Men häromkvällen när fyra ryttare satte sig upp i sadlarna hade solen redan gått ner och det började skymma.
Det var egentligen dags för en ridtur på plan, men eftersom den hade frusit till medan den var ojämn så var det inte så lämpligt att rida där just den kvällen. Så då blev det att traska ut i skogen :).
Jag har ju inte världens bästa mörkerseende, men det var ju fjordingen som skulle hitta vägen och så hade vi två stycken framför oss också, och så den minsta efter oss, sist i raden. Så jag trodde nog det skulle gå bra.
De första tjugo minuterna såg jag bra, och stigen var ju bekant. Jag visste var de besvärliga rötterna fanns mitt på stigen så jag gav lite längre tyglar så hästen skulle se bättre. Hon tog förstås chansen ett par gånger att ta en grankvist eller en riskvist att tugga på... Men efter de två gångerna hon lyckades så var jag beredd och det var slut på ätandet.
Där stigen var som jämnast blev det en skön travsträcka. Oj, vad alla njöt av den friska luften och den sköna fartvinden. Jag klarade nästan av att ducka för alla kvistar som var i ögonhöjd :). Däremellan fick jag ha huvudet sådär böjt framåt ifall jag skulle missa nån kvist, så att hjälmen i så fall skulle få ta smällen.
När vi småningom vände hemåt blev det åter trav på samma mjuka fina skogsstig som innan. Då såg jag inte längre mycket inne i skogen, men en fjording är ju ljus så jag tog sikte på den ljusa bakdel jag hade framför mig :). Träd och buskar såg jag inte heller så värst bra, men jag visste ju att hästen följde stigen, så jag höll in tårna och knäna lite extra för att inte fastna och så låg jag lite halvt över hästens hals i lättsits för att inte få nån otrevlig snärt i ansiktet.
När vi började trava på hemvägen så kastade fjordingen med huvudet ett par gånger, som om hon velat göra lite bakutspark och sen galoppera iväg, men jag skrattade bara och sa, vi håller oss bakom den där andra fjordingen nu, gumman, och hon frustade och höll sig i trav.
Den allra sista biten, när vi kommit ur skogen och red på åkersidan av en upplyst väg, så såg jag månen lysa så klart, och det var nästan en månskensritt, utan spöken :). Jag tror alla var nöjda över den lyckade skogsturen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar