Fick lyxen att få ett träningspass på den gamla fjordingdamens rygg häromdagen. Försökte testa det nya akademiska verktyget jag fick på kursen. Men hade inte den rätta energin för att faktiskt få igenom hjälperna som det var tänkt. Som det lyckades på kursen när ridinstruktören gick bredvid. Antar att fjordingen märkte också hur velande jag var. Så varför skulle hon då ge efter... Antar att detta är ett vanligt fenomen, att det är mycket svårare att genomföra de nya sakerna ensam, efter kursens slut...
Men sen hade jag ändå fått med mig annat också från kursen. Lite mera förtroende för fjordingen, kanske, så jag vågade slappna av på ett annat sätt, koppla bort en del spända muskler, för att sen kunna koncentrera mig på kontakten på ett annat sätt. Väldigt trevliga volter blev det, speciellt de i kort trav, när jag kände att hon visste vad jag bad om, små ökningar, små minskningar, och hon gjorde det utan att jag behövde spänna mig så väldigt.
Jag blev riktigt glad. Och varm. Och tyckte jag hade världens trevligaste häst att jobba med!
På slutet testade jag en helt ny grej, helt apropå. Jag skänklade henne mjukt, mjukt in i en rejäl skritt. När jag tyckte den var väldigt framåt så plockade jag extremt försiktigt i tyglarna så att hon skulle korta upp stegen, men vara lika framåt ändå. Ett par gånger tänkte hon helt resolut stanna, men när hon förstod att det inte var meningen, så lyckades hon ta allt kortare, försiktigare steg, tills hon nästan nästan trampade på stället, och jag kände hur hon sänkte sig en liten aning som om hon skulle niga med bakbenen. Lite som att "rida in i halten" som man ibland hör sägas, att vara aktiv till sista steget före halten, men sen ännu lite till...
Som sagt: Jag blev glad. Och jag tror fjordingen gillade den omväxlande träningen. Kanske hon också myste över alla gånger hon lyckades lura mig att inte pressa henne så hårt :).
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar