En gråblack 17-årig fjording helt utan femtiårskris fick en ryttare med hrrm, hrrm... och skulle trava lugnt över ett par bommar och ett pyttelitet krysshinder. Sådär i förbifarten, liksom de andra fjordingarna på lektionen gjort, med betydligt yngre ryttare. Det var ju ingen hopplektion direkt.

Gråblacken saknade alltså kriskänningar och tog ett ordentligt hopp över det pyttelilla hindret, bara för att visa att man behöver inte alltid låtsas om att man har krämpor lite här och där, ibland kan man ändå ta ett litet extra glädjeskutt, bara för att det är kul...
Ryttaren kände glädjen och smittades en aning. (Även om man ändå måste lyssna ifall kroppen sänder varningssignaler... Man ska ju inte vara dumdristig heller.)

Kul med hoppglädje!
Det finns hopp efter femti... :)...

Den äldsta fjordingdamen satte alla fyra hovarna i marken och stod som fastvuxen. Skulle hon behöva jobba? Hade jag inte sett hur hon hade fjordingkapplöpning med 5-åringen för bara ett par minuter sen? Jo, jag hade sett, och hört dundrandet från åtta hovar mot mjuk höstbetesmark. Och glatt mig åt den tydliga spralligheten oberoende ålder :).

Okej då, om andra också får jobba så kommer jag väl. Tänkte hon, tog en lov via vattenkaret, bara för att minnas att hon alldeles nyss druckit sig otörstig, och så kom hon villigt med fram till stallet. Sen gladde hon mig igen med sin arbetsiver och sina lystrande öron. Tur för mig att hon mindes vem hon hade på ryggen när hon galopperade iväg på långsidan och äntligen fick sträcka ut. Glädjen gick inte att ta miste på, men hon lät inte galoppsprången bli alltför ystra, så jag behövde inte vara rädd.

Hon hade en mjukare dag idag. Var det den plötsligt varma solen efter allt regnande? Eller var det galoppen med ungtjejen strax innan? Nåt gjorde i alla fall att hon jobbade mera, på ett annat sätt idag. Jag skulle ju gärna tro att jag satt rättare... att min sits inte hindrade henne lika mycket... att jag också var mjukare än vanligt med hjälperna... och på så sätt gav henne rörelseutrymme på ett annat sätt...

Jag hade rensat ogräs ganska intensivt ett par timmar igår och en timme idag och tänkte för mig själv att om jag skulle ta en tur på ridplanen nu så skulle jag vara så mörbultad att jag säkert inte skulle kunna hindra hästen så mycket i dess arbete. Men var det så?

Ryttaren behöver hur som helst, helt klart, mera motion och stretchning för att kunna vara följsam i arbetet med hästen...

Terapi alltså idag, i solen, vid stallet och med hästarna.

Första frostnatten. Klarblå hösthimmel. Rimfrost överallt. Men min atlas har fortfarande knoppar att öppna, och dagen blir vacker och relativt varm, så... Men en hel del andra växter börjar säga tack för i sommar. Den djupblåa pensén som jag tagit frön av varje sommar och sått på nytt klarar nog några frostnätter till, den har en så varm färg, trots det blåa. Och flera av de små sensommarsådda penséplantorna har knoppar så jag hoppas på en lite utdragen höst så de hinner...

När man får börja söka fram handskar (för kylans skull) och en extra tröja innanför jackan så är det nog höst på riktigt. Mitt hobbyrum blir mera inomhusrum på kvällarna nu. Det blir ju så fort mörkt ute. Igår kväll blev det fortsatt virkande på min "väska av stövelskaft". Har lovat så många att visa upp den sen, så jag borde få den klar innan jag får nästa "fenomenala" ide att sy, virka, sticka eller knåpa :). Man borde smida medan järnet är varmt...

Men dagtid, speciellt idag med strålande solsken och glittrande höstlöv, så kan nog hobbyrummet passa utomhus, antagligen delvis vid stallet... Då existerar inga virkningar, stickningar, eller ens smärtor i rygg och muskler... :) då glömmer man det mesta, när man står bredvid en fyrfoting som ska tas hand om...

