Hur ska man klippa en fjordingman? Här är ett par exempel :).
Men det sysslade jag inte med idag.
Det blev i stället träning på bar, lite frusen mark, i övrigt helt ok.
Jag märkte bara att jag fortfarande är så stel i kroppen. Har bara mig själv att skylla. Borde träna själv också, liksom hästen ska tränas och mjukas upp. Och så genast efter ridpasset återgår man till vardagssysslorna och glömmer bort all stretchning. Tokigt.
Men fjordingen jobbade och jag blev glad över kontakten. Visst fick jag kämpa på lite extra emellanåt, men det var nog inte så mycket hennes fel som det var min okoncentration att vissa saker inte lyckades så bra. Nöjda var vi väl båda två efteråt. Tror jag. Hoppas jag.
Mycket mer av den må-bra-varan skulle jag behöva! Är tacksam för all "ridterapi" jag får! :)
Ps. Bilden har varit med förr, men den får duga idag också :) Ds.

Loppisgarn av olika ålder och färg i en vacker trälåda som jag fått som en alldeles speciell present. Det passar ju alldeles ypperligt i Mitthobbyrum :)!

Och som pricken över i:t en bit av en gammal tidning bland de gamla nystanen, och i artikeln med bild fanns en recension av en teaterföreställning i Helsingfors med Leif Wagner i den manliga huvudrollen.

Och mina tankar flög tillbaka i tiden till de gånger man som liten bänkade sig framför en inhemsk film, t.ex. Munkkiniemen kreivi, med Leif Wager och Regina Linnanheimo...  
Sua vain yli kaiken mä ra-a-ka-as-tan...

Tänk vad ett billigt loppisfynd kan rådda till det i Mitthobbyrums hjärna :D!

Garnen då? Jo, en del lingarn - kul! - och en del "raanugarn" - kul! - och nåt riktigt riktigt tunt garn i "härva" som jag inte har en aning om hur jag skulle kunna använda, men om det kostar sisådär en euro totalt, så vad gör man? Nog är en biljett till Munkkiniemen Kreivi mycket dyrare :)!

Och det hände sig vid den tiden... att mitthobbyrum köpte en, nej tre, liljeknölar på en trädgårdsmässa till reapris. Och hon skötte dessa knölar omsorgsfullt, planterade dem i en stor gryta i trädgården. Och bladverket växte och växte, hela sommaren. Vackert var det, men... skulle det inte komma blommor också? Jo, när hösten redan närmade sig med stormsteg kunde man se en besynnerlig stam som växte fram bredvid den egentliga knölen, mitt i grytan. Och när nattfrosten redan började hota, kunde man se besynnerliga knoppar som skiftade i lila-rosa. I mitthobbyrum blev det till att springa med skyddande fiberdukar flera nätter och ett oroligt pratande med blomman, måtte den hinna slå ut innan snön!!

Och se, den hann blomma! Mellan frostnätterna! Och ståtlig var den, vacker som en... brud?

Sen hände det sig att en dylik blomställning inte orkade växa fram fler gånger, även om knölarna plockats fram varje sommar. Men minnet lever kvar, hur vacker den var. Nu tror jag bestämt att jag råkade glömma ta in den när frosten gjorde sitt intåg i höst, och jag är rädd att den är frusen... Återstår att se. Det var en krinum powellii, om jag inte minns riktigt fel.

Andra knölar kan jag ju försöka med i stället. Det stod i dagens tidning att det är dags att väcka amaryllisen nu! Det betyder att det inte är så fasligt långt kvar till jul!

ps. Jo, det blev en lämplig hästdos idag med. Så man överlever ett par dagar kanske. Lite stallsjobb, lite "hämta häst i hagen", lite "skrubba bort intorkad lera". ds.

En fjordingrygg får illustrera eftermiddagens träningspass. Träningen var mest för mig, känns som en evighet sen senaste ridtur, hur gör man? :). Fjordingen som stod i tur har alltid varit en liten utmaning för mig på flera sätt, men samtidigt gillar jag henne så skarpt. För även om hon är så kollossalt envis ibland, så kräver hon egentligen en ryttare med väldigt mjuk hand för att hon ska lyssna. En motsägelse i sig. Och svårt.

Men när mitt minne återvände, från förra turen med den här fjordingdamen, så vågade jag testa det allra mjukaste. Och hon belönade mig (så kändes det) med att godmodigt göra alla de besynnerliga figurer på banan som jag bad om. Men så fort jag glömde bort mjukheten och blev irriterad, vilket hon antagligen genast märkte genom spänningarna i mina händer och skänklar, så svarade hon med att göra tvärtemot, eller söka sig ut på egna vägar i egen takt. Så då fick jag ta ett djupt andetag igen och söka fram mjukheten, och hon tackade och lydde.

