På en vit häst i terräng en sen eftermiddag i oktober... (bilden från en flicktapet på nätet...).

Jag lovade i förra inlägget att skriva om två gamlingar på terrängtur. Det hände sig i fredags att familjens andra hästgalna och jag (den ena gamlingen) skulle ut i terräng vid en ridskola lite längre bort. Jag ville ju så gärna med, men var samtidigt rädd, så jag sa att jag gärna vill ha en säker häst... Det hände sig att jag fick en vit springare (den andra gamlingen) på 22 år med lång vinterpäls (lär vara rädd för klippmaskiner) och världens gulligaste goshumör. Jag frågade tjejen som red lektion före mig hur han var att hantera, hon sa han var lite trög i början men sen nog pigg. Jag konstaterade genast vi riktade näsan ut mot terrängen att det nog var piggt trippande steg som gällde hela tiden. Traven var han med på genast, men underlaget var dels fruset och dels stenig stig, så det blev bara ordentlig trav ute på en åker och lite på en lummig slingrande skogsstig med grenar som man fick ducka för. 

Jag tror ingen av oss kände oss som gamlingar under den terrängturen. Med klarblå hösthimmel, de sista brinnande solstrålarna på trädtopparna och klar luft att andas. Ovanför stadens silhuett såg man rödkantade "snömoln" som tog tillvara de sista solstrålarna. Det var vackert. Det var terrängtur när den är som bäst.