Senast skrev jag att det strular till sig ibland... och när det gäller datorer tycks det vara mera regel än undantag, oberoende om det är privat eller en offentlig institution (heter det så?).

Idag känns det som om det finns moln på himlen, inte hjälper det fast det verkar blåsa... lite som bilden på blompinnen i MåBraVara-bloggen. Men vi får hoppas molnen löser upp sig...

Det finns förhoppningar. Nu ska jag nämligen koka potatis, äta gott (enkelt) och sen packa väskorna för porslinskursen! Där ska jag sitta med pensel i hand och försöka fixa till pälsen och morrhåren på Tassen som jag målar på en skål... Eventuellt hinner jag också dra dit några grästuvor vid Lillkillens hovar (på en annan skål) och fixa hovskägget och några extra drag i den rufsiga manen. Utmaningar men terapi.

Bäst av allt just nu: klockan är så mycket att jag inte hinner börja med något mer "måstas" om jag ska hinna till kursen! Jag har ju ändå hunnit rensa lite inneblomkrukor, så det skräpet ska jag slänga ut i skogsbrynet, och samtidigt ta lite sol, och så...

... ska jag avslöja att jag inlett trädgårdssäsongen. Har köpt den första fröpåsen! Zuluaster, tror jag det var. En blålila sort. Nåt smått att vänta och se vad det blir till. Kanske jag sår dem i mina målade porslinskrukor, de blev ju tomma nu när några blommor hamnade på skräphögen.

Det är vår!

Det strular till sig ibland. Med datorer och bilder och filer och mappar... Men skam den som ger sig, den här bilden ville jag ha på plats.

Den här fjordingen, en ung dam som just och just kan anses vuxen, tycks ännu lockas av "barnsliga" fröjder :). Fast jag behöver ju inte avslöja att det var jag som hade pulkan med till stallet eftersom jag hade varit i grannskapet och åkt och ropat och skrattat i pulkbacken, visserligen med mycket yngre sällskap, men ändå...
Med mina år på nacken borde jag kanske dessutom vara lite försiktigare i skarpa pulkbackar, det kan ju knixa till lite obehagligt i nacken när man åker i ett gupp... eller när man hamnar under pulkan efter alltför tvära svängar... Men så länge man kommer helskinnad hem så...

På tal om rädslor av olika slag. Träffade en förälder till en hästtjej. Föräldern förstod inte alls det som dottern försökt förklara och övertyga henne om, att hästar är härliga djur, att de är helt underbara. Jag svarade, sånt kan man väl inte övertygas om eller övertalas till att tycka. Antingen är man fascinerad av dem, eller så är man likgiltig, eller rädd för dem. Det är väl bara att acceptera att vi är olika. Vissa tycker om allt som är ulligt och gulligt, andra tycker det är obehagligt. Vissa skriker så fort de ser en liten spindel på golvet, andra köper hem dem och har dem som husdjur...

Men den som då är fascinerad av hästar, oberoende om man rider eller inte, borde då och då få en "pratstund" med en häst. De som reagerar så fort de ser ett staket som kunde vara en hästhage (medan andra ser husets fasadfärg bakom hagen), de som genast ser om det finns hästspår på vägen (medan andra ojar sig över hundbajset vid vägkanten), de som alltid stannar upp en stund vid hästtidningarna i butiken (medan andra hellre läser var grannlandets prinsessor har köpt sin nyaste väska)... de borde då och då få en stund i stallet, eller på stallsgården, för att få en dos av det som de mår så bra av...
Eller kan man tycka så?

Jag avslöjar inte till vilken grupp jag hör (eller inte hör)! Det får ni gissa själva!

Jag fortsätter med is-temat i bilder. (Eftersom jag lyckades tappa bort den fjordingbild jag tänkt mig här... )

Det var en liten snöskorpa på ridbanan idag. Fjordingen hade helst hållit sig till de spår som fanns från förr. Helst inga egna volter här och där, åtminstone inte utgående från långsidorna. Men om man tog en massa serpentiner och småvolter inne på banan, just sådär att hon inte fick för sig att längta till fyrkantspåret, då gick det nog bra. Då lyssnade hon, funderade, svarade, tvekade, och så blev det ibland en mycket snävare sväng än jag tänkt, bara för att jag inte höll balansen där den skulle vara...

