Det där jag skrev igår, om att använda vikthjälper som assistans vid böjningar...

När man böjer från sida till sida så bör man ju rakställa hästen emellan. Ibland hinner man bättre rakställa den om det t.ex. är fråga om en stor åtta mitt på ridbanan, eller om man t.ex. rider över några bommar just där man ska byta från vänsterböjning till högerböjning. Men om man rider ett mindre mönster är det kanske knepigare att hinna rakställa så att inte hästen sen "ramlar in". Där är vikten "av stor vikt". Att man sitter mitt över, och absolut inte "ramlar in" själv till den sida man ska böja, som för att hjälpa hästen att hinna. Mest hjälp får hästen av en bra inramning, bra stöd med lugnt men tydligt tygeltag, men också att man på ett sätt väntar in hästens egen böjning, och inte heller glömmer innerskänkelns betydelse. Vikten är ju alltid viktig, men det märks kanske bättre om man slarvar när man rider "små mönster".

Nåja, det här var ju nog droppen. Att jag ska låtsas skriva hur man ska rida si eller så... men jag måste helt enkelt testa mina tankar "till pappers" och påminna mig själv om vad jag ska tänka på. Protestera gärna om det känns så! Jag tänkte bara att om jag reflekterar över det här lite mer så kanske jag minns bättre sen... Man behöver väl inte alltid upprepa alla gamla misstag! :)

Ridning är verkligen terapi. Så är det. :)

Fjordingkillen kollar in vad flocken håller på med i hagen, dit han ska efter träningen.
Men det var inte han som jag "tränade" idag. Det blev faktiskt hans mor, igen, om jag inte misstar mig på släktskapet... hon som är sådär extremt känslig, kräver väldigt mjuk hand, samtidigt som hon kan så lätt tycka helt tvärtemot om man inte är tillräckligt mjuk...

Det blev helt apropå chans till en träningsrunda i dag. Det var vackert vårväder, lagom kallt, och ridbanan har ännu inte börjat visa tydliga tecken på menföre. Alltså perfekt.

Och jag fick åter uppbåda all min koncentration för att hitta mjuka tygeltag, "halvhalter framåt", rama in hästen mjukt så hon känner stödet och tydligheten i ryttarens uttryckta önskan, låt henne inte smita, förhasta inte vid tempoväxlingarna, förbered noggrant, använd vikthjälper som assistans vid de olika böjningarna från höger till vänster till höger igen för att inte behöva alltför tydliga tygeltag, eftersom hon då kan få för sig att protestera...
Och så jobbade vi plötsligt tillsammans. Jag fick bekräftat en del saker jag visst förr, och framför allt fick min kropp bekräftat hur mjuka hjälperna ska vara för att fjordingen ska lyssna och göra det hon hör. Hoppas mitt minne fick lite tydligare bilder att plocka fram sen nästa gång, så jag genast hittar den där mjuka kontakten.

Det är bara att konstatera att mjukt samarbete med ett så stort djur är verkligen terapi, tar fram en mera harmonisk sida i en.

Jag har varit på konstutställning ikväll. I mitt kök. Här och nu. Tog en titt på Lundagårds hemsida den 22 februari 2013 och hamnade mitt i ett svartvitt konstgalleri, en minisamling vackra bilder på mer eller mindre alldagliga saker. Och jag lämnade vernissaget med ett leende på läpparna :). Trevligt!
Vilket fick mig att komma ihåg det jag läste för nån timme sen i dagens Maaseudun Tulevaisuus. En konstnär vid namn Päivi Latvala hade utställning nånstans i Tammerfors (?) och hon målade djur, framför allt kor och andra djur som hör till landsbygden. Hittade hennes galleri HÄR och fick alltså också gå på hennes konstutställning! Det stod nämligen om hennes faktiska utställning i Tfors att besökarna oftast gick ut sen med ett leende på läpparna. Speciellt de som själva kommit i kontakt med landsbygdens djur. En utställning alltså som gav gott humör. Sånt gillar jag!

