God fortsättning på helgen... och lagom kall början på det Nya Året!

Jag tycks inte vara nån bloggare... har inte tid, tycker jag.
Och just nu har jag återigen fått så många nya idéer som jag vill testa...
Var på en loppsirunda i måndags. Fyndade träsaker. Mindre träföremål, obehandlade, vackert slitna, vackert tillverkade eller annars bara vackert träfärgade. Sen vill jag plocka fram penslar och färg och måla, måla, måla... fantisera och måla...

Sen började jag på en ny hästhistoria häromdagen... hann inte skriva många meningar, men tanken, startidén, fanns där och är nerplitad... behöver bara lugn och ro sen för att fortsätta...

Sen tänkte jag ....

Sen vill jag ju också hinna till stallet. Det har varit för kallt att rida, för mig som inte riktigt vågar rida barbacka... men kanske i morgon??!!
Men bara det att stå vid grinden och prata med fjordingarna gör mig lugn och glad. Det är hästterapi i allra högsta grad... Igår pratade jag med den yngsta i flocken. Han lät mig inte klia honom bakom örat, men när jag sträckte ut handen och höll den stilla så placerade han sitt huvud precis så att mina fingertoppar nuddade vid ett speciellt ställe under hakan, och så sa han: klia där!! :)

Men som sagt: hur gärna jag än skulle vilja skriva här så finns ju inte hur mycket tid i världen... Och så undrar man ibland om det är nån som läser... För de som hittar hit från Slovenien och Bulgarien och Ryssland lär nog inte få ut alltför mycket av texten... :).

Nu är det i alla fall nog för idag. Jag vill måla, skriva, eller nåt annat trevligt... i mitt hobbyrum!!
Vi hörs väl nog... småningom... igen.

Det kommer nog inte så mycket värme från solen... men vackert är det. Och kontakten värmer... alltid när man går ut till hagen för att se på fjordingarna med rimfrost i den tjocka vinterpälsen, så kommer storkillen fram och hälsar... väntar sig ett litet kli här och kanske ett litet kli där... och förstås helst några höstrån att smaska på...

Storkillen var inte med på luciafesten, men hans mamma var visst med, och mammas väninna också. Vackert var det. Stämningsfullt. Med mycket snökristaller i luften. Och många smålucior och småtomtar. Det värmer det som är fruset...

Själv fick jag agera luciachaufför i år igen, åt den egna lucian. Från ställe till ställe, med sång och pepparkaka. Det är nog en fin tradition. Det är något extra när lucia kommer med ljus i sitt hår! Kontakten värmer också här...

Naturligt julglitter utomhus... ett hörn av trädgården som tjänat som hundhage... Så tyckte Frosty the Snowman att det var dags att pynta... eller om man säger det annorlunda: Skaparen visar dagligen hur fantastisk skaparkraften är, speciellt den urgamla men dagligen aktuella kraften... ni har väl inte missat den stjärnklara himlen som man sett glimtar av många kvällar, eller morgnar?... eller aftonrodnaden: just när solen håller på att säga godnatt, så är himlen helt underbart färgsprakande eller vilsamt pastellfärgad i många nyanser, medan träden står med vita hattar och vita fingertoppar...

Ni har väl inte missat att se er omkring mellan julpaketsinhandlande, julmattsdammning, julfestklädsjakt och julmatsplanering...

Det är nåt lugnande i den naturliga utsikten.

Om det sen finns hästar i närheten som frustar ut moln av ånga och förgyller tystnaden med fridfullt hötuggande så är det inte alls sämre för det :).

I Saw A Child
by John Anthony Davies

I saw a child who couldn't walk,

sit on a horse, laugh and talk.

Then ride it through a field of daisies

and yet he could not walk unaided.

I saw a child, no legs below,

sit on a horse, and make it go

through woods of green

and places he had never been

to sit and stare,

except from a chair.

I saw a child who could only crawl

mount a horse and sit up tall

Put it through degrees of paces

and laugh at the wonder in our faces

I saw a child born into strife,

Take up and hold the reins of life

and that same child was heard to say,

Thank God for showing me the way.

Julrött garn på stickorna. Tennisarmbåge. Ingen bra kombination. Oberoende färg :).
Nygamla träföremål från loppis att måla. En målad träservetthållare blev pris i ett lotteri. Jag fick hålla i penseln en liten stund, lotteriet fick sin vinst. Alla nöjda.

Utredning, nämnde MinEden om häromdagen. Jag rensar ut tidningar för tillfället. Men måste vara lite sentimental eller traditionell eller vad det nu heter: river ut handarbetsmönster! :)
Nånstans kan man ju börja. Men inte vara för radikal :).

Paus med ridningen denna vecka, alltså. Men senast måndag blir det ändring på den saken! Har nog ändå varit på hästterapi. Pratat med fjordingarna. Förresten, har ni sett den stiliga gråblacka fjordingen Haavanesko, som fick leda en ponnykadrilj under Helsinki International Horse Show?! Om man söker på hihs 2010 ponikatrilli (alltså ponnykadrilj) på youtube, så hittar man en film på den korta men stiliga uppvisningen av unga ryttare utklädda och sminkade till blåa avatarer.

En eftermiddag med ett par härliga timmar på snöklädd ridbana. Friskt i luften, ingen blåst, inget slask. Två fjordhästar som jag fick motionera en stund.

Den ena fjordingen har varit en trogen och säker kompis hela hösten. Vi har känt varann tidigare, för länge sen, och nu i höst har vi återknutit kontakten. Vi kommer bra överens. Jag vet vad hon kan tänkas protestera mot, och ibland lyckas jag förekomma henne och "lura" henne att göra det ändå, och så är vi båda nöjda efteråt. Ibland låter jag henne sänka huvudet, få en låång hals, lunka på en god stund, tills jag igen försiktigt "lurar" henne till att ta lite böjningar i alla fall. Eller så tränar vi tempoväxlingar "på lång tygel", och hon svarar med att ta tempoväxlingar ett varv extra av bara farten, bara för att jag råkar pilla lite med skänkeln i misstag, eller kanske för att säga: tror du inte jag förstår vad du menar ? :)

Den andra fjordingen har haft en paus under sommaren, varit bl.a. "till södern", men har nu fått klartecken till lugna ridturer igen. Jag var lite osäker i början av ridstunden. Är hon densamma eller har hon förändrats? Efter några minuter började jag känna igen hennes samarbetsvilja, hennes lugna steg, hennes mjukhet, hennes lyhördhet. Men jag log också igenkännande när jag plötsligt mindes vad jag hade problem med senast, javisst ja, det var det här jag kämpade med för ett halvår sen :). Så roligt att åter få ha en gammal bekant fjording med sig på ridbanan!

Jag hoppas att bilden härovan ska visa sig vara sann. Hon går vidare, trots att hon inte alltid haft det så lätt i sommar. Yngre kanske pausar då och då, eller till och med ofta, men hon strävar vidare, gillar jobbet, ska vara med, vi går väl då, vad vill du jag ska göra?!

