En sur kompis och en kompis som håller reda på tiden...

Kunde inte motstå frestelsen att fota dem ihop. De är ju så lika!

Undrar om tids-citronens givare minns det långa besvärliga versrimmet som fanns nerplitat på paketkortet... ? Nåt om att vridmomentets längd påverkar det hörbara resultatets längd i motsvarande grad eller nåt annat invecklat... :). Den fungerar i alla fall fortfarande!

Kan vara bra att ha när man är tankspridd, sätter på en kokplatta med äppelbitar i kastrullen, och plötsligt får för sig att man ska hänga upp tvätt, starta datorn, ringa till grannen, läsa en Polluxbok, sticka lite på den bortglömda tröjan, städa i tidningslådan eller nåt...

En bra kompis alltså, fast den är sur :).

---

Stallstur igår också. Med två hästtjejer. Det blev lite fölhantering, lite ryktning, lite "njuta av höstvädret i hästhagen"... Sånt som är värdefullt, som inte kan köpas för pengar, det måste bara tas emot när det erbjuds. Carpe diem kallas det kanske, eller nåt liknande.

Jag borde söka fram mer hästbilder... det är ju ändå det som jag mest tänker på nu... jag menar, samtidigt som det blir alltmer hästligt i mitt sinne så blir det ju också alltmer höstligt ute, i trädgården osv... Inte så mycket att göra åt det. Fast visst är ringblommorna fina än. På sin trästege uppefter tegelväggen...

Men idag var jag på ridtur. Jag hade ju nackont igår, och tyckte allt var usligt. Idag efter ridturen och tillhörande ryktning märkte jag att jag inte längre var styv i nacken. Det ligger nog på lur, men värmen och uppmjukningen i samband med stallsbesöket gjorde gott. Mera sånt jobb så hålls kroppen iform!

Det här är fröken Eternell. Hon behagade hälsa på i trädgården i somras och försatte ett hörn i trädgården i ett rosa skimmer. Den skulle passa i mineden.blogspot.com :s rosa samling, kanske :). Av någon anledning tänker jag på mineden när jag ser den här bilden.
Jag minns att mamma hade eterneller också, förstod inte först alls varför hon ville ha dem, vad var så speciellt med dem? Men sen blev de ju till en bukett som höll hela vintern :). Visserligen samlade de damm också, men det är en annan sak.

Nu hade jag inte sått så mycket eterneller, och de borde ju då ha plockats i tid, när de var som störst. De slöt sig ju när det var mulet också. Men så var inte tanken att plocka in en dammsamlande bukett heller. Jag tyckte om att se dem där i deras hörn.

De är på väg genom "slussen", en liten bit skogsstig full av trädrötter och stenar, från en hage till en annan. När de är riktigt törstiga eller hungriga (efter hö) så är det knak och brak i skogen och man gör bäst i att hålla sig på sidan. Men för det mesta är det en lugn sävlig lunk, alla vet sin egen plats oberoende vem som går först. Ledaren vet att de första hötuggorna ändå är hennes, även om hon inte har bråttom genom skogen.
Att stå vid grinden och möta dem en och en är en härlig upplevelse. En del har tagit sikte på maten och går bara förbi. Någon annan stannar upp i grindhålet, hälsar, funderar, tigger en mjuk hälsning på halsen eller ett skönt kli under pannluggen.

För ett par dagar sedan fick jag akut "fjordingbrist". Jag måste hälsa på dem i hagen, när de nu råkade vara i närheten av grinden och inte långt borta mot skogsbrynet. Jag tog en liten kvist i ena handen som ett spö, ifall någon blev för närgången. En av fjordingarna, en brunblack valack, har en tendens att vara väldigt kärvänlig och närgången, men han minns inte alltid hur stora och tunga hovar han har, eller hur lätt han buffar undan en människa med sin hälsning... :). Då är det bra med ett spö i handen att visa honom avståndet med.

Lillkillen, en brunblack fjording på ca tre månader, kom fram för att hälsa. Sen ställde han sig lugnt intill mig och förväntade sig en ordentlig hälsning. Jag strök honom över pälsen överallt, öronen var ingen favoritkliplats, men i övrigt gick det bra att "låtsas visitera" honom. Det kändes bra att han godkände mig, och det kändes viktigt att ha en ordentlig kontakt. Jag hanterar ju honom inte annars, men man vet aldrig när det kommer till nytta att han känner mig. Samma gäller med de andra hästarna också. Helst skulle jag hälsa på dem i hagen varje dag.

