Pimpa nya årets kalender...

... är försent, på sätt och vis. Det nya året har ju redan börjat...

Fast varför kan man inte fixa kalendern som man vill ha den vartefter... vartefter idéerna kommer?

Så jag började så smått, utan plan, utan minsta aning om vad strecken skulle bli till...

Bästa möjliga terapi, bara man inte sätter nån press på sig, inte har bråttom.

Tuschpennan var gammal och inte riktigt hundra procent, om man säger så, men det var egentligen riktigt bra eftersom det alltid var så att det första strecket och den första pricken (efter en skapande tankepaus då)  knappt syntes, så jag hade alltid möjlighet att justera lite, eller ändra mig, innan jag fortsatte med nästa streck eller prick då pennan behagade fungera igen... 

Och det är inte alls vackert, det är inte det som är poängen.

På ett sätt kan jag förstå det där med konstterapi, att bara måla på och se vad det blir.
Fast det här vill jag inte heller alls läsa ut något av, eller tolka, det är ju inte konstterapi "på riktigt".
Men jag märker ju att det blev mycket jag i det hela :).

Baksidan på kalendern hade en ruta med en ean-kod förstås. Och ovanför den satt prislappen. Som jag tyvärr inte fick bort helt utan att en del av limmet blev kvar som en störande fläck. Så då hittade jag en rest av ett stort frimärksark där det i tiderna funnits frimärken med temat hantverk, typ sticksömmar och näverarbeten och sånt. Det limmade jag över den fula fläcken. Alltså gumman med garnnystan och snidande kniv och spretande hår.

Så det blev träsniderier, vedtrave (hör ju till min vardag :)), sticksöm, katter som busar till lust  och leda, pennor, böcker, hästfunderingar, stickad varm krage och allt möjligt... ännu på hälft...

Så nu är det 2020.
Vad ska det bli av detta barn, kan man undra?
Vi får försöka göra vårt bästa, var och en på sitt ställe, med de omständigheter vi lever i, för att 2020 också ska rymma många ljusa stunder.
Ha det gott!