Häromdan var vi igen till hästhagen, räfsade lite hörester in till hästarna som kom rusande (de vet när vi kommer, nu blir det mellanmål!)... Också lillkillen tog för sig, men konstaterade efter en stund att mammas mellanmål nog är godare! :)

Här kände jag mig nästan som en paparazzi... svårt att få en bild av mellanmålet mellan alla hästryggar och svajande manar.

I like them!

Så blev den då... måste bara dokumentera det. Kanske för att det inte alltid lyckas att färdigställa det man börjat med... Visst kan det vara bra terapi ändå, men roligt är det med sånt som sen kan användas. Så var det nästa projekt då...

Sista äppelsyltkastrullen. Borde kokas idag. Sen äter vi opp några små rödkindade äpplen. Och så är hela skörden avklarad. Mycket blev det. Gott är det. Varje morgon på gröten. Den här äppeldamen har nog använt lite för mycket rouge, och på fel ställe, men så har hennes kompisar också.
Blött, blött, regn, regn. Hade bokat in en ridtur i morgon. Men såg i morse att vattnet flödade på ridplanen, så jag har inga stora förhoppningar om att det blir någon dressyrlektion på fjordingmamman. Men har man tur så är det uppehåll i alla fall i morgon, så kanske man får rykta nån lerig fjording. Ja, jag menar faktiskt får. Jag ser det som en förmån, än så länge, att få pyssla om en häst. Trots min allergi. Utomhus går det riktigt bra trots flygande sommarpäls och lerdammiga ryktborstar.
Ni har väl hört talas om hästterapi? Det börjar bli allt populärare. Har jag märkt när jag surfat på nätet i ämnet. En del bloggar om sina, av läkare ordinerade, hästterapi/ridterapi-lektioner. En hobby med mångfasetterat innehåll.
På tal om hobby: jag fick min jeansblåa stickade topp klar! Det trodde inte ens jag! Garnet tog slut, toppen blev kort, ännu är det några garnändar att fästa, sen ska den pressas förstås. Jag tror tom. att den blir användbar till sommaren! :)
Nu har jag grävt fram följande halvfärdiga stickprojekt. Fort, fort, innan jag hinner börja med ett nytt! :)

Okej, man kan inte hoppas på solbadsdagar mera. Bäst att flytta inomhus. Kanske man skulle gå i ide, så kommer väl sommaren snabbare. Å, jag minns det som igår, när den vackra prästkragen gav mig svalkande skugga här ovanför, när solens heta strålar tänkte bränna bort all min färg... Nu har prästkragen tagit vinterpaus, liksom alla myskmalvor som glatt mig med sina skira blomster här runtomkring. Tja, lika bra att inse fakta. Dags för en låååång tupplur. Vi syns till våren!

Vad månne hon tänker? Funderar hon på lillkillen som ofta står bredvid henne och äter, fast hans mamma står en bit bort? Eller nåt om nästa sommar... om det då är hennes tur att ha en egen lillkille eller -tjej att uppfostra? Eller tänker hon på den tiden då hon var i sin bästa form och ofta var ute på långa terrängturer? Kanske hon bara tänker: skönt med höstsolens värme, den ska jag lagra inför vinterns kyla och minnas när små isbitar fryser fast i pälsen...

I fredags blev det en ridtur, inte med den här trevliga fjordingen, utan med lillkillens mamma. Jag gillar henne mer och mer, vartefter jag börjar komma underfund med henne. Liksom fjordingen på bilden har hjälpt mig att lära mig de allra första grunderna i akademisk ridkonst vill jag tillsammans med lillkillens mamma lära mig mer om kommunikation. Jag vill lära mig mer om natural horsemanship, om att träna den mjuka vägen, om att lära sig förstå och kunna göra sig förstådd. Jag börjar mer och mer tro på det som låter för bra för att vara sant: i varje häst finns en vilja att vara till lags, en vilja att lyda, om bara människan visar en respekt för hästen och en vilja att lyssna, kommunicera.

Okej, nu blir det här för invecklat för mig. Andra har förklarat det så mycket bättre. Och med mycket mera erfarenhet i bagaget. Men linjen gillar jag. Antingen man kallar det centered riding, westernridning, akademisk ridkonst eller nåt annat.

En modig Prins Gustavs öga. Och envis. Lite snö ska väl inte skada, men nog är det lite för kallt att öppna ögonen helt... Men så vacker i alla fall! Tänkte ta in krukan nu, det är väl på tiden att städa bort allt extra i trädgården, men så lät jag den stå kvar. Den påminner en om sommaren... tänk er en klarblå himmel, någon enstaka molntuss, och en svag ljummen vind... humlorna surrar och fåglarna kvittrar...
Hej, kom tillbaka nu, ni har väl vinterdäcken på?! Nu är det snart vinter!

Fjordingmulen är rynkig... vem skulle inte rynka på näsan när gräset tar slut!?
Det är bara att vänta på våren. Och hoppas på att det blir en del mjuk snö under väntetiden, att busa i, rulla sig i, göra "glidestop" i...
Idag blev det första ridturen i snöslask. Det var nog mjuk bana, men snömodden gjorde det hela lite osäkert, och så var det ju det där med "skorna fulla med snö"... hästskorna, alltså. Inte så trevligt. Men så mycket motion blev det i alla fall att fjordingdamen frustade rejält och ... tyckte hon var hungrig... närmaste hökärra fick en påhälsning redan innan ryttaren hann ner från sadeln :). Nåja, ingen skada skedd. Och ryttaren var nöjd, målet för ridturen var en mjuk linje, inga hårda tag, men ändå skulle hästen lyda. Så blev det också, om man inte räknar med äventyret med hökärran förstås...
Ridterapi, alltså, och hästterapi. Maximalt. Och man mår bättre till kropp och själ!

Det kom snö. Och blev kallare. Helt plötsligt. Skönt att ha ett varmt hörn inomhus, och en snurrande katt att ta i famnen, när man ska fundera på nästa projekt. Det fastnade bambugarn i handen för en tid sen, kanske jag berättade det redan... Vad det ska bli vete Tassen. Tål att tänka på. Och julen närmar sig med stormsteg... till den hör en del projekt också. Hög tid att planera alltså!
Hobbyrummet har alltså flyttat inomhus.
Förutom den del som har med stallet att göra, förstås. Där är det rätta kläder som gäller, aldrig gnäll om fel väder :). Lillkillen fjording var hos frisören för första gången idag. Han stod förvånansvärt snällt och väntade. Han tyckte väl det var på tiden att få samma frisyr som resten av flocken. Är man "tonåring" så är man :)!
När är en häst tonåring, förresten?

Det pratas om att man rider på vågen, drar nytta av en annans framgångar... Här kunde man dra nytta av fleras framgångar, rena bergochdalbanan! Främst i raden är ju lillkillen med sin busfrisyr...

Jag och dottern var en sväng till hagen en nästan solig hösteftermiddag och fjordingarna trodde att de skulle få nåt gott att snaska på, eller hoppades åtminstone, så de rusade fram till oss, men konstaterade snart att det inte bidde nåt, så då vände de demonstrativt svansarna mot oss och traskade tillbaka till de hörester de lämnat för en stund.

Det börjar bli knapert med bete, måste ju kännas surt för dem också, då det så länge funnits så mycket gott i markerna.

