Sommarvärme. Jobb. Ingen trevlig kombination. Kanske. Men glass kan man köpa varje dag att äta på hemvägen, förstås. :)
Hästarnas vattenbaljor ska fyllas på, jämt, men det är skönt att "klotta" i vatten när det är varmt... :)
Kvällstid är det behagligt väder att ta en titt i hästhagen, kanske ta en hopprunda på banan över bommar och cavalettin, utan häst... det är ju motion! Och alla hästtidningar av värde poängterar ju nuförtiden hur viktigt det är att ryttaren också får motion!
Häromdagen agerade jag draghjälp åt en tveksam shettis :) (med ryttare), men det var bara det att jag måste hela tiden kolla bakom mig så han inte var för nära. Det busfröet kan ju få för sig att nafsa mig där bak :)! Jag vill ju inte bli arg på en sån charmant kille :).
Kanske jag kunde ta hjälp av en fjording nästa gång, rida före och lura shettiskillen att hoppa och ta några volter i trav? Man vet aldrig vad man kan hitta på...
Men idag är det nog rekordvarmt, så inget spring, vi satsar på sim i stället...

Lollipopen har blivit tre. Roligt!
Den vita rosbusken är rejält ansad. Behövdes.
Borstnejlikorna är mörkröda. Vackert!
KeramikFranklin-sköldpaddan har sällskap av klarblå bergsklint, skinande vit prästkrage och orange-mörkröd indisk fingerört samt det rödorangea emaljämbaret med blåa lobelior och gula och blåa penséer. Ser ni fotot som jag inte har laddat upp? :)

Men hästbrist har jag. Fjordingbrist. Även om jag var till hagen igår och pratade med dem. Mest funderade jag med en av de äldsta fjordingdamerna, hon fick lite extra gräs av mig medan vi funderade på... medan jag mindes senaste ridturen... och värmdes av kontakten, samförståndet, samarbetsvilligheten...
Det skulle vara på plats med en tur igen. Senast måndag, kanske...

"Min" gråblacka fjording (som inte alls är min men som jag har privilegiet att få lära känna allt mer) visade sig åter från sin bästa sida igår. Trots flugor och bromsar i ögonen och på alla tänkbara ställen... Jag kan inte sluta förundras över att en häst kan vara så sammarbetsvillig!
Redan på vägen från stallet till ridbanan visade jag henne med små små halvhalter att jag nog håller i tyglarna och har koll på henne fast tyglarna hänger emellanåt. Hon verkade förstå vinken och beredde sig för att lyssna.

Jag gav henne utrymme att skaka på huvudet under uppvärmningsskritten, så att ens någon fluga skulle ge sig av. Och även om jag nästan omedelbart börja leda henne in på små volter här och där och miniserpentiner mitt på banan så lät jag henne skaka av sig en del av flygfäna. Och hon lät sig styras i böjningar på rakspåret, i ökningar och minskningar av volter, så till sist tyckte jag att hon måste få springa undan det irriterande surrandet. Hon hade inget emot att öka till trav. Och då fläktade det åtminstone lite. Men ändå var hon lyhörd! Vid minsta antydning till halvhalt lystrade hon och undrade: ska jag faktiskt stanna, sakta in, eller trodde du bara att jag hade somnat ? :)

I ett hörn av banan trodde hon att hon blev skrämd av nåt, och började tveka, men så gav jag henne en liten koncentrerad volt att fundera på just där, och då glömde hon bort allt annat och fortsatte jobba, lyssna, lyda.

Väldigt enkelt. Väldigt basic. Men också väldigt roligt med samarbetet!!
Ger mersmak. Alltid. Och en önskan om att själv bli bättre på att sitta, att lyssna, att samarbeta, att träna rätt, och att göra allt så mjukt som möjligt!

Fjordingfölet är nyfiket och socialt. Ska man fota det i hagen så får man se till att knäppa snabbt innan mulen hinner sudda till kameralinsen :).
Det har varit intensiva dagar. Slutet av semestern gick mycket i ridandets, stallets, fölningens tecken... Spännande dagar. Två föl under två veckor gamla springer med sina mammor i det gröna gräset i hagen, slänger sig plötsligt ner i det gröna och sover en stund, för att sedan spritta till och ta en full fart framåt -galopp runt mamma.
Ridkursen var bra. Jag fick en del riktigt bra tips att träna efter. Och under instruktörens kommentarer och direktiv fick jag ett par gånger en känsla för hur det ska kännas när hästen går rätt, när träningen bygger upp muskler... Nåt att minnas, lagra djupt i kroppen så man känner igen det sen när man tränar på egen hand. Och: genom allt söka den mjuka kontakten till hästens mun, ge efter så fort man märker att den tänker rätt... :). Jag gillar den här sortens träning! Och det verkar hästen göra också!