Har fått ett par ridturer senaste vecka. I varmt höstkvällsväder. Toppen, helt enkelt. Fjordingdamen jag red blev nöjd, frustade flera gånger efter de koncentrerade travvolterna och komprimerade serpentinerna i skritt. Och galoppen på slutet var livlig och full fart framåt. Mera sådant och jag mår bättre... :).

Äpplen finns i massor, i pytsor och kassar, på diskbänken, i källaren, på köksborden, på marken under träden och lite kvar på träden.
Jag har för liten frys :).
Syltsocker är bra att ha.
Blandsaft är ett bra sätt att komprimera innehållet i frysen...
Zuccini och äpplen och syltsocker, blir det en bra kombination?
Nu gäller det att hitta nya idéer att komprimera... och konservera...

Under gårdsbjörkarna är det full höst. Guldet har singlat ner. Och mer är på kommande.
Men gräsmattan är i övrigt grön och fin, bra för Stampe :).
Stenpartiet har jag börjat forma om. Hittade fina stenar från skogsbrynet, dit de kastats från åkern under årens vårbruk. Komposten levererade mörk fin jord, som stått i vila nu ett par år... och mognat färdigt. Tror jag. Men idag är det regndimma i luften, så stenpartiet får vänta på färdigställandet. Kanske man kunde ta en tur till en trädgårdsbutik och hitta ett par perenner för halva priset... Hösten är vacker.

En rosa näva i stenpartiets mitt. Äntligen verkar den ha anpassat sig till den knapra miljön, och visar sina vackar blommor invid det djupblåa fågelbadet. Det här togs tidigt i somras, nu är bladen vackert höstfärgade. Den borde skötas om lite, tror jag. Lite mera skyddande stenar runtom, mera jord...

... och så en "skyddsmur" mot vildsmultronen bredvid, som så gärna vill hälsa på. De borde också tas om hand lite. Stenpartiet kunde göras större på deras sida, så de får plats att ge mera skörd nästa sommar. De har glatt mig i sommar, inte med litervist med bär, men med ett större eller mindre bär då och då, i munnen, i handflatan, kanske några i botten på en kaffekopp...

Hösten är här. Skönt. Äpplena är här. Gott. Frysen är full. Hoppsan. Inventering nödvändig. Vad finns i botten?

Sandsoppar har hittat till stekpannan. Några gånger. Det rätta "knastret-knarret" när man tuggar de saftiga bitarna. Hörde på en svampkurs att de är järnrika. Precis vad jag behöver!

Pepparriska har också hittat till stekpannan och till frysen. Små spikar. Att överraska sig själv med i vinter.

I höstträdgården har perenner delats på. Vissa har fått en ny plats, med förhoppningsvis bättre tillväxt. På en marknad i grannbyn hittade jag Crimson Pirate. En mörkröd daglilja. Den ska jag hoppeligen få njuta av bredvid min vanliga gula daglilja, nästa år!

Ett höstfynd kan vara en daglilja, en Karl Johan -svamp, en sent blommande pensé, ett vackert höstlöv med klara fina regndroppar på. Eller en skön tröja på ett loppis.

Nu väntar höstvädret utanför!!

En hel evighet sen sist... ?
Resa söderöver i landet, varmt-varmt väder, stallskvällar, ingen tid / inget intresse för dator...
En vecka semester kvar. Kan den fyllas med en evighet?
Hästar, blommor, jordförflyttning, ogräs, hästar, bär, hästar, bär, gelé, blir det en evighet... ? Om det får ta tid, kanske.
Det här med datorn får inte ta för mycket tid. Real life är ju trots allt real life.
Fast då finns det också ni därute som är mycket verkliga, real life, real friends.
Vi återkommer.

Det blev höstkänsla i luften mitt i allt. Men det är nog bara tillfälligt. Menar jag.

En vän sa, att när jordgubbarna plockas ur landet första gången så vet man att sommaren vänder mot höst. Det stämmer förstås. Samtidigt finns det mycket kvar än av sommaren, sensommaren, andra bär...

Bärglassen på bilden var trevlig, god, frisk. Lite av varje. Hjortron, blåbär, jordgubbar, smultron, kråkbär (jag får nog plocka lite i år också!)...

Sen är det en annan sak att sensommarvärmen kanske inte räcker till för att vissa blommor ska hinna visa sin prakt... eftersom nätterna blir så kyliga. Förrgårnatt var ganska nära... kall. Klockan tolv var det bara +7 grader, och då hade den kallaste delen av natten bara börjat än.