Märkte för en stund sen att det blir annan mat åt Stampe också... Man får börja knapra av höskörden. Men jag tog en liten promenad runt huset i snöslasket och blev glad över att jag inte rensat blombänkarna runt huset på väldigt länge: dit hade inte snöslasket nått än, och där fanns fina maskrosplantor att dra opp åt Stampe. Om han nu vågar sig ut ur sitt trähus för att äta i den här höststormen...

Det känns som om jag behöver komma tillbaka till en tankelinje jag hade i våras... nån gång runt 27 mars... när jag filosoferade över mitt hobbyrum och Jean Fransoise Pignon och hans hästar.

Under sommarens många sysslor på utsidan, såna som ibland ofrivilligt blivit till måsten, så har jag tappat bort grundtanken, lugnet, förmågan att lugnt låta skapandet ta form. Ännu finns det sånt som måste göras på utsidan, som att ta bort en liten del åtminstone av alla löv som gör marken hal ute på gårdsplanen. Men under tiden kan man kanske rikta in sina tankar på det som träden och växterna kanske också gör, slå sig till ro, invänta nästa växtperiod, vänta på kraften som återvänder, lita på att livet går i vågor, som fjordingryggarna, det kan inte gå uppåt jämt. Det behövs vila, krafthämtning, inväntande, tålamod.

Bildens salvia har en egen historia: Hon och hennes kompis planterades i våras, i början av juni. Men så kom ett par frostnätter och jag täckte över dem med fiberduk... gårdens katter strök sig förbi fiberduken tidigt på morgonen, och drog ner en flik av duken... och bröt av de sköra salviablomstänglarna. Jag tänkte: åtminstonen är bladen fint gröna, så jag lät blommorna vara kvar i sina krukor. Efter en kort tid såg jag att det växte upp desto fler blomstänglar på sidorna! Och efter det har de här salviorna varit de finaste blommor hela sommaren till långt in på hösten!

De kallas sommarblommor, atlasblommorna, men det är nu först de blommar... och har fullt med knoppar som kan ha svårt att hinna slå ut...

Allt annat runtomkring är gulnande, vissnande, förberedande för vintern... men de här kurar lite i det kalla regnet men i övrigt låtsas de ... som om det regnar :) och lyser med sina sommarskira färger.

Sen är det en annan sak att man verkligen borde plocka fram lite varmare kläder nu, så man tål att vara ute, så man inte missar denna årstid. Det ska vara fyra. Annars blir det obalans...

Igår fick jag min andra övning i att bli professionell frisör i hästbranschen. Jag befann mig plötsligt framför en fjording med svajande man och i handen hade jag sax och kam. Hur var det man började nu igen? Och vad skulle man tänka på... för att det skulle se ut som ett "kärrhjul" när hästen sen böjer nacken och sänker huvudet...
Jag har nog lång väg att gå än, i min skolning, men varje praktisk övning ger mer färdighet!

Var just ut till hagen och fyllde på vatten åt hästarna. Den stora killen herr Fjording tyckte att jag stänkte för mycket vatten när han skulle dricka samtidigt som jag fyllde på, så han behagade lyfta sin droppande mule över mig sådär lagom så att jag fick en del av hans stänk över mig... Lika för lika.

Manen på bilden härovan hör till lillkillen Fjording. Han borde få en första frisering nu, tror jag bestämt. Men det kan ju vara lättare sagt än gjort. Lite "rörligt" objekt, kan jag tänka mig :).

Alltid lika trevligt att hälsa på dem där i hagen.

För ett par dagar sen fick jag göra en ny bekantskap på ridbanan. Ja, jag har nog ett par gånger tidigare ridit på denna fru Fjording, men det är väldigt länge sen. Innan jag kände till akademisk ridning. Nu var det som en helt ny fjording för mig. Det råkade vara lillkillens mamma, och mot slutet stod han i hagen bredvid och ropade, så det blev en utmaning att hålla henne koncentrerad på vad jag ville. Men hon var ändå lyhörd och för det mesta mjuk i sina svar. Otroligt roligt och intressant med fjordingar! Som man säger nuförtiden: I LIKE!

En sur kompis och en kompis som håller reda på tiden...

Kunde inte motstå frestelsen att fota dem ihop. De är ju så lika!

Undrar om tids-citronens givare minns det långa besvärliga versrimmet som fanns nerplitat på paketkortet... ? Nåt om att vridmomentets längd påverkar det hörbara resultatets längd i motsvarande grad eller nåt annat invecklat... :). Den fungerar i alla fall fortfarande!

Kan vara bra att ha när man är tankspridd, sätter på en kokplatta med äppelbitar i kastrullen, och plötsligt får för sig att man ska hänga upp tvätt, starta datorn, ringa till grannen, läsa en Polluxbok, sticka lite på den bortglömda tröjan, städa i tidningslådan eller nåt...

En bra kompis alltså, fast den är sur :).

---

Stallstur igår också. Med två hästtjejer. Det blev lite fölhantering, lite ryktning, lite "njuta av höstvädret i hästhagen"... Sånt som är värdefullt, som inte kan köpas för pengar, det måste bara tas emot när det erbjuds. Carpe diem kallas det kanske, eller nåt liknande.

Jag borde söka fram mer hästbilder... det är ju ändå det som jag mest tänker på nu... jag menar, samtidigt som det blir alltmer hästligt i mitt sinne så blir det ju också alltmer höstligt ute, i trädgården osv... Inte så mycket att göra åt det. Fast visst är ringblommorna fina än. På sin trästege uppefter tegelväggen...

Men idag var jag på ridtur. Jag hade ju nackont igår, och tyckte allt var usligt. Idag efter ridturen och tillhörande ryktning märkte jag att jag inte längre var styv i nacken. Det ligger nog på lur, men värmen och uppmjukningen i samband med stallsbesöket gjorde gott. Mera sånt jobb så hålls kroppen iform!

Det här är fröken Eternell. Hon behagade hälsa på i trädgården i somras och försatte ett hörn i trädgården i ett rosa skimmer. Den skulle passa i mineden.blogspot.com :s rosa samling, kanske :). Av någon anledning tänker jag på mineden när jag ser den här bilden.
Jag minns att mamma hade eterneller också, förstod inte först alls varför hon ville ha dem, vad var så speciellt med dem? Men sen blev de ju till en bukett som höll hela vintern :). Visserligen samlade de damm också, men det är en annan sak.

Nu hade jag inte sått så mycket eterneller, och de borde ju då ha plockats i tid, när de var som störst. De slöt sig ju när det var mulet också. Men så var inte tanken att plocka in en dammsamlande bukett heller. Jag tyckte om att se dem där i deras hörn.

De är på väg genom "slussen", en liten bit skogsstig full av trädrötter och stenar, från en hage till en annan. När de är riktigt törstiga eller hungriga (efter hö) så är det knak och brak i skogen och man gör bäst i att hålla sig på sidan. Men för det mesta är det en lugn sävlig lunk, alla vet sin egen plats oberoende vem som går först. Ledaren vet att de första hötuggorna ändå är hennes, även om hon inte har bråttom genom skogen.
Att stå vid grinden och möta dem en och en är en härlig upplevelse. En del har tagit sikte på maten och går bara förbi. Någon annan stannar upp i grindhålet, hälsar, funderar, tigger en mjuk hälsning på halsen eller ett skönt kli under pannluggen.

