Ett öga på en träbom. Har koll på alla hästar som sadlas, ryktas. Solar sig, får tjäna som klipåle när en häst kliar sig på hakan, får hålla sadlar på rad mellan terrängturerna.

Får hårda törnar emellanåt när en orolig hästmamma river och sliter i sin grimma innan hon får syn på det månadsgamla fölet som gnäggande kommer springande för att få en efterlängtad slurk.

En midsommarbjörk skulle det vara förr i väädin. En ungbjörk på var sida om ytterdörren. Minst. Numera tittar jag på de björkar som redan växer runtom på gårdsplanen, eller nån annastans. Det nya skira är vackert. Men man får passa sig så man inte missar det. För det brukar gå fort. Mitt i allt är björken "gammalgrön".
I min ungdom :) brukar jag ha för vana att hinna se prästkragarna och blåklockorna blomma. Jag menar vilt alltså. Och jag menar titta på riktigt. Inte bara konstatera: jaha, de blommar. Nu blommar blåklockorna lite här och där längs vägarna. Mitt i allt kan man se en skir blå fläck mitt i det gröna. Vackert!
Jag hittade blåklockor i vårt jordgubbsland för ca 10 år sen. De flyttade jag i blombänken. Så jag får se dem lite mera.
Vild blåklint är väl sällsynt. Det är nog mer än 10 år sen jag såg en sån. Jag får nöja mig med bergklinten på gårdsplanen. Den är nog också vacker, om än inte lika "fin" som den vilda.
Det är blomstertid nu. Längs vägarna.