Helt otroligt! Och så var det ju hur mycket terapi som helst! Gillar! :)

Mitt hobbyrum har stor hästbrist just nu. Men när vädrets makter inte riktigt visar sin positiva sida... Och så blir det så fort mörkt på kvällarna!
Men inkommande veckoslut hoppas jag att det blir åtminstone någonslags hästdos. Absolut nödvändigt.

Mitt hobbyrum har inventerat julkortslagret inför julen och konstaterat att man nog kunde ta en terapidag och tota ihop lite ett och annat i julkortsväg, just för att det är så roligt att pyssla :).

Mitt hobbyrum tog faktiskt fram penseln också häromdagen. Och en sprillans ny målarburk. Och målade pappersbitar... låter det knäppt kanske... ok, målade ... blivande kort... låter det bättre? :) Mår bra av att hålla i penseln. Sen tyckte jag att jag hade orsak att prata-i-telefon-klottra med svart tusch, och det mådde jag också bra av :). Roligt att rita krumelurer och se vad det blir till...

Nu blir det i alla fall mat och lite benvärmarstickning, kanske. Antingen de fina stickorna och de lila nyanserna Novita Wool, eller de grova bambustickorna och Novita Karuselli. Man har ju flera sorter på gång... vilket inte är något att skryta med ... Och Novita gör jag inte gratisreklam för men nämner det ändå. Roligt med garn!

Sköldpaddsörten var vacker i år. Hann visa mer prakt än någonsin. Det är ju också så speciellt att den blommar så sent, när det mesta är utblommat. Och att den tål lite kyla. Men nu sen snön kom, har jag inte kollat hur den mår. Får bara hoppas den kommer igen nästa år. Då ska jag "sprida ut" den lite mer, flytta en planta som växer på fel ställe, inte mår så bra, till ett annat ställe. Den som inte mår så bra behöver uppmuntras på nåt sätt...

Ska bli intressant att se också, ifall den här första snön smälter i höst, hur blombänkarna ser ut då, efter det tunga täcket som så hastigt sänkte sig över rabatterna. Mycket ogräs kvar att rensa, men vad gör man :). Man får ta fram snöskottan i stället och börja fantisera om nästa vår.

Minns ni än den tiden när det var grönt på marken? :) Det verkar så länge sen, men kanske det var igår... Nu har man redan hunnit skotta en hel del snö. Och nånstans ute i det vita finns ännu några blomkrukor och dylikt som borde plockas bort... Men det lär väl nog smälta bort än, eller vad tror ni? Jag ska ju nog få upp morötterna ännu. Luciadagen 13 december är rekordet hittills för morotsskörd. Få se vad det blir i år?

Fick äran att ge middagshö åt hästarna idag. Det var plötsligt inte så lätt i den djupa snön. Och att ta sig fram på oplogad väg. Vart försvann min kondis?? Nåja, om det tänker snöa såhär hela vintern så lär jag nog få motion. Men en hälsosam tankeställare fick jag. Dags att ta vara på rörelseförmågan!

Dahliorna som köptes till "balkonglådorna" har städats bort. De hann frysa, ovan jord. Men de ska få övervintra i potatiskällaren, är det tänkt, luftigt i en öppen plastkasse fodrad med tidningspapper. Knölarna såg faktiskt riktigt fina ut. Om vintern blir lagom, och fukten är lagom, och våren är lagom, och undertecknad lyckas väcka upp dem när de är på sitt bästa humör, så kanske, kanske någon av dem skjuter skott på fönsterkarmen!! Trots att de är bara sommardahlior. Jag vet ju att det är möjligt i våra förhållanden (potatiskällare, rumstemperatur osv) bara jag tajmar det hela rätt! En gång tidigare har det lyckats!

Liksom amaryllisarna som redan slumrat en stund i potatiskällaren.

Har plockat havre idag. Inte flyghavre, utan vacker gul havre. Och rensat den i den hårda vinden genom att tömma kornen från ämbar till ämbar med långt mellanrum. Skräpet flög bort, kornen föll ner. Det mesta i alla fall. (Jag testade också att rensa den redan när jag plockade den. Jag tog en näve (en vippas korn) och slängde dem vågrätt i hinken, men konstaterade att risken var alltför stor att en del korn föll bredvid...)

Har jag tur nu så torkar havren fint, utan att mögla, och så får kaninen lite havre från egen gård också! Kom att tänka på förr i tiden, när man stod vid sädestorkens stora behållare tillsammans med pappa, och försökte förstå vad han menade när han kände på kornen, om de var torra nog, och så smakade man också på ett korn, liksom pappa, och försökte förstå hur bra det var...

