Helt utan bild idag.
Jag har inte tid att sitta vid datorn och pilla med sånt, ute skiner solen, räfsorna vill ut och springa, löven vill hitta fler löv att gosa med i någon kompost. Jag har ledigt. Tog ledigt. Helt appropå. Sa: nu räcker det med väntandet och längtandet. Både för räfsor och för ... hästar!

Sen blev det två dagar med härliga ridpass! Idag känns det lite här och där, borde ha tagit mig en tur idag också, men räfsorna ropar.

Första dagens ridtur blev ett försök att göra nåt. Volt här och så stor. Öppna där och så långt. Tempoväxlingar, mera öppnor, volter. Till sist den härliga avskrittningen till tonerna av hästens frustningar. Det gjorde faktiskt inget att det regnade lite då och då, och singlade ner nån snöflinga här och där. Det märkte jag aldrig. Jag satt på hästryggen, tittade på den klippta manen framför mig som gungade i takt med stegen. Det är sånt som fyller på i de inre förråden.

Andra dagens ridtur blev ett försök att inte göra nåt. Bara sitta på, följa med, störa hästen så lite som möjligt med skänklarna, men ändå få den att gå som jag ville. Det blev helt annat än dagen före. Inte så mycket måste, du ska, lyd mig. Och ändå blev det både volter och öppnor och böjningar och minivolter. Allt på lång tygel. Tempoväxlingarna blev mycket i skritt, ökat och "smygande", men på lång tygel. Otroligt att känna hur hästen började lyssna på minsta lilla rörelse, lillfingrets minsta böjning fick hästen att vicka på öronen "va sa du att jag skulle göra?". Det är lycka.