För ett par dagar sedan fick jag akut "fjordingbrist". Jag måste hälsa på dem i hagen, när de nu råkade vara i närheten av grinden och inte långt borta mot skogsbrynet. Jag tog en liten kvist i ena handen som ett spö, ifall någon blev för närgången. En av fjordingarna, en brunblack valack, har en tendens att vara väldigt kärvänlig och närgången, men han minns inte alltid hur stora och tunga hovar han har, eller hur lätt han buffar undan en människa med sin hälsning... :). Då är det bra med ett spö i handen att visa honom avståndet med.

Lillkillen, en brunblack fjording på ca tre månader, kom fram för att hälsa. Sen ställde han sig lugnt intill mig och förväntade sig en ordentlig hälsning. Jag strök honom över pälsen överallt, öronen var ingen favoritkliplats, men i övrigt gick det bra att "låtsas visitera" honom. Det kändes bra att han godkände mig, och det kändes viktigt att ha en ordentlig kontakt. Jag hanterar ju honom inte annars, men man vet aldrig när det kommer till nytta att han känner mig. Samma gäller med de andra hästarna också. Helst skulle jag hälsa på dem i hagen varje dag.

Har fått ett par ridturer senaste vecka. I varmt höstkvällsväder. Toppen, helt enkelt. Fjordingdamen jag red blev nöjd, frustade flera gånger efter de koncentrerade travvolterna och komprimerade serpentinerna i skritt. Och galoppen på slutet var livlig och full fart framåt. Mera sådant och jag mår bättre... :).

Äpplen finns i massor, i pytsor och kassar, på diskbänken, i källaren, på köksborden, på marken under träden och lite kvar på träden.
Jag har för liten frys :).
Syltsocker är bra att ha.
Blandsaft är ett bra sätt att komprimera innehållet i frysen...
Zuccini och äpplen och syltsocker, blir det en bra kombination?
Nu gäller det att hitta nya idéer att komprimera... och konservera...

Under gårdsbjörkarna är det full höst. Guldet har singlat ner. Och mer är på kommande.
Men gräsmattan är i övrigt grön och fin, bra för Stampe :).
Stenpartiet har jag börjat forma om. Hittade fina stenar från skogsbrynet, dit de kastats från åkern under årens vårbruk. Komposten levererade mörk fin jord, som stått i vila nu ett par år... och mognat färdigt. Tror jag. Men idag är det regndimma i luften, så stenpartiet får vänta på färdigställandet. Kanske man kunde ta en tur till en trädgårdsbutik och hitta ett par perenner för halva priset... Hösten är vacker.

En rosa näva i stenpartiets mitt. Äntligen verkar den ha anpassat sig till den knapra miljön, och visar sina vackar blommor invid det djupblåa fågelbadet. Det här togs tidigt i somras, nu är bladen vackert höstfärgade. Den borde skötas om lite, tror jag. Lite mera skyddande stenar runtom, mera jord...

... och så en "skyddsmur" mot vildsmultronen bredvid, som så gärna vill hälsa på. De borde också tas om hand lite. Stenpartiet kunde göras större på deras sida, så de får plats att ge mera skörd nästa sommar. De har glatt mig i sommar, inte med litervist med bär, men med ett större eller mindre bär då och då, i munnen, i handflatan, kanske några i botten på en kaffekopp...

Hösten är här. Skönt. Äpplena är här. Gott. Frysen är full. Hoppsan. Inventering nödvändig. Vad finns i botten?

Sandsoppar har hittat till stekpannan. Några gånger. Det rätta "knastret-knarret" när man tuggar de saftiga bitarna. Hörde på en svampkurs att de är järnrika. Precis vad jag behöver!

Pepparriska har också hittat till stekpannan och till frysen. Små spikar. Att överraska sig själv med i vinter.

I höstträdgården har perenner delats på. Vissa har fått en ny plats, med förhoppningsvis bättre tillväxt. På en marknad i grannbyn hittade jag Crimson Pirate. En mörkröd daglilja. Den ska jag hoppeligen få njuta av bredvid min vanliga gula daglilja, nästa år!

Ett höstfynd kan vara en daglilja, en Karl Johan -svamp, en sent blommande pensé, ett vackert höstlöv med klara fina regndroppar på. Eller en skön tröja på ett loppis.

Nu väntar höstvädret utanför!!

En hel evighet sen sist... ?
Resa söderöver i landet, varmt-varmt väder, stallskvällar, ingen tid / inget intresse för dator...
En vecka semester kvar. Kan den fyllas med en evighet?
Hästar, blommor, jordförflyttning, ogräs, hästar, bär, hästar, bär, gelé, blir det en evighet... ? Om det får ta tid, kanske.
Det här med datorn får inte ta för mycket tid. Real life är ju trots allt real life.
Fast då finns det också ni därute som är mycket verkliga, real life, real friends.
Vi återkommer.

Det blev höstkänsla i luften mitt i allt. Men det är nog bara tillfälligt. Menar jag.

En vän sa, att när jordgubbarna plockas ur landet första gången så vet man att sommaren vänder mot höst. Det stämmer förstås. Samtidigt finns det mycket kvar än av sommaren, sensommaren, andra bär...

Bärglassen på bilden var trevlig, god, frisk. Lite av varje. Hjortron, blåbär, jordgubbar, smultron, kråkbär (jag får nog plocka lite i år också!)...

Sen är det en annan sak att sensommarvärmen kanske inte räcker till för att vissa blommor ska hinna visa sin prakt... eftersom nätterna blir så kyliga. Förrgårnatt var ganska nära... kall. Klockan tolv var det bara +7 grader, och då hade den kallaste delen av natten bara börjat än.

Det är varmt... Har nån hört det sägas förr i sommar? Nåja, så ska det vara på sommaren. Men det betyder också för min del att det känns helt fel att sitta framför datorn.
Sommaren, värmen, ljuset... allting säger att man ska vara ute så mycket som möjligt. Åtminstone inte stirra på konstgjort ljus...

Hästarna ska ha vatten. Plågas av myggor, flugor, bromsar och snart också de små knotten... Och när man är i närheten får man sin beskärda del av deras plåga. Då längtar jag nog till hösten. Men den kommer ju. Varje årstid anländer i sin egen tid. Tills dess blir det jordgubbsplock, blomvattning, hästvattning... och snart blåbärsplock!! Var en sväng till en mjuk och härlig ridväg i skogen där det brukar finnas blåbär. Och där fanns! Att äta redan!

Trädgården ser jag bara på nu. Och vattnar förstås. Men inget rens om inte andan faller på. Och den faller inte så lätt på när det är så här varmt. Men snart... ska jag...

Tills dess håller jag utkik efter överraskningar i trädgården. Och tar en ridtur då och då. Men bildpysslande på datorn får vara. Nu. Bilder kommer sen.

Var in till en stor trädgårdsbutik. Köpte frön. Rör mig ej. Ett minne från barndomen. Tänkte prova till våren. Menar jag... Bara för att visa dottern. Eller kanske för att få köpa nåt...:).

