En fjordingrygg får illustrera eftermiddagens träningspass. Träningen var mest för mig, känns som en evighet sen senaste ridtur, hur gör man? :). Fjordingen som stod i tur har alltid varit en liten utmaning för mig på flera sätt, men samtidigt gillar jag henne så skarpt. För även om hon är så kollossalt envis ibland, så kräver hon egentligen en ryttare med väldigt mjuk hand för att hon ska lyssna. En motsägelse i sig. Och svårt.

Men när mitt minne återvände, från förra turen med den här fjordingdamen, så vågade jag testa det allra mjukaste. Och hon belönade mig (så kändes det) med att godmodigt göra alla de besynnerliga figurer på banan som jag bad om. Men så fort jag glömde bort mjukheten och blev irriterad, vilket hon antagligen genast märkte genom spänningarna i mina händer och skänklar, så svarade hon med att göra tvärtemot, eller söka sig ut på egna vägar i egen takt. Så då fick jag ta ett djupt andetag igen och söka fram mjukheten, och hon tackade och lydde.

Helt otroligt! Och så var det ju hur mycket terapi som helst! Gillar! :)