Inte nu mera, men för några veckor sedan.
Och jag gillar de här blommorna. Inga kompakta ståtliga plantor, nä, men stora, spretiga, buskiga... Men de är så envisa. När det mesta annat vissnat bort, så överraskar de med en ny fräsch blomma mitt i allt, och vackra blad. Till och med när den första blöta kalla snön smält bort, så står de kvar. Inte dominerande, bara en liten färgklick så man måste gå närmare, stanna en stund och fråga: hej, vem är du?
Och de sekunderna när man andas några gånger i eftertanke, beundran, förundran, de gör gott åt en stressad själ... mikropauserna är viktiga här i livet...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar