utevarande, trädgård, stall, ridläger osv osv. Och samtidigt en hel del mer arbete än jag tänkt mig...
Men jag har börjat snegla på den nu igen. Så kanske till nästa sommar?
Borde bara få den undanstökad nu.
För jag har lite annat missionsloppisgarn av tunn yllesort som jag gärna skulle fixa ett par benvärmare av, eller kanske nåt trevligt att slänga över axlarna på jobbet... Ja, det skulle vara nåt, undrar om jag hittar nån idé som känns som jag...
Men först alltså sommartröjärmarna...
En verklig utmaning när det är höst ute!
Ha det gott!

Den här bilden har jag haft väntande i ett utkast ett helt år, faktiskt.
Nu plötsligt är den aktuell. Hur blev det höst så snabbt?

Vad jag gillar dimman!
Bara man inte behöver köra på livligt trafikerad väg, förstås.

Jag som på nåt sätt hade planerat att göra så mycket i trädgården i sommar, under de varma shortsdagarna och sena kvällarna med bara lagom mycket mygg.

Nu är det plötsligt slaskig blåbär i skogen kvar, lingonen lyser röda, svamparna sticker upp här och där och hallonen ramlar nästan av busken bara man går förbi.

Men nåt har man väl fyllt dagarna med ändå?
Jag hade inget konkret projekt i trädgården, men nåt lite ommöbleras hade jag tänkt mig.
Nåja, det hinner man med ändå tills frosten förstenar marken. Så ingen panik.

Men annat då?

Hmm, tog en liten loppisrunda igår. Garnnystan fastnade i min hand. Vad jag gillar dem.
Hittade en komplettering till min färggranna tröja, ett litet vackert nystan med ojämn struktur.
Borde få tröjan, som ju faktiskt var tänkt som en sommartröja, färdig nu innan det blir dags att sticka benvärmare och sånt :).
Hittade också två nystan alpacka i olika nyanser, och två andra nystan med liknande struktur men utan banderoll (vet alltså inte vad de är, känns lite ylleblandat). De tänkte jag dela på två, som jag brukar, och kanske fixa just nya tunna, smidiga benvärmare, alternativt strumpben, i jordnära färger...

Hösten är definitivt min årstid, även om man vid den här åldern också tänker: oj, hur ska man orka alla gråa, mörka, kalla dagar tills det börjar ljusna igen i januari!

Först väntar vi på höstfärgerna!! :)

En porslinsknut...
... eller jag menar en knut målad på porslin...
... får illustrera mitt humör idag.
Mitthobbyrum har en telefon som blivit gammal, tydligen, orkar inte med flera påminnelser, bilder, sparade meddelanden osv... och ändå är den bara ca 4 år...
... den bara blinkade yrvaket, pipade ett par gånger, och sa tack och hej...
... och där finns som sagt meddelanden, bilder, minnen...

Dags att vända blad?
Glömma det som man ändå inte minns, lösenord och sånt man haft krypterat nerskrivna i telefonens minne...
Glömma vad man velat påminna sig själv om.
Nu är det dags att själv minnas vad man brukar glömma.
Och vad man trott att man inte skulle klara av att minnas själv, utan påminnelse.

Jag känner mig som ute på sju famnars vatten.
Och det är inte på grund av det envisa regnet.

Det blir trots allt nödvändigt att skaffa en ny telefon, eller hitta nån bättre begagnad nånstans i husets lådor.

Porslinsknuten ser rätt regelbunden, mjuk och fin ut. Inte alls sådär hårt tilldragen som knutar kan vara, som man knappt orkar försöka få upp. Återstår att se hur den reder upp sig. Nu är det sen kväll, men i morgon behöver jag få fixat en ny telefon så jag kan ha kontakt med omvärlden under veckoslutet...

Kanske det är dags att börja minnas, så man inte blir minneslös... då hjälper det inte mycket att ha en fin telefon i handen... om man inte minns hur man ska använda den...

Mitthobbyrum kanske borde söka fram en sticksöm...