En stallstur med en timmes träning på våt ridplan. En fjording som först inte ville annat än gå efter sin kompis, som hon följt under en hel halvtimme innan. Men när jag visade en helt annan riktning åt henne, godkände hon förslaget och så blev det åter uppmjukande övningar i skritt, trav och så en liten fräsig galoppbit för att skaka loss ännu lite mera livsglädje. Den glädjen smittade av sig på mig. Inte så att jag måste galoppera hem sen :) men så att jag åter blev varm inombords.

Och när hon efter en hel del volter och böjningar och försök till samlingar i trav fick sträcka ut i en rejäl långstegs-trav så visade hon också en tydlig glädje och ville bara fortsätta... Jag lät henne sträcka ut, försökte slappna av, och när hon sprungit av sig det mesta, så var hon åter med på noterna i lite samlande rörelser, lyssnade, vinklade öronen, bara jag lyckades koordinera mina skänklar, koppla bort en del spänningar...

Hon lär mig så mycket om hur en häst fungerar, vad som är möjligt, att hästar också har bättre och sämre dagar, att man inte ska tro att man vet allt, för plötsligt överraskar hon en med en helt annan reaktion än man väntat sig. Och så mitt i allt tjurigt, envist humör kan hon vara världens mjukaste och följsammaste. Och så belönar hon mjukhet med lyhördhet. Verkar det som. En utmaning att förstå sig på varje gång. Terapi. Ingen chans att man ska ha lust att grubbla på andra problem under ridpasset. Allt annat kopplas bort. Då finns bara fjordingen och jag.