De är på väg genom "slussen", en liten bit skogsstig full av trädrötter och stenar, från en hage till en annan. När de är riktigt törstiga eller hungriga (efter hö) så är det knak och brak i skogen och man gör bäst i att hålla sig på sidan. Men för det mesta är det en lugn sävlig lunk, alla vet sin egen plats oberoende vem som går först. Ledaren vet att de första hötuggorna ändå är hennes, även om hon inte har bråttom genom skogen.
Att stå vid grinden och möta dem en och en är en härlig upplevelse. En del har tagit sikte på maten och går bara förbi. Någon annan stannar upp i grindhålet, hälsar, funderar, tigger en mjuk hälsning på halsen eller ett skönt kli under pannluggen.

För ett par dagar sedan fick jag akut "fjordingbrist". Jag måste hälsa på dem i hagen, när de nu råkade vara i närheten av grinden och inte långt borta mot skogsbrynet. Jag tog en liten kvist i ena handen som ett spö, ifall någon blev för närgången. En av fjordingarna, en brunblack valack, har en tendens att vara väldigt kärvänlig och närgången, men han minns inte alltid hur stora och tunga hovar han har, eller hur lätt han buffar undan en människa med sin hälsning... :). Då är det bra med ett spö i handen att visa honom avståndet med.

Lillkillen, en brunblack fjording på ca tre månader, kom fram för att hälsa. Sen ställde han sig lugnt intill mig och förväntade sig en ordentlig hälsning. Jag strök honom över pälsen överallt, öronen var ingen favoritkliplats, men i övrigt gick det bra att "låtsas visitera" honom. Det kändes bra att han godkände mig, och det kändes viktigt att ha en ordentlig kontakt. Jag hanterar ju honom inte annars, men man vet aldrig när det kommer till nytta att han känner mig. Samma gäller med de andra hästarna också. Helst skulle jag hälsa på dem i hagen varje dag.

Har fått ett par ridturer senaste vecka. I varmt höstkvällsväder. Toppen, helt enkelt. Fjordingdamen jag red blev nöjd, frustade flera gånger efter de koncentrerade travvolterna och komprimerade serpentinerna i skritt. Och galoppen på slutet var livlig och full fart framåt. Mera sådant och jag mår bättre... :).