Markus Holsts ridhandbok på nätet, artiklar i Hästfocus, tankar från tidningen Tunne Hevonen (=känn din häst), Kyra Kyrklunds spalt i Hippos och diskussioner och tankar bytta med andra ryttare och framför allt med en ridinstruktör i närheten med samma intresse (=mjukt samarbete ger mer resultat, att ge hästen tid att lära sig ger snabbare resultat, "långsamt är snabbare"). Där är väl mina inspirationskällor i korthet, plus diverse googlande på olika uttryck och olika omtalade hästmänniskor (Pignon, Oliveira, Branderup osv...).

Eftersom jag för tillfället inte tar regelbundna ridlektioner. Dessutom är jag osäker om jag i närheten skulle hitta en ridskola som följer liknande principer... Men ett litet deltagande i en kurs i akademisk ridkonst ger alltid nåt nytt, oberoende om man själv sitter till häst eller om man bara tittar på och deltar i teorin. Sen får man följa känslan, sin egen kropp, hästen man för tillfället rider på. Det ska kännas bra, så otvunget som möjligt, utan att hästen får göra vad som helst. Att hitta samarbetet.
Så att båda är nöjda, och frustar :), efteråt.

Fjordingkapplöpning. Från betet in till rasthagen. Sommarens föl håller sig bland de främsta :). (Nu är ju skärpan urdålig och dessutom paintshopade jag bilden till att likna lite mer en oljemålning, men bara lite, så några skarpa hårstrån och gnistrande glimtar i ögonvrårna hittar ni inte här.) Det är hög tid att sätta in en fjordingbild igen.

Idag när jag körde förbi hagen, stod hälften av hästarna i rasthagen och andra hälften på andra sidan staketet ute på betessidan, fölen stod nästan näsa mot näsa men med staketet emellan. Det var troligen helt ok, flocken kunde bara inte som helhet bestämma sig om de skulle vara i rasthagen eller på betet... Jag borde nog ta med kameran igen och få lite fler bilder...

Häromdagen fick jag chansen att för en halvtimme rida en färdigt uppvärmd fjording. Jag behövde inte fundera på en lugn start alltså, men jag koncentrerade mig några minuter på att hitta kontakten med henne, lyssnar hon? vet hon vad jag menar? vilket humör är hon på? Sen lät jag henne springa av sig lite extra. Eftersom det inte fanns någon annan på banan behövde jag inte heller ta hänsyn till någon annan. Fjordingdamen, med sina 18 (?) år på nacken, frustade och satte i en högre växel när hon märkte att det var fritt fram. Jag njöt, men måste ett par gånger stryka henne över halsen och säga "du hittar väl inte på nåt bus?". Toppenstund! Och sen när jag borstat av henne, fick hon stå och torka i kvällssolen medan jag friserade hennes man. Oj, vad jag njöt!

Höstbukett, porslinskanna, sten, träskopa.
Jag är inte den som brukar plocka in blommor på hösten och njuta av dem inomhus. Jag föredrar att njuta av dem där ute. Men nu råkade gullbollen bli så lång, och eftersom den står under takkanten så händer det sig att ett skyfall får den att böja sig så djupt att den inte längre orkar stå rakt. Så jag plockade några till farstun. Men det såg lite tomt ut. Nåja, sak samma, jag for ut igen och rensade bort lite onödigt i blomrundeln. Och voila! hade jag lite rödklöverplantor (med rötter) som mycket väl passade i porslinskannan som utfyllnad, innan de hamnar på komposten eller nåt.
Stenen minns jag inte längre varifrån den kommit. Men det kunde gå att måla på den.
Träskopan är nog något så trendigt som ett loppisfynd. :)
Vet inte vad jag skulle vilja använda den till. Så den får finnas där i farstun som en lite robust prydnad.

