Tog en tur till stallet och hästarna. Med kamera. Hittade den här livsnjutaren.
Hon sa: "Jag vet nog att du är där, men just nu måste jag bara ta in lite av den där härliga värmen. Ser du, natten blir lite kylig igen, så jag ska lagra upp lite. Och så pratade du så lugnt och tyst när du kom, så jag utgick ifrån att du inte har nån grimma i handen, den skulle dessutom ha hörts."
Det blev nog en ridtur i början av veckan. Med lite överraskning. Jag och min ridkompis bytte hästar. Så det blev nya utmaningar. Senast vi gjorde det, bytte vi tillbaka efter fem minuter, tyckte det kändes för jobbigt att "lära känna" nån ny. :)
Den här gången verkade vi ha kommit överens, utan ord, att inte ge upp. Vi fortsatte hela timmen ut, med varierande resultat. Jag märkte att jag mitt i allt började få fjordingen att lyssna på mig, även om jag inte talade samma språk som den förra ryttaren. Jag var lite för burdus, lite för vinglig i sitsen, lite för övertydlig i hjälperna, men när jag förstod att hon nog ville lyssna, så vågade jag ge allt "tystare" och mjukare hjälper, och ändå lydde hon. Det var åter en så härlig känsla, att kunna slappna av, veta att hon försöker förstå mig. Vi var överens!