Men jag njöt. Inte bara av solen. Inte bara av den söta fjordingpojken i hagen intill. Inte bara av att det var ledig dag. Inte bara av att det doftar häst. Jag njöt av kontakten, samarbetet, och att sen få ge långa tyglar åt en nöjd fjording, och till sist styra henne mot utgången, som hon redan flera gånger sneglat på. Vid stallsbommen stod hon sen och halvsov, i solen, av rykten, av den behagliga slöheten i kroppen. Tror jag. Liksom jag gjorde...

Igår var det ettårsjubileum här på bloggen. Ska man fira sånt?

Igår gick jag också en runda i trädgården, snögården, eller vad man ska kalla den. Där finns det nya arter som jag aldrig planterat, och nu menar jag inte ogräs... Jag hittade en is-ormbunke! Men jag vet inte hur länge den "står sig", har inte tittat efter idag om den är kvar. Vacker är den i alla fall. Men får nog gärna vissna bort innan bildens vildflox skjuter nya skott ur marken :).

Jag vill ju inte vara oförskämd och grimasera... men så här kan ju de här katterna se ut ibland, när de håller på att "putsa nosen"... :).
Det har varit en hel del i kattväg den senaste veckan. En dag när dottern sms-ade till mitt jobb, skickade hon hälsningar från alla nio (9) katterna... Sånt är livet på landet :).

Men jag utgår från att det också blir en hel del i hästväg inkommande veckoslut. Har nog städat stallet ett par gånger denna vecka, terapijobbat alltså, men så har vi ju den där vinterpälsen som antagligen behöver putsas bort vartefter den släpper... och där tar det ju inte slut, terapijobbet, i första taget.

Fick senaste Hevoset ja Ratsastus -tidningen i postlådan häromdan. Mycket att läsa som vanligt. Och en intressant artikel som bl.a. berörde klassisk ridkonst och en av grundarna Nino Oliveira. Hans barnbarn Goncalo Oliveira var nämligen en av alla de fantastiska ryttare som uppträdde i Helsingfors Apassionata i år. Roligt att de mjuka värdena tas fram på olika sätt och just i samband med alla dessa vackra uppträdanden. Det måste inte vara "måste", det kan vara "får" och "vill"!

Det gör att jag vill träna mera. Just i den stilen. Inte för Apassionata :D! men för mig själv och "min" fjording!

Sen vill jag också måla mera... Ska lämna in en ny början på en "fjording"-skål till första bränningen idag. Fåse om jag orkar "fila på" detaljerna sen så jag blir någorlunda nöjd. Svårt att måla rufsiga fjordingfölmanar och busiga blickar!

Den här damen visade sig från sin bästa sida idag. Just idag när jag nog "beställt" en ridtur, men tvekade in i det sista, kände mig osäker, det är ju så blåsigt väder, alla chanser att hästarna hittar orsak att studsa till i olika hörn och när man minst anar det. Jag höll på att ge efter för osäkerheten. Otroligt vad man kan "peppa sig" på ett negativt sätt...
Men fjordingen med de gyllene hovarna (jag har ju pratat om henne tidigare) var säker och lugn och lyssnade. Bara när jag inte gav henne nån uppgift så låtsades hon hitta hörester som blåst från hagen in på ridbanan, och blev lite envis. Men hon verkade gärna ge sig när jag gav henne nåt annat att fundera på. Som om hon ville säga: jag vill inte ha tråkigt, så om du inte ger mig nån uppgift så hittar jag på nåt själv, och då frågar jag inte dig först :).
Terapi till max! Och vädret var lagom, för en gångs skull!
Lyx till max!