Svampplockning i disig höstskog. Korgen är inte överfull, många svampar i skogen var fulla med mask, men några fina soppar till stekpannan har jag i en avdelning i korgen, och i en annan de traditionella små pepparriskorna (bara de små!) som ska förvällas innan de hamnar i stekpannan och blir till knapriga småspikar. Jag får vara nöjd.

Dessutom hittade jag lite blåbär och några hallon, lagom till en dessert! Mums med vaniljsås på!

Som pricken på i:t var jag inte ensam i skogen. Och nu talar jag inte om de mindre trevliga älgflugorna. Mitt i allt hörde jag hovklapper, och jag fick se två fjordingar galoppera förbi en bit ifrån på den mjuka skogsvägen. Vägen är just en sån som bara helt enkelt inbjuder till en ordentlig galopp, om man frågar fjordingarna :).

Och bilden då? Jo, där jag stod och njöt av de galopperande, frustande hästarna så fanns plötsligt det allra vackraste stilleben man kan hitta. Helt naturligt. Alldeles av sig själv. Utan någon mänsklig florists designande hand.
En bekant frågade mig sen, tog du den med dig hem? Men för det första kom jag inte ens på tanken att man kunde göra nåt sånt, den hörde ju hemma just där, i det hörnet av skogen, och för det andra satt den fast (jag antar det, jag rörde den inte ens, den var för vacker att röra, jag nuddade bara vid den lurviga mossytan).
Men vacker!

Drottningen, eller var det kanske Kronprisessan, skulle ordna fest. Det var höst och det skulle väljas en klänning som passade årstiden. Inspirationen fann de i ett stort spindelnät i trädgården.
Klänningen var tillverkad i ett tunt tunt tyg som föll helt underbart vackert och sakta svängde i vinden. Men var skulle de hitta ett passande smycke?

Naturligtvis hittades det också i trädgårdens skattgömma! Och så det gnistrade sen! Alla gästerna var helt förundrade och beundrade den glittrande pärlkreationen! Aldrig hade de sett något så vackert!

På tal om emaljämbar. Kattungen har hittat en favoritlekplats, och ibland är han inte ensam där uppe ovanpå lobeliorna och en före detta pensé. Så ingen behöver längre fråga mig varför mina sommarblommor ser så tillplattade ut. Men ibland är de vackra ändå.

Lika är det med vissa blomrabatter. Roligt för fyrfotingarna att smyga bland dagliljor och bergenior och andra högresta blomblad. Resultatet blir ibland rätt förödande när två "tigrar" drabbar samman i en liten lekfull fight mitt framför min skyddsling Crimson Pirate eller nån kattfot (växten alltså) eller sköldpaddsörten som jag hoppas få se blomma...

... Men visst är det också vackert utan lollipop!
Det är bara hur man vinklar det... man får ta vara på det fina man får. Carpe diem.
Så här såg det alltså ut i år, innan temyntan fällde sina röda blomblad och de runda fröställningarna började synas. Funkians blommor har vissnat och koncentrerar sig på att sprida sig lite till (hoppas jag) och samla krafter för vintern. Jag ska ge den lite kompostjord så den får nåt nytt att "tugga" på.

Temynta, lollipop och funkia, och så emaljämbar med sommarblommor...
Så hade det kunnat vara i år också, så var det ifjol. Men i år blommade lollipopen mycket tidigare, så funkian och temyntan fick hålla tillgodo utan lollipop.
Sommarblommor, förresten, det är väl alla blommor. Få uteblommor blommar på vintern...

Det är nästan bara rensandet kvar nu. Och flytt av perenner. Och göra rum för såna som håller på att kvävas. Och så har man ett presentkort till en blomsterträdgård kvar att använda, ska nog fundera på någon ny perenn, av den gamla goda sorten, som passar på en gammal gårdsplan. Fåse vad det blir.

Gråblacken stod i tur igår, mitt i allt. Det blev en kort träning på banan i sensommarkvällen.

