Men det var inte han som jag "tränade" idag. Det blev faktiskt hans mor, igen, om jag inte misstar mig på släktskapet... hon som är sådär extremt känslig, kräver väldigt mjuk hand, samtidigt som hon kan så lätt tycka helt tvärtemot om man inte är tillräckligt mjuk...
Det blev helt apropå chans till en träningsrunda i dag. Det var vackert vårväder, lagom kallt, och ridbanan har ännu inte börjat visa tydliga tecken på menföre. Alltså perfekt.
Och jag fick åter uppbåda all min koncentration för att hitta mjuka tygeltag, "halvhalter framåt", rama in hästen mjukt så hon känner stödet och tydligheten i ryttarens uttryckta önskan, låt henne inte smita, förhasta inte vid tempoväxlingarna, förbered noggrant, använd vikthjälper som assistans vid de olika böjningarna från höger till vänster till höger igen för att inte behöva alltför tydliga tygeltag, eftersom hon då kan få för sig att protestera...
Och så jobbade vi plötsligt tillsammans. Jag fick bekräftat en del saker jag visst förr, och framför allt fick min kropp bekräftat hur mjuka hjälperna ska vara för att fjordingen ska lyssna och göra det hon hör. Hoppas mitt minne fick lite tydligare bilder att plocka fram sen nästa gång, så jag genast hittar den där mjuka kontakten.
Det är bara att konstatera att mjukt samarbete med ett så stort djur är verkligen terapi, tar fram en mera harmonisk sida i en.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar