pastelltröjo...

 ... som många gånger inte tänkt bli nåt, och som jag inte vet om jag kommer att använda...

Men oj, vad mycket terapi som har ingått i färgränderna och smånystanen och maskräknandet! Dels är garnen såna som jag fyndat i mindre restmängder från olika loppisar och missionsförsäljningsställen. Det är ibland så avkopplande att gå omkring och småsöka, inte nödvändigtvis behöva, men kanske fynda just ett litet nystan av en härlig nyans.

Och så har jag ju inte haft nåt mönster, bara en bild i mitt inre. Men...

Det hände sig en dag jag när jag fördrev tiden på ett bibliotek och blädddrade i handarbetstidningar, att det på ett uppslag plötsligt fanns nästan exakt den bild som jag haft i mitt inre, som jag följt när jag stickat "klänningen". Ja, det var tänkt som "lång tröja" i bomull, men den blev längre, och när jag såg tidningsversionen såg jag ju att det var en klänning.

Nu ska här sägas att jag inte alls är nån klänningsmänniska längre, men man vet ju aldrig vad man kan bli. Återstår att se när jag lyckas/vågar/täcks använda den för första gången. Borde ta på mig den en solig dag och gå ut och rensa lite ogräs i grusgången, för att "ta ner den på jorden" så det inte är nåt märkligt plagg längre. Heh.

Just nu har jag den hoprullad på en stor kartongrulle för att släta till den lite. Jag iddes inte "blocka" den på vanligt sätt. Tror det får duga så här. Det som får mig attt tveka är den lösa stickningen, med mycket hål i, som lätt fastnar överallt, då jag oftasts glömmer bort att vara försiktig. Jag ska definitivt inte backa in i vår hagtornshäck, för då finns det ingen annan väg ut än att ta av sig den helt och hållet...

En annan sak.

Vi har i tretti år haft katt i huset. Och jag har nog stickat på "klänningen" i närheten av kattklor, och allt har gått bra. Den sista kattmommon dog för ett par månader sedan, tjugo år gammal, så jag blev utan katt i huset för första gången på trettio år. Men, kattdistributionen fungerade på oväntat sätt, och nu har jag sen ett par dagar tillbaka en nygammal (17 år) katt som sällskap, som jag inte alls känner än. Hur fungerar hans klor, ihop med garn, och vad har han egentligen för humör när hans verkliga jag börjar synas?

Jag har haft mina sticksömmar utspridda här och där och de har fått vara i fred tidigare. Nu vet jag inte alls vad jag ska förvänta mig... Spännande. Bäst i alla fall att inte lämna fram sånt man är verkligen rädd om. För jag är också van, sedan ca ett år tillbaka, att den gamla mommokatten inte hoppar opp på bord eller diskbänkar, så det har inte varit någon risk. Men nykomlingen är vigulant. Diskbänken är inget problem, märkte jag idag, och sitter man och jobbar vid ett bord kan man vara säker på att han dyker opp utan förvarning. Han är sällskaplig men tål inte så mycket fysisk kontakt - än - annat än på eget initiativ.

En annan nyhet för mig på "gamla" dagar: Plåppisfyndet är en innekatt. Det har vi aldrig haft förr. Så då är det koppel på som gäller när han vill ut. Intressant utmaning för mig när han sen plötsligt vill springa över gräsmattan och jag inte vågar släppa kopplet och inte gillar jag att det stramar heller. De gäller att flytta på fötterna... Heh.

Nå nu var det här igen mest onödigt snarvel, men det är sånt som händer. När man är utan katt och plötsligt har ett Plåppisfynd i huset, second hand fluffboll delux. Återstår att se om jag lyckas få ner sättpotatisen i landet. 

Ha en bra början/slut på försommaren, det är snart juni, då är det sommar på riktigt, oberoende väder.