Det är varmt... Har nån hört det sägas förr i sommar? Nåja, så ska det vara på sommaren. Men det betyder också för min del att det känns helt fel att sitta framför datorn.
Sommaren, värmen, ljuset... allting säger att man ska vara ute så mycket som möjligt. Åtminstone inte stirra på konstgjort ljus...

Hästarna ska ha vatten. Plågas av myggor, flugor, bromsar och snart också de små knotten... Och när man är i närheten får man sin beskärda del av deras plåga. Då längtar jag nog till hösten. Men den kommer ju. Varje årstid anländer i sin egen tid. Tills dess blir det jordgubbsplock, blomvattning, hästvattning... och snart blåbärsplock!! Var en sväng till en mjuk och härlig ridväg i skogen där det brukar finnas blåbär. Och där fanns! Att äta redan!

Trädgården ser jag bara på nu. Och vattnar förstås. Men inget rens om inte andan faller på. Och den faller inte så lätt på när det är så här varmt. Men snart... ska jag...

Tills dess håller jag utkik efter överraskningar i trädgården. Och tar en ridtur då och då. Men bildpysslande på datorn får vara. Nu. Bilder kommer sen.

Var in till en stor trädgårdsbutik. Köpte frön. Rör mig ej. Ett minne från barndomen. Tänkte prova till våren. Menar jag... Bara för att visa dottern. Eller kanske för att få köpa nåt...:).

Äntligen fick vi oss en ridtur på två av dessa fjordingar!
Min dotter red visst på den tredje ryggen från kameran, och jag på den som är nästlängs bort :). Hängde ni med?
Det var en nygammal bekantskap för mig. Jag fick gå tillbaka 10 - 12 år för att minnas hur den här fjordingdamen skulle hanteras. Nu har jag ju bekantat mig med akademisk ridkonst sen dess och fått en annan syn på mycket... så det var väldigt intressant! Det jag mindes stämde nog till en del, men samtidigt reagerade hon annorlunda på mina annorlunda hjälper. Men hon lyssnade, lydde, frågade, funderade... väldigt roligt! Vi fortsätter en annan gång!
Vädret var perfekt, soligt och varmt, rejäl vind som höll de små odjuren borta för tillfället. Kunde knappast ha blivit bättre... nåja, kanske en terrängtur på mjuka skogsvägar då, :).

Ett öga på en träbom. Har koll på alla hästar som sadlas, ryktas. Solar sig, får tjäna som klipåle när en häst kliar sig på hakan, får hålla sadlar på rad mellan terrängturerna.

Får hårda törnar emellanåt när en orolig hästmamma river och sliter i sin grimma innan hon får syn på det månadsgamla fölet som gnäggande kommer springande för att få en efterlängtad slurk.

En midsommarbjörk skulle det vara förr i väädin. En ungbjörk på var sida om ytterdörren. Minst. Numera tittar jag på de björkar som redan växer runtom på gårdsplanen, eller nån annastans. Det nya skira är vackert. Men man får passa sig så man inte missar det. För det brukar gå fort. Mitt i allt är björken "gammalgrön".
I min ungdom :) brukar jag ha för vana att hinna se prästkragarna och blåklockorna blomma. Jag menar vilt alltså. Och jag menar titta på riktigt. Inte bara konstatera: jaha, de blommar. Nu blommar blåklockorna lite här och där längs vägarna. Mitt i allt kan man se en skir blå fläck mitt i det gröna. Vackert!
Jag hittade blåklockor i vårt jordgubbsland för ca 10 år sen. De flyttade jag i blombänken. Så jag får se dem lite mera.
Vild blåklint är väl sällsynt. Det är nog mer än 10 år sen jag såg en sån. Jag får nöja mig med bergklinten på gårdsplanen. Den är nog också vacker, om än inte lika "fin" som den vilda.
Det är blomstertid nu. Längs vägarna.

Vad gör man om det regnar på semestern och är småruggigt inne? Man kan sätta på ugnen :). Och har man tur så har man jäst hemma och kan snurra ihop en deg. T.ex. hönökakor, med variation. Här kommer inte receptet :). Det har jag ändå varierat enligt humöret för dagen. Det lyckas i alla fall för det mesta. Och man får upp värmen!

Men man kan ju ha tur med vädret nån dag också, och då kan man gå och se på hästarna. Och ta reda på vad de ser när de tittar ut ur sin hästhage och ser det "grönare gräset på andra sidan" :).