Jag köpte den. Hästfocus januari 2011. Där fanns en intressant bild, som kunde anses identisk med bilden på mitt tidigare inlägg. Den bild som jag har visat två gånger redan. Jag citerar texten i Hästfocus: Att det vilar snö och frost på hästens rygg är ett gott tecken som tyder på god isoleringsförmåga.
Alltså som ett hustak mitt i vintern, om det finns mycket snö där läcker ingen värme ut, om det däremot finns stora kala fläckar, så finns det "hål" i isoleringen som värmer vinterfåglarna i stället...
Om man sen jämför de här rimfrostiga hästryggarna med den ljuvliga värme som strömmar ut från dem när man rider barbacka... Naturen är fantastisk, djuren är gjorda för att vara ute, utan annat täcke än det naturliga, de olika pälslagren som tätar, värmer och isolerar...

Sen kan de förstås nog må bättre av ett vindskydd om det är vindar som idag... och om de inte har en skog nära intill, eller en husväg strax på andra sidan staketet, som ger lä.

Och så kan de må bättre av en extra portion hö, för som Hästfocus poängterade: det är som en vedkamin, ju mera ved man slänger in, desto varmare kamin. :)

Men jag trivs bäst inomhus idag. Det blev hönökakor för hela slanten på förmiddagen. Fåse hur de smakar, länge sen sist jag bakat dem. Och den där mjölblandningen blir olika för varje gång, lite efter humöret... Det var mycket råg och flerkorns -humör idag :).

Sneglade på Hästfocus i butiken... vet att man inte ska göra så, men jag kommer troligen att köpa den ändå, bara jag tänkt på saken tillräckligt länge... :)... nåja, sneglade, och såg en rubrik om att nån rekommenderar barbackaridning för ryttare som har svårt att hitta balansen.

Så sant, så sant, att man är tvungen att hitta balansen då. Det är prövat och testat idag. Visst har jag ridit barbacka nån gång tidigare, men nu blev det alltså testat i nutid. På longerlina, i skritt och trav. Snedheten i kroppen känner man av på ett helt annat sätt när man inte kan kompensera den med ett extra tryck i endera stigbygeln, eller så. Det är nåt man kunde jobba på lite mer, om man vill.

Eller så har man bara blivit medveten om saken och tror sig inte sitta perfekt sen när man sitter i sadeln, utan vet att det finns saker att korrigera.

Men varmt och skönt var det!! Rekommenderas för just den sakens skull, just nu i vinter, och så är det förstås bra om man har en kompis med ifall man känner sig lite osäker, som jag.

Det var visst nån gång runt tredje februari jag tog opp de här knölarna... Idag såg jag något gult...
Från julen återstod några godísar i twistpåsen, bl.a. en helt vanlig dajm.
Alltså: jag skulle flytta om några krukor, såg det gula, hämtade kameran, märkte att jag behöver nåt att jämföra storleken på "blomman" med, hade ingen tändsticksask till hands (brukar visst vara det vanligaste jämförelseobjektet oberoende vad man fotar, björnspår eller ... narcissknoppar...) sträckte mig sen efter twistpåsen och fick tag i en blandning av julrött och påskgult (=dajm) och slängde det i krukan...

Jag blev glad. Men oj, vad den är liten alltså. Och vad ska det bli till? Är det bara en knopp eller är det blomman? Nåja, jag får så lov att följa med förloppet nu. Vilket inte blir nåt problem. Jag fick sjukledigheten förlängd resten av veckan. Är alltför snurrig i huvudet än av all feber och hostande.

Hörde "i misstag" på radion idag att den som bara har ett vardagsrumsfönster att tillgå som odlingsplats ska vänta med tomaterna till mitten av mars, annars blir de för skrangliga... Inte för att jag hade tänkt odla den sorten alls i år alltså, men... jag tänkte bara... i misstag alltså.

Det är snart den fjortonde februari... Jag brukar inte utnyttja posten speciellt mycket då, heller. Men eftersom kameran råkade fånga nåt trevligt i hästhagen häromdan så kan jag inte låta bli att lägga in en bild i alla fall. Valentin. Vändag. Ystävänpäivä. Fjordingar. Törstig. Mycket snö: endast en tredjedel av baljan syns ovanför marken, skulle jag tro. Törstig kan man vara på många sätt. Jag är törstig på att träna det jag lärde mig senaste veckoslut på ridkursen, men 38 graders feber sätter stopp för det. Har förstått att det inte heller är så varmt där ute som det ser ut när man sitter inomhus och bara ser solen glittra i snön...

