När jag slår mig ner i mitt hobbyrum så får jag göra vad jag vill. Det är grundtanken.

Jag kan ta en sticksöm i handen och "göra nytta" medan jag låter tankarna flyga runt. Mitt i allt sitter jag och planerar nåt jag länge velat göra men inte vetat hur. Eller så kommer en helt ny, främmande idé flygande och sätter sig på min axel och undrar om det inte börjar bli dags att göra nåt annat nu.

Ibland kommer också modet flygande och säger, att nu är det rätt tid att göra det jag länge velat men inte vågat. Så kan jag sitta och sticka och planera hur jag ska börja...

Det kan också hända att jag tar upp telefonen och ringer till nån. Länge sen sist. Eller söker fram brevpapper och skriver ett rejält brev. Länge sen sist.

Avbrott i tanken kan ju komma, när man märker att potatisen kokat färdigt, eller att man måste åka iväg och hämta dottern, eller tömma tvättmaskinen... Men då har man åtminstone planerat en bit på vägen så det är lättare att börja på, nästa gång man får någon minut över i sitt hobbyrum.

Jag ger föda åt den där skaparivern som jag mår så bra av.

Jag kan också sitta och sticka, och samtidigt meditera över Jean-Francois Pignons fantastiska frihetsdressyr, som jag läste om i Hästfocus 1/2010. Förundras över att ett sånt samarbete mellan människa och hästar är möjligt. Han själv hade ju ett kort svar, när han intervjuades av en förundrad journalist: Gud.

Eller så sitter jag och ler över en nära släktings fantastiska förmåga att rita och måla bilder från sin barndom. Bilder och berättelser "målade" med glimten i ögat, men som har otroligt stort värde som dokumenterande historier. Hur det var förr.

Och när jag går vidare till att koka maten, städa, eller göra nåt annat "vardagligt", så har stunden i hobbyrummet gett mig lite mer styrka, lite mer mod, lite mer glädje, lite mer lugn. Och lite mer självkänsla, kanske.

Det är mitt hobbyrum.