Äntligen fick vi oss en ridtur på två av dessa fjordingar!
Min dotter red visst på den tredje ryggen från kameran, och jag på den som är nästlängs bort :). Hängde ni med?
Det var en nygammal bekantskap för mig. Jag fick gå tillbaka 10 - 12 år för att minnas hur den här fjordingdamen skulle hanteras. Nu har jag ju bekantat mig med akademisk ridkonst sen dess och fått en annan syn på mycket... så det var väldigt intressant! Det jag mindes stämde nog till en del, men samtidigt reagerade hon annorlunda på mina annorlunda hjälper. Men hon lyssnade, lydde, frågade, funderade... väldigt roligt! Vi fortsätter en annan gång!
Vädret var perfekt, soligt och varmt, rejäl vind som höll de små odjuren borta för tillfället. Kunde knappast ha blivit bättre... nåja, kanske en terrängtur på mjuka skogsvägar då, :).

Ett öga på en träbom. Har koll på alla hästar som sadlas, ryktas. Solar sig, får tjäna som klipåle när en häst kliar sig på hakan, får hålla sadlar på rad mellan terrängturerna.

Får hårda törnar emellanåt när en orolig hästmamma river och sliter i sin grimma innan hon får syn på det månadsgamla fölet som gnäggande kommer springande för att få en efterlängtad slurk.

En midsommarbjörk skulle det vara förr i väädin. En ungbjörk på var sida om ytterdörren. Minst. Numera tittar jag på de björkar som redan växer runtom på gårdsplanen, eller nån annastans. Det nya skira är vackert. Men man får passa sig så man inte missar det. För det brukar gå fort. Mitt i allt är björken "gammalgrön".
I min ungdom :) brukar jag ha för vana att hinna se prästkragarna och blåklockorna blomma. Jag menar vilt alltså. Och jag menar titta på riktigt. Inte bara konstatera: jaha, de blommar. Nu blommar blåklockorna lite här och där längs vägarna. Mitt i allt kan man se en skir blå fläck mitt i det gröna. Vackert!
Jag hittade blåklockor i vårt jordgubbsland för ca 10 år sen. De flyttade jag i blombänken. Så jag får se dem lite mera.
Vild blåklint är väl sällsynt. Det är nog mer än 10 år sen jag såg en sån. Jag får nöja mig med bergklinten på gårdsplanen. Den är nog också vacker, om än inte lika "fin" som den vilda.
Det är blomstertid nu. Längs vägarna.

Vad gör man om det regnar på semestern och är småruggigt inne? Man kan sätta på ugnen :). Och har man tur så har man jäst hemma och kan snurra ihop en deg. T.ex. hönökakor, med variation. Här kommer inte receptet :). Det har jag ändå varierat enligt humöret för dagen. Det lyckas i alla fall för det mesta. Och man får upp värmen!

Men man kan ju ha tur med vädret nån dag också, och då kan man gå och se på hästarna. Och ta reda på vad de ser när de tittar ut ur sin hästhage och ser det "grönare gräset på andra sidan" :).

Har läst så många hästböcker nu så jag tror snart att jag kan vad som helst på hästryggen :). Man lever sig in i handlingen. Även om man samtidigt planterar blommor, rensar ogräs, eller kanske målar nån blomkruka.

Är vädret riktigt vackert kan man tom. höbärga! Ett hönät är till hälften fyllt med torrt Stampehö. Mer är på kommande. Får troligen binda ett hönät till för att få allt att rymmas. Då blir det tre fulla hönät åt Stampe. Plus kråkvickern som ska skördas senare. Och vitklöverblommorna som vi brukade binda buketter av och torka i farstun. Allt för att hjälpa Stampe att drömma sig tillbaka till sommarens godsaker och orka vänta på nästa sommar!

Den här gladde mig med två-tre vackra blommor ifjol, mitt bland uppätna blad. Nu vill den inte längre. Men jag minns med glädje hur den spred sitt skimmer mot den grå laduväggen!
Vilka räddningsaktioner ska förgylla sommaren i år? Vilka små flämtande växter ska ges en specialbehandling för att få ännu en chans? Det visar sig småningom. Det brukar visa sig nån gång efter midsommar, och lite senare på sommaren, när jag plötsligt får upp ögonen för nån som har svårt att andas bland alla andra växter... Nån som kanske har fått fel plats i livet, som kanske bara behöver flyttas ett par meter hitåt eller ditåt för att orka några år till...
I mitt hobbyrum vill jag kunna andas, känna att jag får tid på mig att växa, kanske få en ny start...
Det regnar idag. Men när solen glittrar till dyker det troligen upp nåt intressant... Bara jag tittar noga bland allt ogräs :).

Jag hittade gamla frön av den här vackra vallmon. De har varit i farstun hela vintern. Där är det rejält kallt, minusgrader, så fort det är minus fem några dagar i streck. Men jag måste ändå testa fröna. De sprack! Det är sen en annan sak om jag lyckas få dem att klara sig. Tyvärr är den här sorten ettårig. Måste sås på nytt varje år. Men den är så vacker!

Har ju ett f.d. skräphörn av trädgården där jag putsat upp lite och bland annat fått siberisk vallmo att föröka sig själv. Men den här ville jag så gärna få med på den "ängen". Varför sår inte den här sig själv? Krävs det månne nåt speciellt?

Har också den där "skräpiga" perennvallmon i samma hörn. Ett minne från mitt barndomshem. Vet att den sprider sig tacksamt om den får. Det minns jag från rensandet i blomrabatterna för trettio år sen. Den är skräpig, tappar fort sina blomblad, men är ju så bedårande starkt laxröd när den blommar. Fåse om jag får se blommor i år.

En vecka av semestern har gått. Blev inte som tänkt. Extra stadsärenden, oplanerade, och mycket annat har stått i vägen för det myckna stallsvarandet som jag planerade. Men... idag läste dottern ur en spännande hästbok medan jag fixade lite grönsaksbänkar. Så jag sådde nog morötterna i full galopp över de öppna slätterna, och rödbetorna fick nog en hel del sand mellan tårna från den härliga strandritten. Jag undrar om jag gjorde rätt? Var har jag sått vad? Nåja, det lär väl synas. Och ogräset är ju det samma var än man tittar...

Det har varit vårfest, kalasbak, och kalas och sånt de senaste dagarna. Förutom lite jobb och det andra, vardagliga. Ingen tid över för datorn. Men det är knappast någon större panik. Värre skulle det vara att inte ha tid att se på molnen, kolla in vilken fågel som kvittrar så där intensivt, eller läsa menyn vid trädgårdsrestaurangen.
Dagens rätt häromdan var en maffig smörgås på hembakt bröd med böcklingfyllning och citronsås. Jag blev rejält mätt och drack en härlig hembrygd dricka på. Jag hade hela tiden sällskap av kocken själv, som gärna förklarade de olika ingredienserna vartefter de dök upp på tallriken. :) Det var både större gruskorn, bark, näver,maskrosblad och mycket annat.

Saknar hästarna, stallet, fölet, ... det ska bli ändring på det nu, när det vankas lite semester.

Saknar trädgårdspyssel också. Men inte lika mycket. Tog nämligen en dust där redan från morgonen idag. Rensade en del besvärliga hörn, vilket gav värk i arm och handled, men det ska väl mjuka upp sig småningom, bara man fortsätter.