Porslinsmålandet tidigare i veckan resulterade i en stortass-skiss på en skål, mer stortass ska komma. Sen planerar jag en likadan skål med fjordingmotiv...

På tal om bloggen, så är det snart ett år sen jag började skriva. Det var den tiden på året då man kollade in hur djup snödrivorna var i ens favorithörn i trädgården... det var visst en meter då, undrar om det är ännu mer nu. Men solen, solen, skiner, skiner, månne den inte klarar av snön i år också!
Sen hade jag ju nog tänkt att jag aldrig mer prövar på tomater, eftersom det inte lyckas med mina fingrar... men så hörde jag nån som hade hört en föreläsning i tomatodling och grönsaksodling överlag, och där påpekades det hur mycket bättre det är med egna grönsaker, som inte då göds eller besprutas med olika skadliga ämnen. Föreläsaren hade sagt att när man äter en smörgås med pålägg så finns det ju överlag tillsattsämnen i korven eller skinkan men om man då använder rena grönsaker ovanpå, så kompenserar dessa åtminstone en del av de skadliga ämnena... så nu vet jag inte... fåse vad jag gör. Risken är stor att jag drabbas av odlingsivern återigen, när solen smält bort lite mer av snön och lurar mig att fantisera...

Har jag förresten berättat vad jag läste att Winston Churchill lär ha sagt? Han sa nåt i stil med: There´s something about the outside of a horse that is good for the inside of a man.
Därför kan man prata om ridterapi och hästterapi. Kanske inte lika för alla eller lika intensivt, men nåt finns där som tilltalar människan eller en del av henne.

I morgon ska jag måla porslin. Blir det nåt flummigt penseldrag med olika färger? Eller en fjording på en "filkopp"? Eller kanske en lurvig stortass på en burk med lock? Vi får se... Terapi det också.

Det blev ett intensivt hästveckoslut... med mina mått mätt. Men jag blev ändå inte mätt på det. :)
Det är bara kroppen som lite protesterar över den intensiva motionen. Men med lite massage på onsdag och lite extra stretchning varje dag så ska väl kroppen bara må bättre av det.

På lördag behövde jag träna lite inför söndagen... jag har ju inte varit så flitig ryttare de senaste veckorna. Den gamla fjordingdamen såg lugn och värdig ut när hon kom ur hagen, men när hon longerades lite före träningen så var det nog en i själen tvååring som hoppade, skuttade, galopperade, frustade, tvärvände och sparkade både bakut och framåt samtidigt :). Jag hann fundera, ska jag rida en sån vilding? Men när vi väl kom igång med böjningar och tempoväxlingar så var det en rätt så koncentrerad dam igen.

På söndag värmde jag så upp oss lite före "lektionen med intstuktör". Det snöade, massor, blött, massor. Jag var våt in på bara kroppen. All snö verkade samlas i min famn :). Men det glömde jag nog genast när jag fick börja jobba, fundera på instruktionerna, försöka få fjordingen att gå som jag (instruktören) ville och framför allt försöka få mina ben och armar att fungera som de skulle, inte flaxa, inte stelna, inte spänna, inte vifta... sitta rakt...
Väldigt intressant med akademisk ridkonst. Det är så basic. Så mjukt. Så enkelt. Och så svårt!

Jag fick en hel del att fundera på, några bra tips att koncentrera mig på för att bättra på hållning och sits, och utmaningar. Bra. Bara att anmäla sig till nästa kurs nu då, så man har en deadline och en press på sig att kunna visa upp ens något framsteg... eller...?
Framför allt fick jag "blodad tand". Jag vill lära mig mer, jag märkte att jag nog lärt mig nåt redan, allt var inte helt tokigt, men det finns mer att lära, att utforska...

Som mjukavslutning på gårdagen mockade jag ett par boxar i stallet, bra för rygg och armar att man inte genast efter slänger sig på soffan och slöar, och bra för tankeverksamheten, att sortera dagens intryck medan skottkärran fylls.

Men kanske jag får slöa i soffan lite idag ändå. En Gripenberg finns oifylld...