Det var varmt och kvavt, och flygfäna, underliga små stickiga flugor, surrade runt oss som galningar. Har aldrig varit med om liknande. De kom in i näsan och i ögonen och var man så oklok att man öppnade munnen kunde man vara säker på att de var där också... Och jag som envisades med att prata med "min" fjording, fick finna mig i att då och då spotta ut flugor.
Ändå hade fjordingen ännu mer problem med dem. Hon försökte nog skaka dem av sig, men det hjälpte föga.

Det som slog mig var hur hon ändå inte lät flugornas irriterande surr överrösta de uppmaningar jag gav henne. Hon lyssnade så noga, försökte förstå mig, försökte klura ut vilka av mina motstridiga hjälper hon skulle lyssna till. Jag måste medge att jag inte var värst tydlig, men just därför berömde jag henne också, varje gång hon gjorde det jag menade, varje gång jag märkte hur hon försökte förstå mig.

På en akademisk ridkonst -kurs en gång, på teoridelen, hade läraren/instruktören oss att parvis leka häst och ryttare. "Hästen" kunde förstås inte prata, han skulle försöka förstå. "Ryttaren" skulle inte använda ord, hästar förstår ju inte ordens innebörd direkt, men "bra" kunde man använda när hästen gjorde som man ville. På det sättet fick man försöka med mjuka "handhjälper" och "bra" få hästen att utföra det man på förhand tänkt ut som uppgift åt den (det kunde vara att den skulle sätta sig ner på en stol, eller svänga sig ett varv runt, eller gå till ett visst ställe eller nåt).

Det var intressant att pröva på, att försätta sig i hästens situation. Man insåg att man behöver vara tydlig, inte flamsa på, inte göra flera saker samtidigt, inte heller babbla hela tiden, för att budskapet verkligen ska ha en chans att nå fram. Ibland lyckades man, ibland inte, ibland gick det snabbt, ibland fick man ha tålamod och gå kringelikrokar för att nå det mål man ställt upp. Likadant är det i ridträningen. Ibland går det inte alls som man trott, man får dela upp uppgiften i små bitar, och ta en liten bit i taget, innan hästen förstår helheten...

När man hade hästrollen kunde man nästan se hur ens öron fladddrade och vippade fram och tillbaka :) för det var svårt att uppfatta "ryttarens" order, speciellt som det fanns fem andra "ekipage" i samma rum som också sysslade med liknande uppgifter - en vanlig ridlektion alltså för "hästen"!

Nåja, en akademisk mästare skulle förklara det där mycket bättre, enklare och begripligare, men jag kom bara att tänka på det. Hur intressant det är!! Och utmanande!!

Och så när man fått höra de kännspaka "Huh, huh, det där var jobbigt, men visst var jag bra?!" -frustningarna från den gråblacka fjordingdamen med "fluggloria", och sen står och ryktar henne speciellt på favoritställena, och hon bara står och njuter med halvöppna ögon, då kan man åter konstatera, det här är nåt att ta vara på just nu, Carpe Diem!

Tyngdförflyttning för att åstadkomma sidvärtsrörelser och böjning... vid behov lätta tygelhjälper. Det sysslade jag med häromdagen. På ridbanan vid avskrittningen.


Fjordingdamen hade sysslat med körning tidigare på dagen så jag förväntade mig en svårförflyttad häst med tungt huvud. Men hon överraskade mig med att lyssna när jag försökte minimalt flytta över tyngd från ett ben till ett annat (palikkaratsastaja.blogspot.com förklarar det här med mycket mera finess) och snirklade på i miniserpentiner mitt på banan. Visst såg jag att hon sneglade på grinden, hon visste ju att det snart var slut på lektionen, men ändå gick hon tålmodigt i det kringliga spår som jag med tyngdförskjutning ville styra henne i.

