Svampplockning i disig höstskog. Korgen är inte överfull, många svampar i skogen var fulla med mask, men några fina soppar till stekpannan har jag i en avdelning i korgen, och i en annan de traditionella små pepparriskorna (bara de små!) som ska förvällas innan de hamnar i stekpannan och blir till knapriga småspikar. Jag får vara nöjd.

Dessutom hittade jag lite blåbär och några hallon, lagom till en dessert! Mums med vaniljsås på!

Som pricken på i:t var jag inte ensam i skogen. Och nu talar jag inte om de mindre trevliga älgflugorna. Mitt i allt hörde jag hovklapper, och jag fick se två fjordingar galoppera förbi en bit ifrån på den mjuka skogsvägen. Vägen är just en sån som bara helt enkelt inbjuder till en ordentlig galopp, om man frågar fjordingarna :).

Och bilden då? Jo, där jag stod och njöt av de galopperande, frustande hästarna så fanns plötsligt det allra vackraste stilleben man kan hitta. Helt naturligt. Alldeles av sig själv. Utan någon mänsklig florists designande hand.
En bekant frågade mig sen, tog du den med dig hem? Men för det första kom jag inte ens på tanken att man kunde göra nåt sånt, den hörde ju hemma just där, i det hörnet av skogen, och för det andra satt den fast (jag antar det, jag rörde den inte ens, den var för vacker att röra, jag nuddade bara vid den lurviga mossytan).
Men vacker!