Barbacka passar bra på vintern när det är kallt. Då får man del av hästens värme. Och då känner man också hästens rörelser på ett helt annat sätt.
Fick jag konstatera idag när det var premiärtur detta år på hästryggen. Och det hade inte blivit mycket till ridturer i december ifjol heller. Så jag var rätt så pirrig av nervositet, stel i kroppen, osäker på det mesta, och var inte alls säker på att överleva :). (Jag har ju trots allt tidigare drabbats av plötslig ridskräck och vet att den kan dyka upp när som helst.)
Nu var det aldrig tänkt att jag skulle rida barbacka. Men av olika omständigheter blev det bara så, att jag endast tränsade fjordingen, sa åt henne att behandla mig snällt och bara skritta med mig, sen gick jag till påstigningsrampen. Väl däruppe konstaterade jag att hon ju nog stod snällt och väntade på att jag skulle sätta mig till rätta, men hur i all världen skulle jag hållas på den ryggen, med vanliga vinterbyxor och inga helskodda ridbyxor?

Väl inne på ridplanen började jag söka mitten, alltså mitten på mig själv och mitten på fjordingen, och försökte passa in vikterna (benen o armarna) så att det skulle bli lika mycket vikt på båda sidorna (dvs. jag hade tänkt hållas på ryggen :)...). Sen mindes jag nåt som Kyra Kyrklund sagt (i någon av fjolårets Hippos-tidningar) angående sitsen:
Det är inte benen som ska hålla er på hästryggen, det är jordens dragningskraft som ska sköta det!
Så då försökte jag sitta lugnt, avslappnat, men ändå, med tanke på Sally Swifts Centered Riding -idéer, lätt som om någon dragit mig i håret rakt uppåt. Jag ville ju inte vara extra tung och obekväm för hästen!

Ridinstruktören höll en ridlektion åt ett annat ekipage i andra ändan av ridbanan och slängde en intressant kommentar till mig:
Du kan ju åtminstone inte sitta snett nu när du rider utan sadel, för då trillar du av! (Jag brukar nämligen ofta klaga på att jag sitter så snett så hästen inte förstår mina hjälper alls, eller missförstår dem helt...)

Oj, vad jag försökte koncentrera mig! Till saken hör att fjordingen jag red på är känslig för alla små sits- och vikthjälper. Först vinglade vi nog väldigt hit och dit, men mot slutet tyckte jag faktiskt jag började få ordning på mina "kilon", alltså de olika klossarna till armar, ben och huvud, som påverkar var min viktmitt finns och som alltså också påverkar hästens rörelser i allra högsta grad!

Åter konstaterade jag hur bra en longeringslektion skulle vara för mig. Alltså att nån longerar hästen och jag får koncentrera mig på att sitta rätt!

Det gjorde gott att få ta en tur på en fjording, och barbacka var inte fy skam! Och var det nu sen nån som såg när jag mödosamt kravlade mig ner från hästryggen så må de väl skratta då... jag hade lite sjå att få med mig mitt högra ben över fjordingens breda rygg när jag skulle sluta :).