Det talas ibland om att vissa hästraser har tecken som visar att de inte blandats upp med en massa olika raser, att de inte har förädlats hur som helst enligt människans tycke och smak. Ett sånt kännetecken är zebraränder på benen.

Norska fjordingar har dessa ränder, vissa riktigt tydliga, andra har dem mer diffust. När vinterpälsen släppt sitt grepp kommer ränderna fram tydligare. Vissa fjordingar "mörknar" betydligt när vinterpälsen är borta. Det blir lättare för mig att se skillnad på alla fjordingarna i hagen. Okej, jag vet nog vilka skillnader jag ska titta på för att skilja dem åt, men ibland tar jag fel... Men en av dem, en gammal trotjänare, har en betydligt vitare lugg än de andra. Henne tar jag inte miste på om jag ser luggen :).

Jag kom på att den här bloggen kallas Mitt hobbyrum. Okej, häst och ridning är i allra högsta grad hobby. Men det finns mycket annat i Mitt hobbyrum också. Det sker lite klumpvist bara. Nu just är det mera häst, föl, akademisk ridning, Sara Silfverberg kanske, Sally Swift -bok, mocka stallet, rensa i blombänkarna osv.
Men i höstas-vintras var det det här.

Det lila-rosa är bastgarn, köpt på rea, blev till en kasse. Jag blandade virkgarn med för att ge bättre hållbarhet, eftersom bastgarnet går att dra av hur enkelt som helst.

Det gråa nätet är en enkel trekantssjal modell mindre, saknar fransar än, men ska få det i tid till hösten. Garnet är ca 25 år gammalt akryl-nåt, hittat i en gammal resväska jag har fyllt med diverse...

Det jeansblåa är det senaste projektet, tänkt att bli klart i början av sommaren. Garnet köpt förstås på rea, en nylon-bomullsblandning som lätt fastnar i mina trädgårdsjordssträva fingrar och som dessutom stickorna lätt delar på om man har för bråttom. Men färgen och "konsistensen" gillar jag. Fåse om det blir klart...

Slut på den rapporten! :)

När det stormar i livet på olika sätt, eller det annars blåser väldigt hårt... då kan det vara väldigt lugnande att se på dessa vågor i stället.

Mitt bland vågorna ska man ändå inte gå, om det vankas middagshö, eller nåt annat gott. Speciellt inte om man inte har stålhättor på skorna.

Kan ni räkna hur många norska fjordingar det finns på bilden? :)

Gammalt är vackert.
Hjärtbergenian har funnits här länge länge. Och sprider sig sakta men säkert om man inte håller ett öga på den. Och det gör jag inte. Förutom inåt resten av blombänken, dit får den inte breda ut sig, för där kommer en kellukka emot, som jag inte vill ska kvävas. Den är från mitt barndomshem. Hittade tydligen en lagom plats där den kan växa till sig.
Bergenian överraskar varje vår på ett speciellt sätt. Man står där och plockar lite ogräs i rabatten tidigt på våren, och blir plötsligt fundersam, en humla surrar? Här finns ju ingen blomma åt en humla att surra i? Jo, under bergenians blad ser man de vackra försiktiga blomknopparna som gjort den tidiga humlan lycklig. Jaså, det blir nog vår i år också!

"Hej, min mammas fina hästsvans fanns visst här på bloggen för en tid sen. Nu tycker jag det är min tur! Är den inte fin?
Jag är en ganska liten kille än, ca ett och ett halvt dygn bara, men ni skulle se min galopp! Speciellt när min stora tjejkompis retar upp mig och rusar runt i hagen!
Vilken ras jag är? Norsk fjording, såklart!"

Som ni förstår har både trädgård, inomhuspyssel och mycket annat kommit långt nere på listan, när den här charmören visar upp sina krumsprång...

Men solen sken lite idag också, och till och från kastade jag blickar på blombänkar, stenpartier och järngrytor som ska fyllas med jord och blommor....

Det finns bättre dagar och sämre dagar. Oberoende vilken dag det är kan det var skönt att hålla någon i tassen. Då helst en rejäl tass. Man får automatiskt lite tröst.

Angående blomlökar kom ju krokusarna upp, men endast några blommade. Vad kan det bero på? Jag som bara minns att jag i tidningar sett en massa krokusblommor med knappt några synliga blad alls. Jag har bara blad. Men nåja, de kom i alla fall upp!

Angående trädgården annars, så har jag hittat en stor fin sten i åkern bredvid, som passar alldeles utmärkt som bord för en blomkruka vid en av "portarna" i häcken. På andra sidan porten finns redan från tidigare en stensamling som jag haft en liten blomplantering inuti. Men den fordrade så väldigt tät bevattning, vilket jag inte klarar av :), så i stället får stensamlingen snart fungera som bord. Krukorna har jag redan, stora vanliga lerkrukor som jag målat mörkbruna. Nu ska jag bara plocka fram lite ljusblå färg och piffa upp dem lite. Har jag tänkt. Det är förstås möjligt att tanken som var god från början ersätts med en annan, ännu bättre tanke innan jag hinner göra så mycket... Vi får se.

Plockade samtidigt några mindre stenar ur samma åker. Vilken tur att åkern skulle plogas och harvas i år! Annars hade jag inte hittat stenarna nu, när jag behövde dem!! :) De ska placeras som extrahöjning och modifiering av mitt lilla stenparti (högst ett par meter i diameter, mitt på gräsmattan). Stenarna ska ju ändå plockas bort från åkern. Och nu behöver de inte flytta så lång väg!
Den stora stenen vid porten måste jag nog mödosamt rulla dit, den hade jag aldrig orkat lyfta. Återigen tur att det var så nära! Och att ett schaktblad drog den ur åkern till gräsmattskanten så jag fick en början!

Och så var det Leena Kurikkas bok då. Om kontakt med hästen, hästhantering.
Läste ut den, kom på att ett enda kapitel handlade om ridning. Det sista. Det som slutade med: Njut!
Det handlade alltså om att hitta samspelet, men också en ömsesidig respekt. Hästen ska förstå vem som bestämmer, vem som är ledaren, men ledaren måste förstå vad som är bäst för hästen i olika situationer och handla därefter.
Otroligt intressant och utmanande.

Red senast på en lite mera obekant fjording igen. Testade lite av Kurikkas knep för att få hästens uppmärksamhet, för att få önskad reaktion. Det funkade! Men man måste faktiskt vara uppmärksam på hästens reaktioner så man inte svarar på fel fråga, så att säga. Kontakten ska vara omedelbar, inte fördröjd, sånt förstår sig inte hästen på. Direkt, rakt på sak. Ett tack ska komma direkt på den rätta rörelsen. Ett "nej, inte så" ska komma direkt på en felaktig tanke, och sen en korrigering, "så här menar jag". Vi som ryttare behöver med minsta möjliga kraft ge hästen bästa möjliga chans att förstå oss.

Då blir det som Kurikkas sista meningar i boken: Både häst och ryttare är nöjda, och så ska man minnas njuta av samspelet!