Trädgården grönskar, i stallet dagsgammalt fjordingföl, vissa frön är ännu inte i jorden, kattungarna ska snart läras att gå på lådan i stället för att göra sina behov i något hörn, eller som lille Mirre gjorde: ställde sig bakom mammans matkopp och blötte upp maten... mamman, som ju är en klok mamma (som tjuren Ferdinands mamma), putsade noggrannt upp allting så att inte ungen skulle få skulden för nåt... :).
Det blev varmt och jag hann aldrig ta fram alla sommarkläder innan det blev kallt igen...
I blombänkarna är allt huller om buller, mest ogräs då förstås...
Jag har tänkt göra nåt nu snart. När inspirationen slår till. Det ska vara roligt, annars kan det kvitta...
Räddade några små aklejaplantor från gräsmattan innan gräsklipparen körde över allting.
Och hittade också några små solrosplantor där fågelbordet har stått, och har räddat dem också. Visst vet jag att det är löjligt. Men det ger nåt slags glädje att rädda sånt där smått som kommit av sig själv...
I morgon ska jag... kanske...
... men först en dos Gripenbergs korsord, som jag aldrig hann med i helgen!
Tidigare ikväll blev det en liten dos akademisk ridkonst på fjording... Nåja, det där var en stark överdrift... Men det blir dags för akademisk kurs i helgen så jag ville fundera igenom lite vad jag skulle vilja fråga instruktören sen på kursen, och sånt gör man bäst på ryggen av en fjording som varit med många gånger förr... Jag kom fram till: antingen slutar jag rida nu, eller så måste jag gå in för att lära mig rida. Min yngre ridkamrat flinade när jag delgav mina tankar och sa, visst vet jag att du fortsätter att rida, du skulle inte kunna sluta! :)

Humlen har hittat en bekväm plats nu, tre år efter att jag tog en planta från skogsbacken bakom uthusen. Nya skott väller fram ur marken runt den lilla "videstamstriangeln" som jag hastigt bankade ner i jorden och band ihop upptil till en "tipi" utan hud. Fåse om jag ännu får ångra att jag tog in den i mitt favoritträdgårdshörn. Få se om jag får flytta på "aklejdrottningen" som bor som närmaste granne, den som är från mitt barndomshem och som jag så gärna skulle se växa, blomma och breda ut sig...

Alltid finns det nåt projekt att fundera på i trädgården. :) Tur det!
Hittade ju blåbärsris tidigare i våras, i vår "björkbacke" ut mot vägen. Den backen som är full av små trädskott av tall, gran, enris, rönn och jag vet inte vad. Lite rödaktigt ris syntes och jag undrade vadnu? men kom fram till att jag nog inte har nåt emot att den torra backen får ett nytt tillskott i växtutbudet :). Borde bara märka ut stället på nåt sätt, med nån blomkruka, stenkant med blomster eller nåt, så inte gräsklipparen kapar allt när jag inte hinner säga till... Undrar om det möjligen också skulle komma bär till hösten? Såg dessutom igår att skogsstjärnor blommade där för första året! Det måste ju betyda att den lilla skogsparken är ... en skogspark!

När jag rensade lite runt stenpartiet idag såg jag också att mina vildsmultron har smitit ut på gräsmattan och faktiskt blommade, fast själva plantorna var så små att gräsklipparen knappt skulle se dem! Det är ju faktiskt bara en liten havtornshäck mellan smultronen och blåbärsriset så kanske de har stämt träff :)!

Man går ju i väntans tider... när en absolut favoritfjording ska till att föla! När som helst! Därför måste jag bara sätta in en bild på fjolårets charmtroll. Han är rätt stor nu, tror han är vuxen emellanåt, bråkar som en pojke "ska", men får nog igen då och då när de större tycker han blir för jobbig :). Det lär ska vara lite hälsosamt det där att ettåringar får lära sig var de står i flockens rangordning, vilka regler som gäller. Samtidigt som man märker att många av de vuxna ibland har otroligt stort tålamod med honom, låter honom hållas i sina bus åtminstone en stund... :). Så han själv också får en chans att hinna visa respekt...

Själv borde jag förbereda mig mentalt på den akademiska kursen i början av sommaren... Jag var åhörare/åskådare igår på en dylik kurs men med en annan lärare. Intressant att se på, lära sig att se hur hästen ska gå för att "gå rätt". Lätt är det inte, men när man hör lärarens kommentarer och uppmaningar samtidigt som man får sitta på första parkett och spana in hästens rörelser så... Intressant! Jag står/sitter alltid och skänklar själv, justerar tyglarna, rättar till sitsen, när jag lyssnar på en sån lektion. (Undrar hur det ser ut egentligen, skrattretande, myror i brallan... men sak samma, de andra som står där har hur som helst inte tid att titta på hur jag "justerar tygelfattningen" i luften!).

