En eftermiddag med ett par härliga timmar på snöklädd ridbana. Friskt i luften, ingen blåst, inget slask. Två fjordhästar som jag fick motionera en stund.

Den ena fjordingen har varit en trogen och säker kompis hela hösten. Vi har känt varann tidigare, för länge sen, och nu i höst har vi återknutit kontakten. Vi kommer bra överens. Jag vet vad hon kan tänkas protestera mot, och ibland lyckas jag förekomma henne och "lura" henne att göra det ändå, och så är vi båda nöjda efteråt. Ibland låter jag henne sänka huvudet, få en låång hals, lunka på en god stund, tills jag igen försiktigt "lurar" henne till att ta lite böjningar i alla fall. Eller så tränar vi tempoväxlingar "på lång tygel", och hon svarar med att ta tempoväxlingar ett varv extra av bara farten, bara för att jag råkar pilla lite med skänkeln i misstag, eller kanske för att säga: tror du inte jag förstår vad du menar ? :)

Den andra fjordingen har haft en paus under sommaren, varit bl.a. "till södern", men har nu fått klartecken till lugna ridturer igen. Jag var lite osäker i början av ridstunden. Är hon densamma eller har hon förändrats? Efter några minuter började jag känna igen hennes samarbetsvilja, hennes lugna steg, hennes mjukhet, hennes lyhördhet. Men jag log också igenkännande när jag plötsligt mindes vad jag hade problem med senast, javisst ja, det var det här jag kämpade med för ett halvår sen :). Så roligt att åter få ha en gammal bekant fjording med sig på ridbanan!

Jag hoppas att bilden härovan ska visa sig vara sann. Hon går vidare, trots att hon inte alltid haft det så lätt i sommar. Yngre kanske pausar då och då, eller till och med ofta, men hon strävar vidare, gillar jobbet, ska vara med, vi går väl då, vad vill du jag ska göra?!