Den här bilden är från ifjol. Ännu får fjordingvännerna vänta på den dagen när de får storma ut på det gröna havet. Men de känner doften av det härliga saftiga. Och så fort de har en chans stuvar de ner sin nos i en grästorva. :)
De små flygfäna har ännu inte heller dykt upp i fullt antal. Det är relativt lugnt mellan hästryggarna. Svansarna har nog börjat vifta, men inte vispa. Än.

Jag har varit mycket ute. Saknar inte alls tiden här framför datorn. Blev lite orolig. Hur gör de, de som är så trädgårdsbloggande och trädgårdsplockande och blomsterfascinerade. Hur hinner de?? Men så läste jag i trädgårdsbloggen Min Eden (länk finns nere till höger) att hon inte heller... Läsarna får ursäkta sig men nu är det bråttom. :) Skönt att nån erkänner sanningen! Klart att det är bråttom! Det märks ju på vädret!

Sen hade hon en så inspirerande :) bild av skottkärran full med diverse trädgårdsattiraljer, bl.a. mjölkhinkar, som jag ju kopplar ihop med stuprännorna. Eller gjorde det, rättare sagt. Nu har vi nya stuprännor, väldigt låga, oho!, kanske en liten sandlådshink ryms därunder? :) Hur ska jag nu ta tillvara regnvattnet?? Får ta mig en funderare.

Visst fick jag upp mitt miniväxthus, och nu är det fullt :).
Alltmöjligt smått och gott. Det återstår att se vad kommande väder gör med plantorna...
Min "perenn-skola" som jag planterade i mitt gamla grönsaksland i höstas mår bra. Nästan alla perennplantor har klarat sig. Ska bara sätta lite mera bark mellan de olika grupperna så jag kan gå med finskorna (fin-skorna) utan att bli gyttjig fast det just regnat :). Det händer sig nämligen att jag, när jag just sagt hejdå till nån som varit på besök, bara måste ta en runda och kolla läget, och då kan det hända att jag inte har världens mest oömma skor på mig. Men rundan är nödvändig ibland, för hälsan!! :)

Hur som helst. Ut och njut nu! Om det bara är möjligt! Snart är det så fullt med småkryp så man får hålla fast mun... hela tiden.

Jag brukade ha hästsvans i min ungdom, dvs en som satt högt upp. Numera har jag också hästsvans, speciellt när jag rider, men då är den lågt ner, för att hjälmen ska passa.
Det här är däremot en riktig hästsvans, en fjordinghästsvans av tjockare sort. Bra att vifta bort flugor med. När de börjar komma på allvar.
Det märktes igår vid mockningen i stallet att nu är det sommar. Det flög omkring lite småkryp i boxen. Inte mycket, men de syntes mot det insilande solljuset. Och nånstans uppe vid taket surrade en förvirrad humla som hamnat på insidan i misstag.
En fluga gör ingen sommar. Heter det så?
Eller en svala gör ingen sommar? Hur som helst är det sommar nu, för flugor finns både inomhus och utomhus. Och idag såg jag tre svalor som svirrade omkring i jakt efter boplats och mat.

Att diska så en överfull diskbänk blir tom på disk är mycket mera nöje, om man har ett öppet fönster bredvid sig, så man hör fåglarna kvittra. Åtminstone den här tiden på året, när man ännu inte vant sig vid alla bofinkar, rödstjärtar och diverse -sångare som kvittrar sin vårglädje. För att inte tala om kvällstid, när koltrasten högt och klart och högtidligt proklamerar var han bor!

Det kan vara skäl att stiga ut på trappan en stund i vårkvällen och lyssna in lite natur. Man får lite mera själ av det. Eller hur man nu ska säga det.

Det finns morsdagsbuketter och så finns det morsdagsbuketter. Den här är i en klass för sig. Dryga fem cm hög, gjord av papper, och av värme. :) Kortet i bakgrunden är också speciellt, som morsdagskort, och annars också. Kombinationen är oslagbar. Man kan bara tacka...

Ormvråken seglade här över för en stund sen. Jag har hört hans klagande skri lite då och då, så jag vet att han är här. Som han brukar. Han syns inte ofta. Men idag visade han sig så tydligt, seglade, sökte efter nåt... Kanske var han sur på mormorkatten som just satt mitt på gräsmattan och smaskade i sig en stor, fet råtta. Där for hans mellanmål. Hoppas han hittar nåt annat ur skogens gömmor. Så att grannens hönsfåglar får vara ifred.

Naturen bjuder på mycket. Gratis. Fritt fram att ta för sig, njuta, titta, lära sig, meditera över. Skådespel. Drama.

Ridkursförmiddag i strålande sol. Kan det bli bättre? Utomhus dessutom. Det visade sig att ryggen behöver mera motion. Min alltså. Ja, kanske hästens också, för att den ska bära sig bättre. Förstås. Men min framför allt, för att den ska bära mig bättre. Bärkraft, alltså! Jag var ju bara åhörare denna gång, därför visade ryggen sina svagheter :).

Man kan alltid lära sig nåt nytt. Kanske inte alltid det man trott eller väntat sig, men ur det mesta kan man plocka nyttiga små guldkorn. Att tänka på. Att omsätta i praktiken. I sin egen vardag. Lite modifierat. Eller modellerat, som ridläraren sa.

Måste naturligtvis fota det fina blåa jag såg idag.

Ormöga har äntligen börjat fundera på att slå ut, där mitt på gräsmattans stora blomrundel, där vinden pinar. Solen värmer ju nog, men ... det blåser idag, igen.

Rosenflockeln hade börjat visa sina första skott. Tyvärr hade jag inte märkt det, inte trott att den redan nu skulle börja, så då har frosten nypt den i näsan ordentligt. Hade jag vetat så hade jag förstås kunnat täcka över med lite granris.

Men jag vet också att de nog kommer igen. Det har de gjort tidigare om åren också, fast de första skotten frusit. Det tar bara lite längre för dem att blomma. Så då är det återigen frosten som kan ta blomknopparna innan de hinner slå ut ordentligt...

Det är alltså finländsk vår och finländsk sommar...

Skulle ändå inte byta ut dem mot nån annan vår eller sommar. Absolut inte.

Har ju nog sått en del blomfrön. Om man nu ska prata om blommor i stället för stallet.

Både rosenböna, linblommor, kosmos, lejongap, tagetes (egna frön från ifjol), Prins Gustavs öga (har inte kommit upp än??), och några andra också som jag inte nu kommer ihåg. Kommer förstås att bli problem sen när allt ska "skolas om" som det heter. Var ska de då rymmas om det fortfarande är för kallt för mitt miniväxthus... Ja, just det! Jag har ju ett litet miniväxthus att plocka fram! Tack för påminnelsen! Det blir kanske morsdags-görat det då... då får man väl göra vad man vill?

Huvudsaken är att det inte blir för mycket måstas. Det ska vara roligt, intressant, lagom mycket. Som det där med lejongapens frön. Så små att man inte vet om man har jord på fingrarna eller frön eller bådadera. Försök sen att så lagom mycket i krukan... och helt plötsligt har man en hel skog av små lejongap som ska skolas om.

