Jag hittade gamla frön av den här vackra vallmon. De har varit i farstun hela vintern. Där är det rejält kallt, minusgrader, så fort det är minus fem några dagar i streck. Men jag måste ändå testa fröna. De sprack! Det är sen en annan sak om jag lyckas få dem att klara sig. Tyvärr är den här sorten ettårig. Måste sås på nytt varje år. Men den är så vacker!

Har ju ett f.d. skräphörn av trädgården där jag putsat upp lite och bland annat fått siberisk vallmo att föröka sig själv. Men den här ville jag så gärna få med på den "ängen". Varför sår inte den här sig själv? Krävs det månne nåt speciellt?

Har också den där "skräpiga" perennvallmon i samma hörn. Ett minne från mitt barndomshem. Vet att den sprider sig tacksamt om den får. Det minns jag från rensandet i blomrabatterna för trettio år sen. Den är skräpig, tappar fort sina blomblad, men är ju så bedårande starkt laxröd när den blommar. Fåse om jag får se blommor i år.

En vecka av semestern har gått. Blev inte som tänkt. Extra stadsärenden, oplanerade, och mycket annat har stått i vägen för det myckna stallsvarandet som jag planerade. Men... idag läste dottern ur en spännande hästbok medan jag fixade lite grönsaksbänkar. Så jag sådde nog morötterna i full galopp över de öppna slätterna, och rödbetorna fick nog en hel del sand mellan tårna från den härliga strandritten. Jag undrar om jag gjorde rätt? Var har jag sått vad? Nåja, det lär väl synas. Och ogräset är ju det samma var än man tittar...