En stallstur med en timmes träning på våt ridplan. En fjording som först inte ville annat än gå efter sin kompis, som hon följt under en hel halvtimme innan. Men när jag visade en helt annan riktning åt henne, godkände hon förslaget och så blev det åter uppmjukande övningar i skritt, trav och så en liten fräsig galoppbit för att skaka loss ännu lite mera livsglädje. Den glädjen smittade av sig på mig. Inte så att jag måste galoppera hem sen :) men så att jag åter blev varm inombords.

Och när hon efter en hel del volter och böjningar och försök till samlingar i trav fick sträcka ut i en rejäl långstegs-trav så visade hon också en tydlig glädje och ville bara fortsätta... Jag lät henne sträcka ut, försökte slappna av, och när hon sprungit av sig det mesta, så var hon åter med på noterna i lite samlande rörelser, lyssnade, vinklade öronen, bara jag lyckades koordinera mina skänklar, koppla bort en del spänningar...

Hon lär mig så mycket om hur en häst fungerar, vad som är möjligt, att hästar också har bättre och sämre dagar, att man inte ska tro att man vet allt, för plötsligt överraskar hon en med en helt annan reaktion än man väntat sig. Och så mitt i allt tjurigt, envist humör kan hon vara världens mjukaste och följsammaste. Och så belönar hon mjukhet med lyhördhet. Verkar det som. En utmaning att förstå sig på varje gång. Terapi. Ingen chans att man ska ha lust att grubbla på andra problem under ridpasset. Allt annat kopplas bort. Då finns bara fjordingen och jag.

Hej alla trädgårdsbloggare, och andra "vanliga", som jag,  trädgård-are! Vad gör ni en regnig dag när ni egentligen skulle kunna göra storverk i trädgården men inte tycker att vädret står er bi?
Jag tittar på alla löv inifrån. Och samtidigt som kaninen får mat och jag ändå måste ut, så tömmer jag ut vatten ur de krukor, pytsor och burkar som jag ännu inte tömt på plantor... De håller sig fuktiga i alla fall...

Och så sneglar jag på de plantor jag hunnit få i jorden till vintern. Som t.ex. den här mininävan (ingen aning vad den heter, den bara dök upp som ett ogräs, men eftersom den liknar en krypande näva på alla sätt fick den en egen plats i min nävor in my life -bänk, och liten är den alltså, blomman ca en knapp centimeter!!) som jag tycker är så gullig!

Sen kan man alltid gå in i stugvärmen igen och plita ner några rader i trädgårdsdagboken och planera stort för nästa vår! Då har man ju glömt hur eländig sommaren blev, hur dåligt blommorna mådde av allt regn, och hur bra ogräset växte överallt...

Tvättade en del stora krukor idag, under stuprännan, märkte nog att det skvätte en hel del på mig också, men nåt roligt ska man väl ha av regnet...

Ryggvänlig ridning för häst och ryttare heter alltså boken jag ögnat i lite då och då.
Idag läste jag ett  par meningar i slutet av boken. Där stod det, att ju mindre och snällare hjälper man kan använda när man genomför olika träningsmoment på ridbanan, desto snällare är ridningen för både hästens och ryttarens rygg! För ryttaren spänner sig inte, ger bara mjuka skänklar, mjuka tygeltag, och hästen reagerar lugnt utan spänningar. Samförstånd, mjukt, skonsamt.
Det tycker jag låter bra, speciellt om både häst och ryttare är sisådär 50+ :)! Nåt att "gilla"!

Ett asplöv med regndroppar. Fotat framför stallet en vacker höstdag. Jag gillar hösten. Trots regnet. Trots att jag nog tycker det kunde räcka nu med vätan för en stund...

Fick lyxen att få ett träningspass på den gamla fjordingdamens rygg häromdagen. Försökte testa det nya akademiska verktyget jag fick på kursen. Men hade inte den rätta energin för att faktiskt få igenom hjälperna som det var tänkt. Som det lyckades på kursen när ridinstruktören gick bredvid. Antar att fjordingen märkte också hur velande jag var. Så varför skulle hon då ge efter... Antar att detta är ett vanligt fenomen, att det är mycket svårare att genomföra de nya sakerna ensam, efter kursens slut...

Men sen hade jag ändå fått med mig annat också från kursen. Lite mera förtroende för fjordingen, kanske, så jag vågade slappna av på ett annat sätt, koppla bort en del spända muskler, för att sen kunna koncentrera mig på kontakten på ett annat sätt. Väldigt trevliga volter blev det, speciellt de i kort trav, när jag kände att hon visste vad jag bad om, små ökningar, små minskningar, och hon gjorde det utan att jag behövde spänna mig så väldigt.