Att jag sen själv mitt i allt befann mig på fjordingryggen idag på eftermiddagen, helt oplanerat, och fick känna av en hel del gott samarbete med fjordingen, det tar också fram ett leende på mina läppar nu när jag minns det. Det var samma fjordingdam som förra gången, hon som egentligen är så jättekänslig, fast hon kan vara tvärtemot. Jag fick åter testa min förmåga att ge henne frihet men lura henne att lyssna och lyda med en liten liten fingervisning. Och det gick!
Samtidigt smög sig ridrädslan runt ridbanan. Dels rasade det ner snö från ett tak i närheten, och fjordingen blev fundersam. Dels var det en granne som plötsligt tvättade sin bil med en fräsande högtryckstvätt. Dels tror jag att nån tömde slambrunnen lite längre bort. Jag hade fullt sjå att hålla mig själv i schack och inte bli osäker.
Fjordingen lyssnade på mina hjälper, koncentrerade sig noga, och när jag såg att hon åter vinklade sina öron till att lyssna på mig i stället för på mystiska dunder, fräs och kaboom runtom, så visste jag att jag kunde lita på henne.
Efteråt var jag alldeles slut av koncentrationen. Men med ett leende på läpparna!

Vinterpälsar överallt. Det kan behövas lite extra värme när det blåser snöyra runt knutarna :).
 Fast så mycket som de här killarna busar med varann lär de inte behöva frysa.

Det blev en trevlig ridstund på ridplanen idag. En annan häst än jag ställt in mig på. Kanske det var därför  det gick bättre än väntat :)? Det jag hade planerat göra blev inte av, men det blev egentligen bättre ändå. Jag fick fightas med ridrädsla-spöket igen. Inte så tydligt, men ändå, det kryper runt ridbanan och väntar på lägligt tillfälle... Fjordingen var piggare än vanligt, trots en terrängtur strax innan som borde ha fått henne "lugn och sansad". Ute på fyrkantspåret ville hon ta kontrollen och rusade i traven. Jag fick chans att fräsa "stick!" åt ridrädslan, och i stället låta fjordingen trava frejdigt på, men lite försiktigt lirka för att få henne i en mera samlad trav utan att för den skull tappa energin. Det var lite knepigt eftersom hon egentligen är så hyperkänslig och jag inte riktigt klarade av så mjuka halvhalter som jag borde. Men jag tyckte att vi ett par ögonblick hittade rätt så bra samarbete, som också syntes bitvis när jag "jobbade henne på volten" (visst låter det proffsigt :) som om jag skulle kunna...) och hon hur mjukt som helst böjde sig och lyssnade så noga på mina hjälper.

Till slut, när jag sadlat av henne och ryktat henne, stod jag en stund och kliade henne på en punkt strax under örat och hon stod med halvslutna ögon och bara njöt, alldeles stilla... Det kändes bra. Hästterapi.

Mätt fjording njuter av eftermiddagssolen. Ja, det syns nästan att han lyssnar på mitt småprat, örat är vänt mot mig :). Jag kan ju inte låta bli att prata med dem, medan jag går förbi.

Tyckte att det blev för mycket handarbetsfokusering nu i mitt hobbyrum :), så jag måste sätta in en fjordingbild. Det blev en stallseftermiddag idag också, liksom igår. Det känns så rätt att stå där och rykta en häst, eller att vara med som sällskap när stallskompisen är på promenad med en av de minsta hästarna.

Det märks på allvar nu att våren är på gång. Inte bara att solen värmer rätt så skönt. Men också att fjordingarnas vinterpäls börjar lossna. Snart har småfåglarna massor med pälstussar till sitt bobyggande. Antar de är speciellt glada för de mjukare pälstussarna som lossnar strax bakom öronen, eller under pannluggen :). Så ju mera jag ryktar, desto nöjdare fåglar... :).

Dagens mattelektion i mitt hobbyrum:).

En lång tröja med jättestor och tjock krage är likamed en lång tröja med kort resårkrage plus ett jättestort nystan grått otvinnat fyrtrådigt akrylgarn.
Tröjan var ett loppisfynd, härligt lång och skön, men med besvärlig krage att pressa in i vinterjackan... passade inte heller att ha utanpå jackan som en halsduk. Så jag inspekterade i vilken riktning kragen var stickad (maskinstickad nog) och hur den var fäst. Konstaterade att den skulle gå att riva upp så man får den kortare och så man får garn att avsluta kragkanten med sen. Eftersom kragen var stickad i nån slags patentstickning blev det ett jättenystan av den. Återstår bara att att sticka eller virka en avslutande kant på den resårkrage som blev kvar, så att tröjan bibehåller sin "hållning" vid axlarna.

Sen snurrar ju tankarna i bakhuvudet vad man skulle kunna göra av resten av garnet :)...

Det var det här handarbetet jag hittade "i mitthobbyrum" igår. Ska jag fortsätta? I så fall hur? och vad ska det bli till? Inte en väska, inte en skål, inte en korg, en matta...? Jag har bara klippt så långt som jag har virkat, så allt är möjligt :).

