Jag har varit på konstutställning ikväll. I mitt kök. Här och nu. Tog en titt på Lundagårds hemsida den 22 februari 2013 och hamnade mitt i ett svartvitt konstgalleri, en minisamling vackra bilder på mer eller mindre alldagliga saker. Och jag lämnade vernissaget med ett leende på läpparna :). Trevligt!
Vilket fick mig att komma ihåg det jag läste för nån timme sen i dagens Maaseudun Tulevaisuus. En konstnär vid namn Päivi Latvala hade utställning nånstans i Tammerfors (?) och hon målade djur, framför allt kor och andra djur som hör till landsbygden. Hittade hennes galleri HÄR och fick alltså också gå på hennes konstutställning! Det stod nämligen om hennes faktiska utställning i Tfors att besökarna oftast gick ut sen med ett leende på läpparna. Speciellt de som själva kommit i kontakt med landsbygdens djur. En utställning alltså som gav gott humör. Sånt gillar jag!

Att jag sen själv mitt i allt befann mig på fjordingryggen idag på eftermiddagen, helt oplanerat, och fick känna av en hel del gott samarbete med fjordingen, det tar också fram ett leende på mina läppar nu när jag minns det. Det var samma fjordingdam som förra gången, hon som egentligen är så jättekänslig, fast hon kan vara tvärtemot. Jag fick åter testa min förmåga att ge henne frihet men lura henne att lyssna och lyda med en liten liten fingervisning. Och det gick!
Samtidigt smög sig ridrädslan runt ridbanan. Dels rasade det ner snö från ett tak i närheten, och fjordingen blev fundersam. Dels var det en granne som plötsligt tvättade sin bil med en fräsande högtryckstvätt. Dels tror jag att nån tömde slambrunnen lite längre bort. Jag hade fullt sjå att hålla mig själv i schack och inte bli osäker.
Fjordingen lyssnade på mina hjälper, koncentrerade sig noga, och när jag såg att hon åter vinklade sina öron till att lyssna på mig i stället för på mystiska dunder, fräs och kaboom runtom, så visste jag att jag kunde lita på henne.
Efteråt var jag alldeles slut av koncentrationen. Men med ett leende på läpparna!