Vad månne hon tänker? Funderar hon på lillkillen som ofta står bredvid henne och äter, fast hans mamma står en bit bort? Eller nåt om nästa sommar... om det då är hennes tur att ha en egen lillkille eller -tjej att uppfostra? Eller tänker hon på den tiden då hon var i sin bästa form och ofta var ute på långa terrängturer? Kanske hon bara tänker: skönt med höstsolens värme, den ska jag lagra inför vinterns kyla och minnas när små isbitar fryser fast i pälsen...

I fredags blev det en ridtur, inte med den här trevliga fjordingen, utan med lillkillens mamma. Jag gillar henne mer och mer, vartefter jag börjar komma underfund med henne. Liksom fjordingen på bilden har hjälpt mig att lära mig de allra första grunderna i akademisk ridkonst vill jag tillsammans med lillkillens mamma lära mig mer om kommunikation. Jag vill lära mig mer om natural horsemanship, om att träna den mjuka vägen, om att lära sig förstå och kunna göra sig förstådd. Jag börjar mer och mer tro på det som låter för bra för att vara sant: i varje häst finns en vilja att vara till lags, en vilja att lyda, om bara människan visar en respekt för hästen och en vilja att lyssna, kommunicera.

Okej, nu blir det här för invecklat för mig. Andra har förklarat det så mycket bättre. Och med mycket mera erfarenhet i bagaget. Men linjen gillar jag. Antingen man kallar det centered riding, westernridning, akademisk ridkonst eller nåt annat.