Peppar mig själv inför ridkurs allså... Akademisk sådan. Tog en liten träningstur häromdan. I tur stod den äldsta fjordingdamen. Solen stekte, ridbanan var het och dammig. Så jag tänkte inte göra mycket, bara lite böjningar hit och dit, lite lydnadstest, lite fråga vilket humör hon var på.
Fjordingen tyckte inte om hettan, men var nöjd då inga småkryp störde just den stunden. Och hon svarade direkt på hjälperna, var väldigt positiv.
Men det jag märkte, som jag också läste om i Markus ridhandbok (på nätet), att man rider annorlunda så snart nån står och ser på. Mycket troligt är att man inte längre rider för hästens bästa, utan för att visa att man kan, visa att man får hästen att lyda osv. Och då är det inte längre horsemanship. Alltså det märkte jag senast. En ridkompis gav mig lite instruktioner/uppgifter från sin senaste ridlektion. Och genast blev det en inte enbart positiv ridupplevelse. Men jag märkte snabbt skillnaden, olusten, och sa: nätack, jag ska fortsätta som jag själv tänkt, och lyssna på hästen. För jag red ju trots allt på en äldre häst och vädret var tungt även för yngre hästar. Jag ville lyssna på hästen, inte på åskådarna... lyssna på mitt hjärta, inte på "jag ska visa".

Jag tror inte att träningen blev sämre för det. Det blev både böjningar och tempoväxlingar. Men utan att tvinga fram nåt. Och jag var genast mycket gladare inombords efteråt. Och det tror jag fjordingen var också...