Det känns som om jag behöver komma tillbaka till en tankelinje jag hade i våras... nån gång runt 27 mars... när jag filosoferade över mitt hobbyrum och Jean Fransoise Pignon och hans hästar.

Under sommarens många sysslor på utsidan, såna som ibland ofrivilligt blivit till måsten, så har jag tappat bort grundtanken, lugnet, förmågan att lugnt låta skapandet ta form. Ännu finns det sånt som måste göras på utsidan, som att ta bort en liten del åtminstone av alla löv som gör marken hal ute på gårdsplanen. Men under tiden kan man kanske rikta in sina tankar på det som träden och växterna kanske också gör, slå sig till ro, invänta nästa växtperiod, vänta på kraften som återvänder, lita på att livet går i vågor, som fjordingryggarna, det kan inte gå uppåt jämt. Det behövs vila, krafthämtning, inväntande, tålamod.

Bildens salvia har en egen historia: Hon och hennes kompis planterades i våras, i början av juni. Men så kom ett par frostnätter och jag täckte över dem med fiberduk... gårdens katter strök sig förbi fiberduken tidigt på morgonen, och drog ner en flik av duken... och bröt av de sköra salviablomstänglarna. Jag tänkte: åtminstonen är bladen fint gröna, så jag lät blommorna vara kvar i sina krukor. Efter en kort tid såg jag att det växte upp desto fler blomstänglar på sidorna! Och efter det har de här salviorna varit de finaste blommor hela sommaren till långt in på hösten!