Med den här bilden vill jag bara konstatera att våren är på kommande!!! :) Härligt med fjordingar, vinter, rimfrost och vacker snötyngd storskog!!!

Hämtade potatis ur potatiskällaren häromdan, råkade se en plastpåse som jag visst hade stoppat ner några blomlökar i nån gång i höstas. Tog opp dem, friserade bort allt det torra, och märkte att här kommer det narcisser ur varenda knöl!!
Inte för att jag vet hur jag ska sköta dem för att de ska börja blomma (kanske nån kan ge nåt råd?) men fina nya skott var på kommande, så jag placerade dem på ett fönsterbräde så jag kanske minns ge dem lite vatten nån gång.
Deras kompisar, några krukor till, hade jag ju planterat ner i jorden på olika ställen i trädgården, måste kolla i min trädgårdsdagbok vart de hamnade, men jag har inga stora förhoppningar om att de ska klara sig... Men den som lever och har ögon får se!

På tal om gårdagens inlägg om rädsla, så googlade jag på ämnet och hittade en hel del intressant. Flera olika forum tog upp ämnet i sina diskussioner, nån hade fått höra av sin "terapeut" att vissa rädslor dyker upp till ytan nästan bara när man är annars stressad, är i en trängd situation eller är allmänt nedstämd. De finns alltid nånstans under ytan, men är kanske inget problem förrän livssituationen i övrigt blir pressad på nåt sätt.
Sen hittade jag förstås en hel del intressanta sidor om ridterapi. Dels företag som helt enkelt ordnade ridterapi, men också undersökningar och avhandlingar i ämnet.

Sen var det nån förälder som kommenterade på ett forum, att det ju är självklart att man när man blir äldre blir försiktigare, tänker lite längre än för stunden, tänker på sina närmaste, barnen, osv...
I november månads Hästfocus läste jag om en ryttare som fallit av och blivit förlamad från midjan och nedåt. Hon fortsatte älska sina hästar, envisades, och satt till sist på hästryggen igen, med hjälp av vinsch och specialbyggd sadel med ryggstöd m.m. Hon kunde inte tänka sig att sluta med det hon älskade mest...

Ett citat som fastnade i huvudet under mitt nätsurfande, jag minns förstås inte längre var jag hittade det, men det syntes i främsta listan i googlesökningen, det var "att rida bort sina rädslor"... Det är nåt jag gillar att tänka på.

Så här kunde man ju göra, ta sig en fjordingritt i vårsolen. De har ju faktiskt lovat sol i morgon...!
Ja, det är kanske lite tidigt, men idag fick jag vårkänslor. Mitt i all snöslask, snödrivor, snösjok på taken (varning, varning) och isiga vägar, så fick jag årets första tanke i riktning mot trädgården... Ojdå, jag blev lite chockad först. Men det är ingen fara, snöskottningen räcker nog till ett tag än. Och så tog jag faktiskt på mig skridskorna idag, så riktiga vårförberedelser finns inte än på min agenda. (Skridskorna satt nog på fötterna bara cirka fem minuter, jag tog mitt förnuft till fånga, onödigt att stuka foten eller bryta lillfingret bara för att jag envisas med att visa att jag minsann kan skrinna, jag har ju inte den styrkan i vristerna längre som krävs.)
Men en stallstur blev det. Och det lönar sig alltid. Lite mellanmål åt hästarna, och småprat med dem under tiden. Sen lite gos med hästarna närmast stallet. Jag vet nog att de egentligen stod och väntade på hö, men jag fick klia dem lite i pannan och bakom öronen under tiden. Och fick deras varma blåshälsning i handen.
Sen hittade dottern på ett nytt ord som passade väldigt bra vid stallet: höbollskastning! Hon hittade några godbitar (höstrån, klöverblommor) utanför hagen och bakade in dem i en snöboll, som hon sedan kastade in i hagen åt hästarna att snusa sig fram till. På så sätt kan man kringgå rangordningen... alla får varsin snöboll, och innan "chefen" hunnit äta upp sina godbitar har de andra också hunnit få sina, utan bråk, alla får sitt!