En annan sak jag hittade igår var en stickad strumpa plus ett halvfärdigt skaft till den andra strumpan. Kunde också helt klart göras färdig...

Jag fick i alla fall benvärmarna klara igår kväll. I tid så de hinner användas i rätt sorts väder :). (Annars brukar det ju vara så att man börjar sticka en varm tröja på vintern, men hinner inte få den klar förrän vårsolen värmer skönt. Eller så blir den sirliga stickade sommartoppen klar lagom till första höststormen.) Men denna gång alltså rätt klädesplagg i rätt årstid.
Det som dröjde med den andra benvärmaren var färgen på garnet. Jag stickade nämligen av Novitas Karuselli som ju är lite varierande i färgstyrka. Jag började nog med ett helt nytt nystan när jag stickade den andra benvärmaren, med tanken att färgnyanserna är lika då, men så var det inte, så jag blev tvungen att nysta fram rätt nyans två gånger under arbetets gång, så att de ljusare partierna skulle komma på ungefär samma höjd på båda benen. Men nu är det alltså klart.

Så... får jag starta upp ett nytt handarbete nu :)?

Det nya projekt som jag fick börja med igår var en ny porslinskruka. Det var ju kursdag igår, och konstigt nog lyckades jag fatta penseln och börja på. Jag intalade mig att jag bara ska "klotta slut" på de färger jag hade färdigt blandade på "paletten". Så jag började med delftblå blommor här och där, såna där med ett penseldrag per kronblad, lite asterliknande blommor. Sen hade jag en turkosblå färg också, neublau, som fick bli små, små stjärnliknande blommor i klasar om tre stycken. Sista blomfärgen jag hann med var vanlig ljus pompadour (röd) som blev små blommor liknande eterneller kanske... Allt huller om buller runt hela krukan. Medan de andra städade undan sina porslinsgrejer drog jag till sist dit några gröna blad här och där för att få en bättre "botten" att fortsätta med nästa gång, när krukan brännts den första omgången. Ska bli kul att fortsätta. Alltid lättare att fatta penseln när man har en "grundritning" som inte suddas ut. (En annan sak är att färgerna ibland kan bli mycket svagare än tänkt, speciellt om jag blandat färgen slarvigt, så man vet aldrig hur det ser ut sen när det kommer ur ugnen.)

Terapi i mitt hobbyrum!

Surfade runt häromdan på nätvågorna. Nånstans läste jag i en blogg om en dam som tagit itu med en hel del av sina halvfärdiga handarbeten. Ett i taget. För att kunna starta nya, kanske.

Jag smittades lite av den där ivern. Och har plockat fram en gammal sticksöm som jag tänkte få klar denna vecka, inte så mycket kvar, alltså. En annan sticksöm som blivit på hälft för att jag inte riktigt vetat hur jag ska fortsätta har jag också sneglat på. Jag överväger att riva upp den, eftersom idén inte riktigt artade sig som jag hade tänkt. Och garnet är ju hur bra som helst, trots att det är ca 30 år gammalt :).

Ikväll när jag sökte en helt annan väska ur skåpets skrymslen hittade jag ett annat handarbete som bara testades som hastigast för ett halvt år sen (jag tror till och med att det kan finnas en bild här på bloggen :)...) och det var just fem före att jag skulle ha tagit tag i virknålen och satt mig ner där på stället och fortsatt, trots att jag egentligen skulle starta en tvättmaskin och fixa mat och...

Har jag tur är detta ivriga handarbetshumör av en lite mer långvarig sort så jag får nåt klart. Om inte, så blir det väl nåt annat :). Som t.ex. ett porslinsmålningsprojekt...

Fjordingkillen väntar  på varmt vatten i kylan... Och sen är de så söta, även en del av de vuxna, när de dricker och öronen vippar i takt med klunkarna! :)

Det finns alltså mycket annat att se på, fundera på, än en datorskärm, ett internät fullt med information och skriverier... Vad går väl upp mot en fjording med rimfrost i päls och pannlugg, som kommer försiktigt fram till en vid grinden och med vidgade näsborrar tar in lukter från handskarna, blåser ut lite och blinkar fundersamt.

Samtidigt kan man passa på och ta in av den första vårvintersolen, följa fjordingarnas exempel och ställa sig så att man får maximalt av de här svagt värmande solstrålarna på sig. Några minuter kan man väl ha råd med att stå och andas in livet. Känna att just de här två minuterna har jag inte bråttom någonstans!