Russinkrus utan russin, brukar jag äta som liten :). Kanske någon i familjen inte gillade russin, eller så råkade det inte finnas russin den gången. Det här ser ut som blodbröd. Nu skulle det åter igen vara på plats med en blogg-tävling, och den som gissade rätt skulle få som pris den färgglada ingrediensen hemskickad på posten.

Jag hade varit på en marknad en sommar, och inhandlat det färgstarka kråkbärspulvret, som ju är malet av hela bäret inklusive frö, vilka ju är de allra mest hälsosamma delarna av kråkbäret, det som man vanligtvis spottar ut när man äter dem i skogen. Pulvret höll på att bli gammalt i skåpet, hade inte kommit mig för att använda det, "en tesked om dagen gör underverk". Så jag tänkte, hur ska jag... Och kom att tänka på russinkrus utan russin, men med kråkbärspulver.

Det blev en konstig deg, pulvret sög i sig mer av degsaften än jag trott och jag fick lägga till ordentligt med smält smör. Och det hela såg ut som blodbröd. Men när jag testade sen på den yngste i familjen, sa att jag bakat en kaka, blunda och säg vad det innehåller, så fick jag bara "goda" förslag, så jag antog att det hade varit lyckat i alla fall. :) Men kakan ser inte direkt aptitlig ut. Man får blunda och tänka sig in i skogen där solstrålarna glittrar i både kråkbärsris och ljung och där de två tävlar om utrymmet, och där också odonen lyser så blåa att kråkbären ser helt svarta ut...

Nässelsoppa med havrerutor. Nej, inget recept behövs. Nässlor, sköljda och saxade i mindre bitar, kokande vatten med eko-buljongpulver i, och så kokar man upp det hela. Njut! Kan bara säga mums. Och hälsosamt, bara man har plockat nässlorna på en "ren gräsmatta", ingen kompost eller dylikt ställe... Perfekt som förrätt, eller som mellanmål en kylig eftermiddag när solen vägrar värma och blåsten pinar sig inpå kroppen.

Förgätmigej. Liten som en tändsticka. Här kommer alltså bilden på ogräset som charmade mig med sina blå ögon. Det brukar ju bli rätt höga och skrangliga. Den här anade att den åker ut så snabbt så det är bäst att öppna sina små blå genast, om man ska hinna se solen.

Lite som maskrosorna ibland. Knoppen finns nertryckt långt inne i bladrosetten och ibland slår den ut innan den hinnar få någon stjälk alls. Jag drog upp en del stora maskrosrosetter ur gräsmattan igår, bara för att jag visste att de stora rosetterna är rätt så bra att ta tag i och få upp en stor del av roten också. Man luras tro att man har fått bort mycket... så fel man kan tro, men man ska kanske ta vara på de små glädjeämnena...

Morkullan hördes igår kväll. Hon har kanske varit här länge, men jag har inte råkat vara ute just den tiden på kvällen när hon tar sin kvällsrunda. Det var samma rutt som alla andra år. Hon har rutiner :). Knarr-sirp-sirp hördes det, eller vad hon/han nu sa. Trevligt.

Har fotat ett litet ogräs som jag tänkte visa här. Eftersom inga andra har ogräs i sina rabatter. Och eftersom det var en så liten en. Blåögd. Försökte charma mig, som alltid, vilket också lyckas ibland, så jag inte ska dra upp dem...
Vilket ogräset är får förbli en gåta tills jag får bilderna överförda till datorn, och tills jag tar mig tid att sitta vid den större maskinen, där jag lagrar mina bilder...
Liten och blåögd. Glöm inte det. :)
Lite som kattungarna snart är. Små och blåögda. I morgon kanske ögonen är helt öppna.

Här skulle man ha en tävling, om man var en seriös bloggare, och den som gissar rätt vilket ogräset är skulle få... blomsterfrön, eller ogräsrötter på posten...

Jag skickade en gång en blomsterrot, en trädgårdsnäva, per post till landet i väst. Mottagaren visste inte av det, och hade hamnat på en oplanerad resa på ca en vecka. När hon kom hem och skulle öppna posten hade nävans rötter arbetat sig ut ur kuvertet även om det var extra tjockt med flera lager papper!! Livskraft av den kalibern... skulle man ha... ibland...

Dagens terapi: drog upp ogräs längs grusgångskanten... försökte få den rak... Man hinner tänka en hel del under tiden... och lyssna på fåglarna... och prata med katten som kom och hälsade på, rullade sig i gruset och gick sen tillbaka till sitt favoritställe vid häcken.

Mat för katter. Kattmat av bästa sort. Och värme.