Det som jag märkte var att jag är mycket mera sned i kroppen än jag tidigare trott. Jag hade otroligt svårt att sitta rakt. Eller att sitta på annat sätt än "med bilens gaspedal under höger fot". Fjordingen var nog säkert lite konfunderad över den "oroliga" ryttaren, men när jag fick tyngdpunkten rätt, så böjde hon sig rätt! Och det på långa tyglar (det var ju trots allt avskrittning)!

Det jag märkte också igår i trädgården: jag skulle "riva gräs" längs jordgubbslandet (i stället för att slå med lie, trimmer har jag inte börjat hantera, än) och blev förstås trött i höger arm/hand. Jag bytte om och skulle riva med vänster, men jag märkte hur svårt jag hade att koordinera musklerna till att jobba lika effektivt, det lyckades helt enkelt inte lika bra. Men träning skulle nog ge resultat. Helt säkert.


Idag skiner solen. Det lär nog bli en stallstur. Kortare eller längre. Och lite "gräsrivande". Kanske lite perennflyttande. Min rosa näva i stenpartiets mitt breder ut sig för mycket. En del kunde förflyttas till ett annat lite torrt ställe där revsugan fått alldeles för mycket makt. Projekt finns i massor. roliga saker.

Och så kan jag säga som jag leende brukar höra min svärmor säga: titta, det kommer ett nytt blad här i mitten på orkidéns bladrosett! Vem hade trott det om mig? Inte jag!

Tyglarna i genomvåta ridhandskar, regnet droppande från ridhjälmen, vattnet sipprande in i gummistövlarna från hästens sidor - så sitter man där och koncentrerar sig på mjuka hjälper in i en travvolt på den genomregniga ridplanen och har ett lyckligt leende på läpparna när man märker hur fjordingen lyssnar, intresserar sig, lyder, frustar sitt kännspaka svar på arbetsuppgifterna. (Den här gråblacken har väldigt korta, täta frustningar i stället för långa frustanden som de andra, det låter nästan som om hon säger "Huh, huh, va det här - huh - är kul!")

Ibland svänger hon huvudet lite irriterat mot det piskande regnet, men bara en liten "fingervisning" i tygeltaget behövs för att hon ska strunta i regnet och fortsätta jobbet. Hon verkar trivas trots vädret, och jag njuter av hennes arbetsglädje.

Först när hon är avsadlad, borstad (så gott man nu kan borsta en genomvåt häst i regnet...) och tillbaka i hagen med de andra fjordingarna märker jag att jag själv är genomvåt. Dags att skynda sig hem och byta rubbet så man inte blir sjuk. Och efteråt, länge efteråt, kan man fortfarande känna den där obeskrivbara lyckokänslan av samarbetet. Ännu någon dag efter, när man sitter på jobbet och kämpar med siffror, bokstäver och dataprogram som strular... får man plötsligt en minnesglimt och det fåniga leendet leker i mungipan...

Då kan man verkligen kalla det ridterapi, hästterapi, livsnödvändig hobby, eller vad man nu vill använda för ord.

Fjordingföl, blåklocka, sommarväder, hästhage...
Det kan hända att den här bilden har varit med förr, men vissa bilder tål att tittas på flera gånger. Har jag tur, får jag hälsa på de här och flera andra fjordingar i morgon!
I fredags var det ridtur igen, i värmen. Men flugorna och myggorna höll sig rätt bra på avstånd. Och det fläktade skönt mellan varven. Jag riktigt kände hur fjordingen jag jobbade med längde på stegen, njöt för fullt, när vi jobbade med vinden i ansiktet.
Det blir inte mycket på dator i den här värmen. Man vill ta vara på vädret. Det lär ta slut snart, om "gamla märken stämmer". Det är ju så när man bor i ett land med fyra årstider. Tack och lov bor man här! Det skulle ju kunna bli tråkigt annars!
Ännu en vecka jobb, rätt intensivt sådant, tror jag, sen två veckor semester. Om det blir som planerat. Fåse hur mycket häst det blir, hur mycket kattungsbus, hur mycket trädgårdspåtande (massor...), hur mycket bärplockning, hur mycket skolklädersshopping, hur mycket... glass!