Har läst så många hästböcker nu så jag tror snart att jag kan vad som helst på hästryggen :). Man lever sig in i handlingen. Även om man samtidigt planterar blommor, rensar ogräs, eller kanske målar nån blomkruka.

Är vädret riktigt vackert kan man tom. höbärga! Ett hönät är till hälften fyllt med torrt Stampehö. Mer är på kommande. Får troligen binda ett hönät till för att få allt att rymmas. Då blir det tre fulla hönät åt Stampe. Plus kråkvickern som ska skördas senare. Och vitklöverblommorna som vi brukade binda buketter av och torka i farstun. Allt för att hjälpa Stampe att drömma sig tillbaka till sommarens godsaker och orka vänta på nästa sommar!

Den här gladde mig med två-tre vackra blommor ifjol, mitt bland uppätna blad. Nu vill den inte längre. Men jag minns med glädje hur den spred sitt skimmer mot den grå laduväggen!
Vilka räddningsaktioner ska förgylla sommaren i år? Vilka små flämtande växter ska ges en specialbehandling för att få ännu en chans? Det visar sig småningom. Det brukar visa sig nån gång efter midsommar, och lite senare på sommaren, när jag plötsligt får upp ögonen för nån som har svårt att andas bland alla andra växter... Nån som kanske har fått fel plats i livet, som kanske bara behöver flyttas ett par meter hitåt eller ditåt för att orka några år till...
I mitt hobbyrum vill jag kunna andas, känna att jag får tid på mig att växa, kanske få en ny start...
Det regnar idag. Men när solen glittrar till dyker det troligen upp nåt intressant... Bara jag tittar noga bland allt ogräs :).

Jag hittade gamla frön av den här vackra vallmon. De har varit i farstun hela vintern. Där är det rejält kallt, minusgrader, så fort det är minus fem några dagar i streck. Men jag måste ändå testa fröna. De sprack! Det är sen en annan sak om jag lyckas få dem att klara sig. Tyvärr är den här sorten ettårig. Måste sås på nytt varje år. Men den är så vacker!

Har ju ett f.d. skräphörn av trädgården där jag putsat upp lite och bland annat fått siberisk vallmo att föröka sig själv. Men den här ville jag så gärna få med på den "ängen". Varför sår inte den här sig själv? Krävs det månne nåt speciellt?

Har också den där "skräpiga" perennvallmon i samma hörn. Ett minne från mitt barndomshem. Vet att den sprider sig tacksamt om den får. Det minns jag från rensandet i blomrabatterna för trettio år sen. Den är skräpig, tappar fort sina blomblad, men är ju så bedårande starkt laxröd när den blommar. Fåse om jag får se blommor i år.

En vecka av semestern har gått. Blev inte som tänkt. Extra stadsärenden, oplanerade, och mycket annat har stått i vägen för det myckna stallsvarandet som jag planerade. Men... idag läste dottern ur en spännande hästbok medan jag fixade lite grönsaksbänkar. Så jag sådde nog morötterna i full galopp över de öppna slätterna, och rödbetorna fick nog en hel del sand mellan tårna från den härliga strandritten. Jag undrar om jag gjorde rätt? Var har jag sått vad? Nåja, det lär väl synas. Och ogräset är ju det samma var än man tittar...

Det har varit vårfest, kalasbak, och kalas och sånt de senaste dagarna. Förutom lite jobb och det andra, vardagliga. Ingen tid över för datorn. Men det är knappast någon större panik. Värre skulle det vara att inte ha tid att se på molnen, kolla in vilken fågel som kvittrar så där intensivt, eller läsa menyn vid trädgårdsrestaurangen.
Dagens rätt häromdan var en maffig smörgås på hembakt bröd med böcklingfyllning och citronsås. Jag blev rejält mätt och drack en härlig hembrygd dricka på. Jag hade hela tiden sällskap av kocken själv, som gärna förklarade de olika ingredienserna vartefter de dök upp på tallriken. :) Det var både större gruskorn, bark, näver,maskrosblad och mycket annat.

Saknar hästarna, stallet, fölet, ... det ska bli ändring på det nu, när det vankas lite semester.

Saknar trädgårdspyssel också. Men inte lika mycket. Tog nämligen en dust där redan från morgonen idag. Rensade en del besvärliga hörn, vilket gav värk i arm och handled, men det ska väl mjuka upp sig småningom, bara man fortsätter.