Fjordingkillen undrar om han ser bra ut med vindrufs i luggen. Och jag svarar förstås: Visst, du är såååå söööt! :)

Killarna motionerade sig själva idag, igen, medan det stod ett antal fjordingtjejer uppbundna vid bommen utanför stallet. Fjordingarna skulle ju visa sig coola och tuffa förstås inför brudarna :). De rusade runt, bråkade, nafsade, stegrade sig, galopperade runt runt i hagen, låtsades vara världens stridstuppar, för en stund. Innan de åter ställde sig vid maten och mumsade.
Just den här killen hade sin mamma där, och de pratade väl lite smått, hemligheter som ingen annan förstod. Söta små gnäggningar och frustningar.

Det blev alltså en skön stallseftermiddag, med en rätt kylig vind i pannluggen, men man höll ändå värmen med att rykta (vinterpälsen börjar lossna!! det är vår!!) och så putsa en fjordingman, också. Det där med att klippa en fjordingman är rätt kallt egentligen, för man kan inte ha handskar på, men samtidigt står man och spänner sig, har båda armarna upplyfta och då och då måste man stå på tå för att nå manen med den rätta vinkeln på saxen. Så det är ändå rätt varmt jobb. Och så är det ju närheten till hästen som värmer också. Speciellt när fjordingen, som idag, stod så blickstilla och halvsov, njöt av rykt och puts. Bara när det hördes en stavgångare i fjärran, knirr-knarr, eller en snöskoter som gasade i nånstans bakom skogen, så lyfte hon alert huvudet och kollade om det var fara och färde för hennes flock i hagen, om hon eventuellt borde varna
dem.

Sen blev det lite lugn skritt på ridplanen, lite böjningar och lite lite tempoväxlingar, från marken då. Bara för att mjuka upp lite. Och behålla kontakten. Terapi!

Fjordingtatuering. Gjord nån gång i somras. Med vanliga tuschpennor (barnvänliga). På ovansidan av en hand, minns inte vems :). Det var roligt att rita! Sånt skulle jag kunna hålla på med en hel del, om den som ska "tatueras" håller sig stilla länge, vill säga...
En tatuering blir på nåt sätt mera levande än när man ritar bara på papper. Förstås, eftersom ytan rör sig hela tiden :).

Jag tror jag tar en promenad mot stallet, saknar ljudet av frustningar, hovknarr i snön och den kännspaka färgen av fjordingar i mörker :).

Utanför fönstret yr snön och vinden viner in genom alla springor, och här är en bild på nässelsoppa! Bilden är gammal, nässelsoppan åts upp för flera månader sen, men...

... den där Kompostboken jag skrev om igår, av Ken Thompson, har fått mig att tänka vårtankar. Den är sprängfylld av information om kvävehalter och bra-och-dåligt-i-komposten och bygg-den-själv osv. Men boken är mer lättläst än jag trodde, och så innehåller den en massa meningar typ "men det går lika bra med selleri!".
Är du orolig för att...? ... ta det lugnt, du kan göra så här i stället.
Vill du inte...? ... det är okej, man kan lika bra göra så här i stället.
"Montera behållaren och återvinn därefter monteringsinstruktionerna genom att kompostera den."
"Skräppapper är lösningen på komposterarens problem." (Han ger tipset att riva sönder personliga kvitton och konfidentiella papper i remsor och sätta dem i komposten i stället för att oroa sig för att nån utomstående får reda på hur mycket man har på sitt konto :)...)
"Till slut, slappna av. ... Även om du gör allting fel blir det ändå, med tiden, en fullt användbar kompost." (Han menar, det är inte som när man tapetserar eller målat ett rum och misslyckas. Tiden jobbar på din sida och snart har du en fin kompost i alla fall!)

Så alltså Ken Thompson.
En positiv bok, informativ, uppmuntrande.
Nu ska jag nog sluta skryta innan han blir skyldig mig reklampengar :).

Det blev ingen stallstur idag, eftersom man knappt slipper fram i det här vädret, så då får man drömma om våren i stället. Hur det blir med porslinsmålningen i morgon, det vet man inte än... men i ett reklamblad som kom på posten idag såg jag ett intressant mönster, Arabias piilopaikka eller vad det nu hette... kunde kanske testas...

 

Det första vårtecknet, eller ett av de första, är väl nog att man börjar tänka på trädgård, kompost och sånt. Lånade denna bok från biblioteket idag, Kompostboken av Ken Thompson, bilden är från Google. 

