En ordentlig pannlugg är bra, speciellt om den är tjock och lång. Som flugskrämmarfransar ungefär, eller vad de heter som man kan fästa på hästarnas grimma i pannan så de skyddar ögonen lite. Den äldsta fjordingdamen stod i hagen igår och jag stod och pratade med henne och en stund höll hon sitt huvud mot min mage och jag höll mina händer som skydd för hennes ögon mot flugorna. Hon stod alldeles stilla en lång stund och njöt av att slippa krypen i ögonvrårna. Gumman!
Idag fick hon ett litet mjukt men ändå väldigt nyttigt träningspass med min ridkompis som ryttare. De såg så harmoniska ut där de skrittade i små volter och andra mjuka böjningar. Hon verkade väldigt nöjd.

Jag fick chansen att samtidigt återknyta kontakten med en annan fjording. Hon är väldigt stark och envis, men så otroligt känslig. Ofta gör jag alldeles för mycket med mina händer, så det bara blir en dragkamp. Även om jag verkligen försöker vara mjuk. Men idag, på slutet, lyckades jag tvinga mina händer till ultramjuka halvhalter och supersnabba eftergifter vid minsta lydnad från hästen. Och hon blev så lyssnande, så jag kunde avsluta de sista övningarna med ganska långa tyglar, och ändå svarade hon. Gumman!

Alla är favoriter på sitt sätt, när man väl lär känna hur de fungerar. Like!