Den här bilden är några år gammal... Kattungen längst till vänster är nåt i stil med gammelmormor nu, men har just fått en liten kull ungar att ta hand om.

Det är nåt speciellt med kattungar. Vilsamt. Åtminstone när de sover och äter... Sen när de springer överallt och man får se upp så man inte trampar på nån svans eller tass i köket, så kanske man inte är lika överförtjust i dem. Men oj, va de kan vara roliga.

Men hur ska man göra när man har huset fullt med katter och det dyker upp en hemlös katt på gårdsplanen, en som så tydligt hör hemma nånstans, är så kärvänlig, är så tam, vill ingen något ont... Och ingen man ringer åt vet vems det kan vara...

En gråblack fjording fick mig att koncentrera mig ordentligt igår. Det kändes som om det var alltför länge sen senaste ridtur och vädret var stormigt, vilket gör mig osäker, tror att hästen ska hoppa till för minsta vindpust...
Men fjordingdamen knegade på i lugn takt, lyssnade på mina önskningar, försökte få igenom sina önskningar (att få sätta ner mulen vid sidan av ridplanen där det grönskade så gott), men godkände ändå mina protester och svarade till sist med att gäspa stort flera gånger :). Jag kände bara plötsligt att kontakten till munnen försvann för ett par ögonblick, betslet klingade i tomma intet i den stora gäspningen :D! Jag har aldrig varit med om att "tråka ut" en häst förr. Men jag har hört nånstans att det är ett gott tecken, för då är hästen avslappnad och bekväm i sin situation, inte spänd och besvärad. Så då tar jag det som ett gott tecken! Själv blev jag också lugn då, och kände en djupare samhörighet med hästen.
När jag sen ledde ut fjordingen från ridplanen, med grön gräsmatta på båda sidorna, förväntade jag mig att hon skulle försöka ta en tugga, men inte det minsta försök heller!
Hon överraskade mig och gladde mig med sitt lugn. Ridturen gav återigen mersmak. Som alltid.

Gullviva, Mandelblom, Kattfot och Blå viol, Fjädernejlika, Vintergröna ... de finns där ute allihopa, allt är på gång i stenpartiet och utanför. Och den första vita blomman bland skogssmultronen!

En ledig dag, alltså sitter man inte framför datorn. Allra minst när solen skinar utanför och det utlovas vårens vackraste dag. Men ibland måste man... tvätta kläder, diska, städa upp annat, och då tycks man också kunna sitta vid datorn åtminstone en stund medan den laddar sig...

Mina frösådder ser inte vidare framgångsrika ut. Därför leker jag med tanken att hälla ut en massa frön (minns ni bilden ett par inlägg tillbaka?) i en stor grund låda med "såjord" och testa. Det som kommer upp flyttas i egna småkrukor, så får vi se vad som kommer upp... Tror ni att det blir gräsmatta? (nog om jag använder kompostjord :) !) eller blir det nollresultat?

Andra har blommande tomatplantor i sina växthus, jag funderar på små frön. Var och en i sin takt. Carpe diem gäller verkligen nu på våren. Det behövs bara en minut i stillhet ute i friska luften, lyssna, känna dofter (om man inte är i tätaste stan förstås) och låta batterierna laddas. En minut ute gör att man klarar en kvart inne, om man måste... Fast lika gärna tvärtom... :).

Virkad blomma, trasmatta, gulliga tassar, solsken. Hobbyrummet är fullt av idéer. Och klockan har för bråttom. Mitt i allt måste man bara stanna upp och lyssna, vad var det där för fågel? Och så fort man sätter foten utanför dörren möter man det utvidgade hobbyrummet med maskrosor mellan aklejorna (vet ni annars varför maskrosorna alltid lyckas tränga sig så tätt intill de egentliga trädgårdsblommorna? det är ju nästan omöjligt att få bort dem utan att man förstör blomrötterna?!) och grönsaksbänkar som väntar på frön.

Måste nog ut ännu ikväll, tror jag. Åtminstone någon minut. Har en liten terapirundel mitt på den torraste delen av gräsmattan. Ett provisoriskt stenparti som man bara måste titta till lite då och då, plocka bort lite ogräs, kolla så att inte skogssmultronen smiter över gränserna (= får försiktigt placera om revarna som smitit och leda dem tillbaka in på eget område), kolla att inte silverstjärnorna smiter över gränserna (= svårt! de kryper under stenarna och nere i jorden, märks inte förrän de mitt i allt finns överallt!) och så förstås prata snällt med kattfoten som är ny för i år och som jag så önskar få se blomma!

Och så är det en hel del ogräs som ska bort, i alla blombänkar. Jag tar lite här och lite där, inga storarbeten, bara terapi, och så mycket som jag är inspirerad till...