Visst är biblioteket ett fantastiskt ställe! Bara att gå in och ta med sig nåt man finner intressant :). Och sen lämna tillbaka, helt gratis! Och för mig är det att sticka sig in om man har ett par minuter extra, eller inte :), och kolla in hobbyhyllorna (en hästbok eller porslinsmålning eller "sticka året runt"...), eller någon av ställningarna med bibliotekspersonalens urval, och plötsligt har man hittat en bok som man blir på gott humör av!

Har inte läst Kompostboken än, men den har många bilder och har stor text, så den kan man säkert ögna igenom rätt snabbt och troligen få en hel del tankar och idéer och har man tur är man glad och förväntansfull efteråt. I väntan på våren, alltså. 

Klippte bort amaryllisblomstänglarna (oj, vad mycket vätska det kommer ur dem!) och så vattnade jag lökarna lite ordentligare. De får vänta i fönstret på att få komma ut i trädgården till våren. 

Jag fick nog med mig ett par hästböcker också, från biblioteket. Så jag kan få lite inspiration inom det området också. Såg gårdagens Ypäjä-avsnitt i repris idag, missade det igår, som fortsättningsvis handlade om praktikanternas jobb ute i verkligheten. En av tjejerna praktiserade hos en hovslagare och fick lite råd om hur hon skulle stå för att sko en liten ponny, som ju inte kan sträcka sina ben så långt åt sidan. Hovslageri kräver verkligen god fysik! Förutom en massa tålamod och lugn genom hela arbetet. Intressant att se!

Fjordingkillen spanar in vad som händer framför stallet.
Kanske hans mamma står där, färdigt sadlad för en terrängtur. Eller, som igår (alltså förrgår, detta inlägg har skrivits på förhand), för en liten tur på ridbanan.

Jag har följt med tv-serien i yle2 om Ypäjä hästinstitut med både positiva och negativa tankar efter avsnitten. Men det är intressant att se glimtar ur verkligheten. Både trist och sur vardag och roligare ljusglimtar.

Senaste avsnitt visade lite om tjejerna som var på praktikplats på olika stall/ställen runtom i landet och även utomlands. En tjej fick vara praktikant på Kyra Kyrklunds hemmastall i Sverige. Tjejen fick chans att rida Kyras egna hästar, lite korta privatlektioner på hästar som är sgs. fullärda. Sen såg man hur hästen gick när Kyra själv satte sig upp och gjorde diverse galoppombyten i varje steg osv...
Praktikanten konstaterade hur svårt det är för en "nybörjare" som hon att sätta sig i sadeln på en häst som kan så mycket och som är så känslig. Hon hade bl.a. svårt att fatta galopp rätt. Men hon sa sen, att det ju blir så för en häst som är känslig att han blir förbryllad över alla motstridiga hjälper inklusive viktförändringar som en "nybörjare" åstadkommer. Han vet inte vilken han ska lyda av alla order han får. Vi tycker kanske att vi säger tydligt med skänklar och sits, men så kan det ju hända att händerna är för oroliga och inte alls talar samma språk.

Man får bara konstatera, som jag efter senaste ridtur på banan: När jag blir stor ska jag lära mig rida ordentligt...

Pappersros. Dagens pyssel. Material: Ett C5-kuvert från papperskorgen. Sånt där med grå insida.Som det kommer räkningar i. Och en tops. Mitt Hobbyrum har testat ett mönster som fanns på nätet. Tyvärr så minns jag inte var. Men det var en tjej som hade lagt upp instruktioner o allt för tillverkningen och fantiserade om att göra sin egen brudbukett av pappersrosor gjorda på boksidor ur någon favoritbok... med texten synlig alltså.

Här har jag vänt den gråa insidan av kuvertet utåt, eftersom jag tycker den är finast... Och så är jag inte alls säker på att jag gjort enligt beskrivningen, för jag klippte bara till lite olika stora delar, det som nu det lilla kuvertet räckte till, och så började jag fixa ihop det hela. Men överraskande resultat i alla fall! Av skräp :)! (Nu när jag funderar lite mer, inser jag att topsen inte alls passar i en ros... det skulle i stället ha varit flera smått hoprullade bitar av samma gråa papper i mitten, som en riktig ros har... det ska jag göra nästa gång!)

När jag nu försökte googla och hitta samma sida igen hittade jag också andra pappersrosor gjorda på olikfärgat papper, vilket också ger ett fint resultat! Bara hur man vill ha det alltså!