Jag blev riktigt glad. Och varm. Och tyckte jag hade världens trevligaste häst att jobba med!

På slutet testade jag en helt ny grej, helt apropå. Jag skänklade henne mjukt, mjukt in i en rejäl skritt. När jag tyckte den var väldigt framåt så plockade jag extremt försiktigt i tyglarna så att hon skulle korta upp stegen, men vara lika framåt ändå. Ett par gånger tänkte hon helt resolut stanna, men när hon förstod att det inte var meningen, så lyckades hon ta allt kortare, försiktigare steg, tills hon nästan nästan trampade på stället, och jag kände hur hon sänkte sig en liten aning som om hon skulle niga med bakbenen. Lite som att "rida in i halten" som man ibland hör sägas, att vara aktiv till sista steget före halten, men sen ännu lite till...

Som sagt: Jag blev glad. Och jag tror fjordingen gillade den omväxlande träningen. Kanske hon också myste över alla gånger hon lyckades lura mig att inte pressa henne så hårt :).

Vad är fram och vad är bak, eller är världen helt bakåfram?

(Här är det ju två fjordingar förstås, den ena hann sänka huvudet, medan jag fokuserade på den fina luggen bakom honom, resultatet blev lite - bakåfram).

Kursdags mitt i allt. Fick en del nya verktyg att lägga i min akademiska ridkonst -verktygslåda. Att ta fram vid behov, eventuellt när jag kört fast med det jag tränat på, när jag inte tycker jag kommer nånvart med min vingliga sits, dåliga balans, råddiga skänklar.

Det nya verktyget: Glöm sits och skänklar för en stund, sitt avslappnat men ändå lätt uppåtsträvande (som om nån skulle lyfta en i håret), fokusera i stället på kontakt med hästens huvud, mjukt, försiktigt, sök det språk hästen förstår och reagerar på. Låt "pekpinnen" visa på bogen för att få en böjning där. Visa "ditåt", eventuellt förtydliga lite med skänkeln.

De här verktygen kan man sen inventera då och då. Kanske man om nån månad hittar ett "gammalt" verktyg, ett värdefullt tips, som passar just i den situation man befinner sig i då?

Lärorikt med kurs, att få kommentarer, bakgrund, utmaningar och få se på film vart man strävar.

Stenrösen och småsten.

Varje gång jag rensar en liten blombänk lite ordentligare kommer jag att tänka på förrivärldens bönder.
De röjde en ny åker nånstans i skogskanten, eller där de fick tillgång till en plätt. Hade de otur var det en stenig backe och spaden högg gång efter annan med ett klingande ljud som resultat. Det blev mycket jobb. Hade de tur var det inte så jättestora bumlingar, utan de orkade lyfta dem åt sidan, och så bildades ett stenröse.

När jag rensar i mitt favorithörn "klingar det" gång efter annan, och jag får lyfta undan sten efter sten. Modell mindre då, förstås. Ofta ca 3-5 cm i diameter :). Men det blir små hopar här och där, en del har jag samlat där regnet spiller ner från taket. Då hålls stenarna glittrande och vackra i alla deras olika färgnyanser.

Men som sagt, jag tänker på slitet förr i världen... och arbetsglädjen när åkern var klar och säden växte :).

Plockade ned mina två miniväxthus idag. Torrt väder ska man ta vara på, speciellt denna sommar :). Har ännu ett par plantor därifrån som ska placeras ut i trädgården, nånstans. Men eftersom det hittills varit så varmt så har jag inte haft nån brådska, fåse hur kommande natt blir... Om jag i alla fall får bråttom sen... Plantorna, om de är vad jag tror att de är, kommer att bli stora och ostadiga i blåsten, så jag borde redan i planteringsskedet planera in ett stödande "staket" av något slag... Fåse...

Gläder mig åt Prins Gustavs öga varje gång jag kastar blicken mot favorithörnet i trädgården. Idag när jag pysslade där och rensade lite för att få plats för de nya plantorna, så skymtade jag ett Prins Gustav -blått blomblad på helt fel ställe. Jag tänkte att det blåst hårt och rivit sönder de skirblåa blommorna i krukan ett par meter ifrån. Men när jag böjde mig ner såg jag en fem centimeter hög Prins Gustav -planta, med en vacker blomma som stammen knappt orkade hålla upprätt! Kan tänkas vara nåt som jag dömt ut som "misslyckat" i växthuset och som jag sen tömt ut i en rabatt sådär annars bara. Så nu kommer himmelsblå glädje från två håll :). Jag vet, jag är barnsligt lättroad ibland. Men varför inte njuta av det som växer :)?