Men i morgon har jag kanske inte tid med blommor och blad, för då blir det att närvara på ridkurs!!! Då blir det öppnor, slutor, balanserad sits, mjuka tygeltag... att hitta sin egen viktmittpunkt, förstå vilka minimini-muskelrörelser som påverkar hästen så den går till vänster i stället för till höger, så den förlänger sina steg eller börjar smyga.....

Intressant!!

Tog en tur till stallet och hästarna. Med kamera. Hittade den här livsnjutaren.
Hon sa: "Jag vet nog att du är där, men just nu måste jag bara ta in lite av den där härliga värmen. Ser du, natten blir lite kylig igen, så jag ska lagra upp lite. Och så pratade du så lugnt och tyst när du kom, så jag utgick ifrån att du inte har nån grimma i handen, den skulle dessutom ha hörts."
Det blev nog en ridtur i början av veckan. Med lite överraskning. Jag och min ridkompis bytte hästar. Så det blev nya utmaningar. Senast vi gjorde det, bytte vi tillbaka efter fem minuter, tyckte det kändes för jobbigt att "lära känna" nån ny. :)
Den här gången verkade vi ha kommit överens, utan ord, att inte ge upp. Vi fortsatte hela timmen ut, med varierande resultat. Jag märkte att jag mitt i allt började få fjordingen att lyssna på mig, även om jag inte talade samma språk som den förra ryttaren. Jag var lite för burdus, lite för vinglig i sitsen, lite för övertydlig i hjälperna, men när jag förstod att hon nog ville lyssna, så vågade jag ge allt "tystare" och mjukare hjälper, och ändå lydde hon. Det var åter en så härlig känsla, att kunna slappna av, veta att hon försöker förstå mig. Vi var överens!

Saknar hästarna och stallet. Vädret idag har ju inte direkt lockat till att rykta dem och pyssla med sånt. Ja, sånt gör vi ju utomhus, vilket är jättebra för mig som allergiker. Då får jag också vara med! :) Men inte just idag då. Tyckte i alla fall att en bild på en mumsande fjording kunde passa, som lite plåster på såren.
I morgon hoppas jag på stallsväder!

Idag har jag försiktigt petat bort lite mera fjolårsskräp ur rabatterna. Men man får vara försiktig så man inte drar upp nåt med rötterna. Långsamt, långsamt börjar det skymta små gröna eller mörkröda skott här och där.
Rosenroten har blivit större över vintern. Det har den blivit varje vinter, ändå är jag lika glad varje år när jag märker att den trivs. Den är ett kärt minne från mitt barndomshem. Den trivdes inte på första stället jag planterade den, men nu... :)
Trädgården ger många glädjeämnen. Och utmaningar. Roligt att det är vår igen... borde ta en titt i min gamla trädgårdsblogg (=gammaldags dagbok) och se vad jag funderade i fjol. Och vad jag kan tänkas vänta mig att hitta var... Konstigt vad man kan glömma...

Men först, ikväll, ska det nog bli en Gripenberg tror jag bestämt. Så de små grå får jobba också.

Klockmalvan är trogen också i år. Jag förstår inte hur det är möjligt, den är så skranglig, har aldrig blivit omplanterad, omöjligt eftersom den är så lång och... ja, jag sa visst redan att den är skranglig.
Jag har varje vårvinter tänkt att jag nog hamnar och slänga den i år, men sen mitt i allt, när jag bytt till vårgardiner, har jag märkt de härliga blommorna. Och så ger jag igen en försiktig förstahjälp så att den ska hållas på fönsterbrädet åtminstone så länge den blommar, och inte ramla ner, brytas.
Jag har nog ett par gånger lyckats ta skott som börjat växa. Men den här just är nog originalet, skulle jag vilja påstå. Härstammar från en god väns villa"kvist" lite norrut (om du läser det här, jo, det är just den samma blomman!!).
Och som sagt, trogen, och ger alltid så mycket glädje med sin skira skönhet!

Annars så märkte jag just, när jag var ute på en runda runt huset, att det doftar vår idag. Första gången på riktigt. Men så regnar det också fint vårregn. Fåse om gräset hinner börja växa i år igen, innan jag får min räfsningsrunda klar... Nåja, det gör inget. De härliga ridpassen tidigare i veckan skulle jag inte ha klarat mig utan, kanske gräsmattan också är gladare nu för den extra gödningen löven ger!

Helt utan bild idag.
Jag har inte tid att sitta vid datorn och pilla med sånt, ute skiner solen, räfsorna vill ut och springa, löven vill hitta fler löv att gosa med i någon kompost. Jag har ledigt. Tog ledigt. Helt appropå. Sa: nu räcker det med väntandet och längtandet. Både för räfsor och för ... hästar!

Sen blev det två dagar med härliga ridpass! Idag känns det lite här och där, borde ha tagit mig en tur idag också, men räfsorna ropar.

Första dagens ridtur blev ett försök att göra nåt. Volt här och så stor. Öppna där och så långt. Tempoväxlingar, mera öppnor, volter. Till sist den härliga avskrittningen till tonerna av hästens frustningar. Det gjorde faktiskt inget att det regnade lite då och då, och singlade ner nån snöflinga här och där. Det märkte jag aldrig. Jag satt på hästryggen, tittade på den klippta manen framför mig som gungade i takt med stegen. Det är sånt som fyller på i de inre förråden.

Andra dagens ridtur blev ett försök att inte göra nåt. Bara sitta på, följa med, störa hästen så lite som möjligt med skänklarna, men ändå få den att gå som jag ville. Det blev helt annat än dagen före. Inte så mycket måste, du ska, lyd mig. Och ändå blev det både volter och öppnor och böjningar och minivolter. Allt på lång tygel. Tempoväxlingarna blev mycket i skritt, ökat och "smygande", men på lång tygel. Otroligt att känna hur hästen började lyssna på minsta lilla rörelse, lillfingrets minsta böjning fick hästen att vicka på öronen "va sa du att jag skulle göra?". Det är lycka.

Helt otroligt vad man kan hitta i trädgården, i knappa fem graders värme. Viljestark, säker och ändå ödmjuk: jag är beredd att sprida andra blommors frön om det behövs, hoppa upp bara så ska vi ser var vi hamnar!
Bellis, alltså, idag. Då man inte tål utan vinterjacka. Kanske nån undrar hur vacker blomrabatten i övrigt är? Jag var nära att missa hela bellisen, bara för att det var så skräpigt, om jag inte hade böjt mig ner och brutit av några torra blomster... Ser ni bellisen på nästa bild?

Den finns nog där. Längst nere, ovanför de båda m:en, syns en liten rosa skönhet. Tusensköna. Den har möjlighet att vara först. Innan knappt nån annan vågar sig upp ovanför jordytan, så blommar den med sina fjolårsblad slokande runtom. Sen brukar den fortsätta hela sommaren och hösten. Här är jag, vill ni njuta en stunds vila, så böj er ner, ta en liten paus, så ska jag berätta vad jag har tänkt...

Vem var det... Tänk om jag skulle ringa min gamla faster och prata bort en stund. Om trädgård, bellis, sticksömmar... Eller skriva ett brev... Har jag faktiskt så här bråttom?

Vem var det som sa nåt...? Pratar jag med en blomma? Äh, jag ringer min faster hur som helst!