På tal om gårdagens inlägg om rädsla, så googlade jag på ämnet och hittade en hel del intressant. Flera olika forum tog upp ämnet i sina diskussioner, nån hade fått höra av sin "terapeut" att vissa rädslor dyker upp till ytan nästan bara när man är annars stressad, är i en trängd situation eller är allmänt nedstämd. De finns alltid nånstans under ytan, men är kanske inget problem förrän livssituationen i övrigt blir pressad på nåt sätt.
Sen hittade jag förstås en hel del intressanta sidor om ridterapi. Dels företag som helt enkelt ordnade ridterapi, men också undersökningar och avhandlingar i ämnet.

Sen var det nån förälder som kommenterade på ett forum, att det ju är självklart att man när man blir äldre blir försiktigare, tänker lite längre än för stunden, tänker på sina närmaste, barnen, osv...
I november månads Hästfocus läste jag om en ryttare som fallit av och blivit förlamad från midjan och nedåt. Hon fortsatte älska sina hästar, envisades, och satt till sist på hästryggen igen, med hjälp av vinsch och specialbyggd sadel med ryggstöd m.m. Hon kunde inte tänka sig att sluta med det hon älskade mest...

Ett citat som fastnade i huvudet under mitt nätsurfande, jag minns förstås inte längre var jag hittade det, men det syntes i främsta listan i googlesökningen, det var "att rida bort sina rädslor"... Det är nåt jag gillar att tänka på.